RECENSION: The Twits, Royal Court Theatre ✭✭

The Twits (Obehagliga typer)

Royal Court, Jerwood Theatre Below

28 april 2015

2 stjärnor

Om du råkar befinna dig på tunnelbanan i närheten av Sloane Square vid föreställningstid denna månad lär du stöta på mängder av unga teaterbesökare som viftar med en tunn grön pocketbok. Det är The Twits (på svenska känd som Obehagliga typer), Roald Dahls original från 1980, som nu spelas på Royal Court i Enda Walshs nya dramatisering i regi av John Tiffany. Med både Charlie and the Chocolate Factory och Matilda som fortfarande gör succé på andra scener, är detta det senaste försöket att föra Dahls unika alkemi av moraliserande, upplyftande men också obehagliga och udda barndomsäventyr till Londons teaterscen. Tyvärr kan dock denna tolkning inte mäta sig med de två mångbottnade och flexibla mästerverken med någon större övertygelse. En del av problemet ligger i den tunna förlagan som inte helt enkelt låter sig översättas till teaterformatet. Det är en kort bok som är stark i sin karaktärisering men svag i intrigen. Bokens ursprung lär ha legat i Dahls avsky för skägg (vad skulle han ha tyckt om dagens Londonliv?) och hans vilja att skildra ett par med särskilt vidriga fysiska drag och beteenden. Den litterära energin läggs därför mer på beskrivning än på berättelse. Herr Twits lusinfesterade skägg och Fru Twits glasöga kräver uppmärksamhet; och deras påhittiga men elaka spratt mot varandra och apfamiljen de håller som slavar genererar en sekvens av repetitiva grymheter som saknar emotionell variation och till slut blir långtråkiga. Som om han vore medveten om problemet har vår självutnämnt ”busiga” dramaturg klistrat in en bihandling för att hålla liv i kvällen. Efter att paret Twits främsta egenskaper har etablerats och vi alla har ryst åt aporna som tvingas stå på händer, maskarna i spaghettin, klisterfällorna för fåglar och de ospecificerade fasorna i ”The Shrinks”, introduceras vi för tre medlemmar i ett resande cirkussällskap. Dessa lockas in i detta skräckinjagande hem i hopp om att återfå sin cirkus, som paret Twit stulit från dem tidigare. Var och en av dem – Yorkshireterrier-mannen, den tatuerade spådamen och den stilige karusellpojken – blir sedan rituellt förödmjukade genom att Muggle-Wumps (aporna) återberättar hur de fångades av paret Twit. Detta görs med stor energi av alla inblandade och tar upp stora delar av pjäsens första halva. Tyvärr är resultatet både tråkigt och smaklöst, utan den variation, tvetydighet och nyans som Dahl hittar på andra ställen. Faktum är att under kvällen jag var där var även de yngre i publiken dämpade i sin repons på denna sekvens av småaktiga, skoningslösa grymheter och förödmjukelser. Det är kanske magstarkt att citera Hannah Arendts ord om ”ondskans banalitet” här, men likväl finns det lite dramatiskt liv i en sådan oändlig parad av obehagliga handlingar. Paret Twit är, till skillnad från till exempel Miss Trunchbull, helt enkelt för endimensionella för att hålla intresset vid liv. Deras drivkrafter är triviala och oviktiga, och det blir i slutändan även deras upptåg. När den moraliska kompassen väl ger utslag i slutet av berättelsen är det egentligen för sent och för godtyckligt för att ge någon mening åt det som hänt tidigare. Givetvis återställs den moraliska ordningen, som i alla verk av detta slag: Paret Twit möter sitt välförtjänta öde och aporna får rättvisa och frihet. Men försoning övertygar bara i spåren av komplexitet, svårigheter och utmaningar – för karaktärerna såväl som för publiken. Om förarbetet inte är gjort och publikens sympatier inte väcks, då är det för sent. I det här fallet har mattheten satt in för tidigt för att slutet ska göra skillnad eller ändra de intryck man redan fått. I Dahls bästa verk talar samma material till både barn och vuxna separat men samtidigt; och även om det finns ett försök att göra det här blir budskapet aldrig tillräckligt tydligt. Både boken och pjäsen betonar kontrasten mellan paret Twits sterila negativitet och apornas livskraftiga familjegemenskap, och indirekt cirkus-familjen – men detta utvecklas aldrig på något betydelsefullt sätt. Paret Twit definieras som överklass-klingande, medelålders, sluga och våldsamma, med värderingar som nästan placerar dem i UKIP-lägret: morris-dans till Elgars Pomp & Circumstance och nedlåtande kommentarer om alla utomstående och utlänningar. Men detta är snarare spridda gester än en tydlig identitet. Jag trodde ett tag, när en husvagn hamnade i fokus, att vi skulle få se en spegelbild av värderingarna i Jerusalem – en glädjedödande, snobbig medelklass-refutering av den livsbejakande fornbrittiska karnevalsanda som förtrollade publiken på Royal Court för inte så länge sedan. Det hade varit kvickt, rimligt och passande; men om det var regissörens avsikt blev det aldrig ordentligt förankrat eller genomfört.

I en anda av välvilja som saknas i stora delar av denna uppsättning är det bara rätt att erkänna skådespelarnas hårda arbete och de tekniska teamens skicklighet. Hela ensemblen, men särskilt Jason Watkins (Mr Twit) och Monica Dolan (Mrs Twit), njöt verkligen av och tog vara på möjligheterna till gotisk groteskhet. Scenografen Chloe Lamford och Steven Hoggett (rörelse) gör ett fint jobb med att hålla skådespelarna rörliga på en begränsad yta och har skapat en cirkelformad trumma som scenens centrala struktur. Denna användes mycket effektivt genom hela handlingen och var den mest imponerande aspekten av det slutgiltiga upplösningen. Men dessa fina insatser kan inte kompensera för tomheten i detta projekt, som inte riktigt rimmar med Royal Courts föredömliga radikala traditioner.