RECENSION: The Unbuilt City, King's Head Pub Theatre ✭✭

Julian Eaves recenserar Keith Bunins The Unbuilt City som just nu spelas på King's Head Pub Theatre.

Jonathan Chambers och Sandra Dickinson i The Unbuilt City. Foto: PND Photography The Unbuilt City

King's Head Pub Theatre,

8 juni 2018

2 stjärnor

Boka nu

Föreställ dig Ayn Rands "Urkällan" omskriven i stil med ett inte särskilt välutvecklat eller hantverksmässigt första utkast till en enaktare av Tennessee Williams, så får du en ganska bra bild av vad den här föreställningen handlar om.  Centralt för det hela är Sandra Dickinsons fantastiska och kraftfulla prestation; hon bjuder på en mästarklass i skådespeleri under 80 sammanhängande minuter på scen – hon är med från den allra första början och lämnar aldrig scenen.  Det finns inte ett tråkigt eller bortkastat ögonblick i hennes extraordinära och glansfulla rolltolkning som Claudia, arvtagerska till ett arkitektoniskt arv som Jonathan Chambers gemytliga akademiker, Jonah, försöker förvärva av henne.  Chambers är medproducent till denna pjäs för två personer, och man kan inte klandra hans mod i att ställa sig sida vid sida med en av landets mest erfarna aktriser i nästan en och en halv timme.  Det är dock en väldigt ojämn parning, och Dickinson förblir hela tiden det primära fokuset för vårt intresse.

Kanske är det precis så här författaren Keith Bunin vill ha det?  Han har lämnat mycket – en hel del – av sin egen biografi strödd över dialogens sidor, ända ner till ursprunget för den akademiska tjänstemannen i Poughkeepsie, NY.  Det är som om han har hört rådet "skriv om det du känner till" och sedan tagit det väldigt bokstavligt: vi får sida efter sida av utvikelser och sidospår genom olika delar av hans liv och erfarenheter, men dessa verkar finnas där mer för att fylla ut tiden än för att föra fram något dramatiskt argument.  Omvänt förblir rollen som Claudia, trots Dickinsons absolut bästa ansträngningar, ganska ogenomskinlig och saknar ett centrum.  Möjligen skulle texten göra sig bättre som en kortroman än som en pjäs: för var finns dramat, handlingen, motivet i hennes liv?  Det verkar finnas flera konkurrerande drivkrafter i spel, och de tycks slås på och av nästan slumpmässigt, vilket berövar pjäsen all känsla av form eller syfte och lämnar hennes karaktär outforskad och avlägsen, trots all dialog hon har tilldelats.

Jonathan Chambers och Sandra Dickinson i The Unbuilt City. Foto: PND Photography

Bortsett från det stadiga sippandet på whiskey finns det bara en enda scenisk handling: det finns ett skåp på scenen och – ja – något blir så småningom uttaget ur det, till ingens egentliga förvåning.  Detta gör pjäsen makalöst statisk.  Känslan av att inte ha någonstans att ta vägen kan vara suggestivt laddad hos Beckett, men i en naturalistisk pjäs som denna känns det mest frustrerande och irriterande.  Vid sidan av detta får vi småprat.  Ändlöst pladdrande.  Regissören Glen Walford håller sina två skådespelare väldigt nära varandra under praktiskt taget hela föreställningen, särskilt i början (när det märkligt nog verkar finnas den största klyftan mellan dem), och när de inte står kamratligt bredvid varandra lanserar de märkliga anföranden direkt till publiken genom en aldrig riktigt tydligt etablerad fjärde vägg.  Varför?  Är det meningen att vi ska bli engagerade i deras liv?  I så fall, hur?  För mig var det obegripligt.

Claudias hus är, får vi noggrant veta, känt för att vara kyligt.  Men vi undrar.  Erin Greens scenografi – mjuka sjok av rostbruna gardiner i bakgrunden, en matta med arabeskmönster på en djupröd botten, och en fåtölj med en stor fyrkantig terrakottafärgad kudde, samt en del av en guldglittrande tavelram som ska föreställa ett fönster – tillsammans med Tim Deilings gyllene ljussättning, deklarerar ALLT dånande motsatsen.  Och så har vi den intima närheten mellan de två karaktärerna.  Återigen, varför?  Jag hade ingen aning.  Kurade de ihop sig för att hålla värmen?  Det kändes knappast trovärdigt.

Och det är kanske det största problemet med det här manuset. Trovärdigheten.  Trots all dess uppenbara innerlighet – och publiken på premiärkvällen var fylld av vänner och släktingar ivriga att uppskatta den kärleksfulla sentimentalitet som genomsyrar verket – lyckades den här föreställningen aldrig skapa en trovärdig situation eller karaktärer som jag kunde ta på allvar.  Visst ger den Dickinson ännu en stor roll – hon sågs senast i en annan kolossal satsning som huvudrollen i "I Loved Lucy" – och det är fantastiskt (eller kommer att vara det när hon har satt alla repliker helt), men precis som med det manuset ger det henne inte en bra pjäs.

Dickinson arbetar hårt och har stora talanger att erbjuda publiken.  Hon förtjänar verkligen bättre manus.

Spelas till 30 juni 2018

BOKA NU TILL THE UNBUILT CITY