RECENSION: The Rink, Southwark Playhouse ✭✭✭✭✭

Douglas Mayo recenserar Kander och Ebbs The Rink med Caroline O'Connor och Gemma Sutton, som just nu spelas på Southwark Playhouse.

Gemma Sutton och Caroline O'Connor i The Rink. Foto: Darren Bell The Rink

Southwark Playhouse

5 stjärnor

Boka nu

För att vara en småskalig musikal visar sig The Rink, skapad av de legendariska John Kander och Fred Ebb (duon bakom Chicago och Cabaret för att nämna några), vara en riktig guldgruva. Berättelsen drivs av en generationskonflikt när mor och dotter drabbar samman över ett anrikt familjeföretag, men skrapar man på ytan finns här så mycket mer att hämta. Jag såg The Rink för första gången på Leicester Haymarket för tjugo år sedan. När jag nu återvänder till verket med betydligt mer livserfarenhet i bagaget ser jag musikalens teman med helt nya ögon och känner en djupare förståelse för Annas perspektiv.

Kander, Ebb och manusförfattaren Terence McNally har skapat en slags minnesmusikal, inte helt olik Tennessee Williams Glasmenageriet. Det är lätt att se på det förflutna genom nostalgiska glasögon – vi har väl alla romantiserat dåtiden någon gång – men i The Rink finns den faktiska rullskridskorinken kvar som en fysisk påminnelse. Byggd efter svunna tiders standard har rinken överlevt två krig, och även om det ytliga förfallet är påtagligt så är det fortfarande en solid konstruktion som har härbärgerat familjen Antonelli i två generationer.

Gemma Sutton, Caroline O'Connor och Stewart Clarke i The Rink. Foto: Darren Bell

Caroline O'Connor spelar Anna. Det är en mästerlig prestation av en aktör som har musikalteatern i blodet. Caroline behandlar sångtexter som ett fullfjädrat andraspråk. Allt ser så enkelt ut, men det handlar om en finslipad hantverksskicklighet som studerats och bemästrats in i minsta detalj. Hennes Anna är stark, beslutsam och framåtblickande, men när dottern Angel dyker upp efter sju år ser man hur smärtan blottas som sprickor i vackert kristallglas. Hon måste vara ytterst varsam för att inte gå sönder, och med väskorna redan packade tänker hon inte låta det hända.

Gemma Suttons Angel är lika delar kärv dotter som utmattad resenär. Hade hon kommit några timmar senare hade hon mötts av en tom byggnad redo att rivas. Angel vet precis vilka känslomässiga knappar hon ska trycka på hos sin mamma och gör det med smärtsam precision, men takt med att hennes bakgrund rullas upp förstår man varför Angel har byggt upp ett närmast skottsäkert skal. När vi nådde slutet av All The Children In A Row hade jag tårar i ögonen, precis som många andra i publiken runt omkring mig.

Det är fantastiskt att se två så enastående skådespelare som matchar varandra perfekt och verkligen kan göra rättvisa åt musiken. Det är ett äkta familjebråk med hög energi i nummer som Don't 'Ah Ma' Me!, precis som det ska vara.

Ensemblen i The Rink. Foto: Darren Bell

Sex andra skådespelare befolkar världen i The Rink och det är värt biljettpriset bara för att se deras hästjobb med att gestalta ett dussintal olika roller – både män och kvinnor – i de tillbakablickar som skildrar det förflutna. Stewart Clarke, Ross Dawes, Michael Lin, Elander Moore, Ben Redfern och Jason Winter kan verkligen allt. Oavsett om det gäller kraftfulla nummer som The Rink eller de subtila nyanserna när de frammanar en grannfru från förr så är det ren teatermagi! Detta är en ensemble som håller absolut högsta klass.

Jag fastnade särskilt för Stewart Clarkes Dino, plågad och fastlåst i ett efterkrigstida familjeföretag med en familj han inte vill ha, samt Ross Dawes och Ben Redfern som i en scen med Caroline O'Connor bjuder på ren komisk dynamit. Jason Winters korta förvandling till en nunna efter Andra Vatikankonciliet var också en fröjd. Även i de komiska stunderna finns en inneboende ärlighet.

Tack vare scenografen Bec Chippendale har ensemblen fått en fantastisk lekplats att arbeta på. Det finns så mycket detaljrikedom, en stabil grund men ett tydligt förfall – men när discokulan tänds kan man för ett ögonblick ana byggnadens forna glansdagar. Läs gärna hennes biografi i programbladet också; den är mycket berörande och det märks att hon verkligen förstår den här pjäsen! Becs arbete ljussätts perfekt av Matt Daw. Det är en komplex ljusdesign med knivskarp precision i iscensättningen som i fel händer hade kunnat kännas överdriven, men Daw lyckas låta det förhöja dramatiken utan att någonsin ta över.

Joe Bunkers lilla men eminenta band, med nya arrangemang av Greg Arrowsmith, kompletterar ensemblen perfekt och får John Kanders musik att verkligen glänsa.

Fabian Aloise måste vara redo att sätta upp Starlight Express härnäst. Att få den här ensemblen att inte bara stå på rullskridskor utan nästintill steppa i dem är en bedrift. Tillsammans med regissören Adam Lenson har han skapat några av föreställningens vackraste ögonblick, som i tidigare nämnda All The Children In A Row. Adam Lenson håller snabbt på att skaffa sig ett rykte som en av de främsta musikalregissörerna. Det är tydligt att han verkligen förstår genren, och musikalteatern behöver fler regissörer av hans kaliber. Bra musikaler kan vara underbara, men det finns inga genvägar, och det har Lenson förstått.

Jag tvekar inför att använda ordet, men den här uppsättningen av The Rink är en riktig mästarklass i vad som kan uppnås när man samlar sitt absoluta toppteam. Den är precis lika bra som vad som helst som spelas i West End just nu och förtjänar definitivt att spelas på fler scener framöver.

För att citera sången: "Det finns inget som slår The Rink!"

På med skridskorna och boka biljett innan sista föreställningen den 23 juni!

BOKA NU FÖR THE RINK