RECENSION: The Twilight Zone, Ambassadors Theatre London ✭✭✭✭

Mark Ludmon recenserar West End-flytten av Almeida Theatres uppsättning av The Twilight Zone, som nu spelas på Ambassadors Theatre i London.

Ensemblen i The Twilight Zone. Foto: Johan Persson The Twilight Zone

Ambassadors Theatre, London

Fyra stjärnor

Boka biljetter till The Twilight Zone Långt innan vi hade Black Mirror och Netflix fanns The Twilight Zone. Denna banbrytande TV-serie med fristående dramer, skapad av Rod Serling och sänd på CBS i USA mellan 1959 och 1964, har inspirerat otaliga sci-fi- och skräckfilmer (och hemsökte min egen barndom tack vare ständiga repriser på brittisk TV). Med sina berättelser om utomjordingar, parallella dimensioner och mystiska fientliga krafter under ytan av medelklassens förortsliv, fångade den tidens oro i det amerikanska u2013 och i viss mån det brittiska u2013 samhället. Detta utforskas lekfullt i den amerikanska dramatikern Anne Washburns dramatisering av ett urval avsnitt. Föreställningen The Twilight Zone spelades på Almeida Theatre julen 2017 och har nu flyttat till West End med en till stor del ny ensemble.

Ensemblen i The Twilight Zone. Foto: Johan Persson

Pjäsen väver samman berättelser av Serling samt originalförfattarna Charles Beaumont och Richard Matheson. Det skapar en fragmentarisk, mardrömslik antologi som betonar de sociala spänningar som präglade TV-serien, men som fortsätter att oroa oss än idag. Som en karaktär anmärker om sin egen situation, är showen som ett pussel där bitarna långsamt bildar en helhet. Kärnan i denna vision är rädslan för "den andre", främlingen som gömmer sig mitt ibland oss. Detta märks tydligast i Washburns fria tolkning av Serlings eget avsnitt från 1961, The Shelter. I en föregångare till moderna serier som The Walking Dead, får vi se hur ett sammansvetsat grannskap snabbt upplöses i osämja och våld när de ställs inför ett hotande robotanfall. Genom att bygga vidare på originalmanuset låter scenversionen karaktärerna ifrågasätta varandras rätt att söka skydd i ett bombskyddsrum baserat på deras ursprung och hur "amerikanska" de egentligen är.

Neil Haigh och Lauren O'Neil i The Twilight Zone. Foto: Matt Crockett

Genom scenkonst och illusioner lyckas regissören Richard Jones fånga berättelsernas fängslande spänning, understödd av Sarah Angliss och Christopher Shutts kusliga ljuddesign samt Mimi Jordan Sherins och DM Woods ödesmättade ljussättning. Samtidigt satiriseras några av avsnittens mer melodramatiska drag, liksom Serlings pompösa berättarröst, med komisk effekt. Paul Steinbergs scenografi går i svart, vitt och grått för att spegla TV-seriens svartvita era, och är inspirerad av ikoniska bilder från introt: stjärnhimlar, gigantiska ögon, virvlande spiraler, klockor och framför allt en vit dörr som svävar i rymden. Många av dessa motiv sitter på runda skivor som snurras över scenen av skådespelarna u2013 ytterligare en lekfull detalj som kan verka förbryllande för den som inte känner till serien. Detta kompletteras av Nicky Gillibrands monokroma kostymer som hämtar inspiration från tidigt 60-talsmode och dåtidens futuristiska visioner om vad vi skulle bära 50 år senare. Tonläget, som balanserar perfekt mellan thriller och komedi, prickas rätt av den utmärkta ensemblen där alla axlar flera olika roller.

Dyfan Dwyfor, Oliver Alvin Wilson och Aisha Bailey i The Twilight Zone. Foto: Matt Crockett

Efter att Washburn använde The Simpsons som utgångspunkt för sin apokalyptiska pjäs Mr Burns, bekräftar The Twilight Zone hennes fascination för popkulturell ikonografi. Samtidigt som hon belyser de rädslor som TV-serien dramatiserade, hittar hon inte bara den ofrivilliga humorn utan försöker också, genom sitt urval av historier, visa hur kärlekens kraft kan sprida ljus i skuggorna. Men med mystiska utomjordingar, en olycksbådande bukstalardocka, farliga portaler till andra dimensioner och andra hot, är det i slutändan de mörka visionerna som dominerar och fascinerar.

BOKA BILJETTER TILL THE TWILIGHT ZONE