RECENSION: The Sunset Limited, Boulevard Theatre, London ✭✭✭

Julian Eaves recenserar Cormac McCarthys The Sunset Limited som just nu spelas på Boulevard Theatre i London.

Gary Beadle och Jasper Britton. Foto: Marc Brenner The Sunset Limited

Boulevard Theatre

21 januari 2020

3 stjärnor

Boka biljetter

Cormac McCarthy är här i landet mest känd som författaren till romanen 'The Road' (Vägen), som senare blev en populär film med manus av Joe Penhall.  Utöver sina många framgångsrika romaner har denne amerikanske författare även skrivit två pjäser, och den senaste – som först sattes upp av Steppenwolf i Chicago 2006 – har nu nått London.  Det är ett klokt val för denna glimrande nya scen, den glamoröst eleganta Boulevard Theatre: dess intima och bekväma salong är den perfekta platsen för att avnjuta detta 95 minuter långa samtal mellan två medelålders amerikanska män.  Det finns garanterat en skara McCarthy-fans som kommer att uppskatta att se den här.

Gary Beadle och Jasper Britton. Foto: Marc Brenner

För denna egenproducerade premiär har Boulevard anlitat den mycket rutinerade regissören och dramatikern Terry Johnson; och han står inför en rejäl utmaning i att göra rättvisa åt ett verk i en form som är rätt otypisk för dess upphovsman. Kanske har McCarthy en hel kista full av ospelade manuskript hemma, men Johnson beskriver icke desto mindre pjäsens dramatiska struktur som 'rudimentär'.  Vid premiären fanns även Penhall på plats, och i en essä i programbladet beskriver han verket som en 'oroande beckettiansk betraktelse'.  Johnsons scenograf Tim Shortall har dock sannerligen inte valt en inriktning som kan förväxlas med Beckett: vi bjuds på en naturalistisk iscensättning, komplett med en riktig kyl, en fungerande spis där kaffe kokas och en gryta värms, samt en gedigen dörr försedd med mängder av lås.  John Leonards ljuddesign punkterar rummet med de autentiska ljuden från en modern storstad.  Ännu mer praktfullt trollar Ben Ormerod med sina ljuskaskader som skiftar möblemangets nyanser från mörkrött till magenta och orange.

Gary Beadle och Jasper Britton. Foto: Marc Brenner

Givet den stora betoningen på urban, närmast romantiserad höstrealism, lockas vi nästan att förvänta oss ett lika trovärdigt agerande från männen på scen.  Men så blir det inte.  Penhall sätter fingret på att detta är allt annat än traditionell dramatik.  Av de två skådespelarna lyckas Gary Beadle, genom en läckert observerad och livfull karaktärstolkning av värden – 'Black' – leverera vad som i själva verket är en särdeles effektiv monolog. Man lyssnar på honom och njuter av hans repliker i nästan total isolation, bortsett från de tunga, livlösa svar som staplas av den andra rösten, hans gäst 'White'.  Jasper Britton har den närmast omöjliga uppgiften att gestalta vad man nog bäst förstår som en tämligen oförställd inkarnation av författarens egen röst: en pessimistisk, dyster och bildad men ständigt kverulerande gammal man som öser förakt över mänsklighetens patetiska försök att hanka sig fram genom livet.  Det är en otacksam roll.  Ändå är det han som får leverera nådestöten i ett formidabelt, virtuost slutnummer som når en känslomässig höjdpunkt som Black aldrig tillåts nudda.  Detta resulterar – till slut – i en djupt engagerande och tillfredsställande avslutning på vad som fram till dess varit en ganska ensidig vandring, tappert ledd av den fascinerande Beadle.

Jaha.  Detta är alltså hälften av den dramatiska produktionen från Pulitzerprisvinnaren McCarthy.  Gud vet hur den andra pjäsen ser ut.  Jag är säker på att den är fascinerande och kanske kommer någon, sporrad av denna flådiga uppsättning, snart vilja skynda på att få upp den på tiljorna också.  Vi får väl se.  Under tiden är detta chansen att få uppleva författarens röst tala 'live' till oss i samma rum.  I slutändan är det absolut värt din tid att vara där, även om vägen dit ibland kan kännas som en ganska kringelkrokig vandring.

Spelas till den 29 februari 2020