RECENSION: Måsen, Lyric Hammersmith ✭✭✭✭✭

Ensemblen i Måsen på Lyric Hammersmith Måsen

Lyric Hammersmith

12 oktober 2018

Fem stjärnor

Boka biljetter till Måsen Anton Tjechovs Måsen har länge varit en akademisk klassiker, men den här nya versionen på Lyric Hammersmith erbjuder ett helt nytt perspektiv. Den pensionerade advokaten Peter sörjer att han gav upp stadslivet för att flytta till sin herrgård på landet, fast besluten att fortsätta leva lyxigt trots att hälsan börjar svika. Hos honom bor brorsonen Konstantin, en ångestfylld pjäsförfattare som avgudar deras granne, den drömmande Nina. En sommar återvänder Peters syster, skådespelerskan Irina, på besök med sin senaste älskare, författaren Boris Trigorin, i släptåg. Så inleds gruppens sönderfall, drivet av obesvarad åtrå och idealiserade bilder av varandra.

Brian Vernel (Konstantin) och Lesley Sharp (Irina)

Simon Stephens nya version är snarare en uppfräschning än en rak bearbetning, men när det gäller tillgänglighet är han i dag ett mer lockande val än den sedan länge avlidne ryssen. Inledningsvis krävs det att de som inte är bekanta med Tjechov hänger med ordentligt för att förstå vem som är vem, men när pjäsen väl landar i berättelsen är det fängslande dramatik.

Även om Stephens tveklöst har moderniserat manuset (och tacksamt nog undvikt krystade referenser till sociala medier), har dialogen en nästan lyrisk kvalitet; de substansiella talen och förklarande gesterna hyllar originalets mer klassiska stil. Det finns också en tidlös känsla över verket; genom att undvika specifika ortnamn, årtal eller för den delen en enhetlig accent hos den härligt mångfacetterade ensemblen, antyder Stephens att detta skulle kunna utspela sig vid vilken sjö som helst i världen. Pjäsen förblir skarp och kvick med en lättsam ton i första akten. Med flera överraskande och roliga stunder finns det gott om humor innan pjäsen svänger in på betydligt tyngre territorium, och den lätthet som präglade första halvan är i stort sett borta i den andra.

Det finns också en nivå av självmedvetenhet, med flera repliker direkt till publiken (ofta dråpligt avlyssnade av andra karaktärer) och många referenser till skådespeleri och ”teatern!” åtföljda av gester mot salongen. Ett väl långt tal från Boris om författares osäkerhet kan ha viss relevans för handlingen, men när det kommer från en redan hyllad dramatiker som Stephens känns det en smula självbespeglande. Texten är som bäst när den, precis som i Tjechovs original, diskuterar händelser som skett utanför scenen med en ihållande, underliggande känsla av vemod över det förflutna. Det är inte bara orden i sig som är laddade med undertext – det är också sättet de framförs på.

Lesley Sharp (Irina)

Produktionen stoltserar med en stark ensemble. Lesley Sharp är i toppform som Irina, en skådespelerska som klamrar sig fast vid sin falnande ungdom. Varje rörelse och ord är en prestation i pjäsens värld, där Irina ständigt kräver uppmärksamhet och lever sitt liv som om hon alltid vore iakttagen. Allt är en aning tillgjort, ett spel, en monolog, ett melodrama. Men Sharp ger denna lätt stereotypa kvinna ett stort djup; hon kastar sig mellan obehaglig barnslighet och ren grymhet, för att sedan återgå till den charm och humor som hennes Irina förmodligen blev känd för. Scenerna med sonen Konstantin (Brian Vernel, som mästerligt axlar en stor del av pjäsens emotionella tyngd) blottar en skrämmande sårbarhet som Irina är alltför snabb med att trycka undan. Sharp är absolut magnetisk och en expert på den subtilitet som passar pjäsen perfekt.

Brian Vernel (Konstantin), Nicolas Tennant (Peter) och Raphael Sowole (Simeon)

Nicholas Tennant är befriande prestigelös som den krasslige patriarken Peter, och hans sviktande hälsa skildras med alarmerande progression och fysikalitet. Han luftar sina nederlag mer öppet än de andra, vilket inledningsvis framstår som en döende mans klagan. Men allteftersom vi lär känna de andra karaktärerna blir det tydligt att han är den mest ärliga i hela sällskapet.

Cherrelle Skeete (Marcia)

Cherelle Skeete spelar Marcia med ungdomlig vresighet och en tyst, smärtsam resignation inför sitt öde; hennes nedtonade sorg är rörande att bevittna. I andra änden av skalan är Lloyd Hutchinson, i rollen som hennes far tillika förvaltare, fantastiskt rolig när han drar långdragna historier som landar helt platt hos de andra. Paul Higgins som Hugo bemästrar den melankoliska distans som gör honom till en av pjäsens mest sympatiska karaktärer. Han kommer ur det hela minst skadad, men han fångar väl uppgivenheten hos någon som ser sina vänner ruinera sina liv utan att kunna stoppa det.

Med en speltid på nästan tre timmar är det inte det kortaste av verk, men tiden flyger förbi. Problematiken med formatet i flera akter övervinns genom uppfinningsrika övergångar, och musikaliska motiv täcker alla eventuella stunder av pinsam tystnad. Hyemi Shins olika scenografier är imponerande i sig själva, men låter skådespelet förbli huvudattraktionen, vilket bidrar till känslan av tidlöshet. Det är en sällsynt produktion som har både stil och substans; Stephens och Tjechov är en vinnande kombination.

BOKA NU FÖR MÅSEN PÅ LYRIC HAMMERSMITH

Se produktionsfoton från Måsen