RECENSION: The White Feather, The Union Theatre ✭✭✭✭✭

David Flynn i The White Feather. Foto: Scott Rylander The White Feather

The Union Theatre

18 september

5 stjärnor

General Sherman sa en gång de numera berömda orden: ”Krig är ett helvete”. Det är därför fullt förståeligt en enorm utmaning att skildra krigets fasa och komplexitet på scen. Produktioner som försöker riskerar lätt att antingen bli ensidigt patriotiska eller predikande och överdrivet idealistiska i sitt budskap.

The White Feather lyckas balansera på denna knivsegg; det är därför pjäsen är en sådan triumf och förtjänar varenda lovord den får. Berättelsen utspelar sig i en by i East Anglia, Upton Davey, och följer invånarnas kamp under första världskrigets påfrestningar och turbulens. Män från alla samhällsskikt kallas in och pressas till krigstjänst, däribland den minderårige Harry Briggs.

Kriget kräver sin tribut och den unge Harry avrättas för ”feghet” (idag hade vi med största sannolikhet diagnostiserat hans tillstånd som PTSD). Hans syster Georgina tvingas utstå det sociala stigmat från de ”äkta” krigsänkorna när sanningen bakom Harrys död börjar rystas fram. Samtidigt tvingas den förmögne markägaren herr Davey dölja sin homosexuella relation med en av sina anställda, medan han kämpar för att bearbeta sina egna traumatiska krigsupplevelser.

Manuset av Ross Clark och Andrew Keates är djupt tankeväckande och mångbottnat, och väver sömlöst samman teman som genus, sexualitet, klass och politik. Oavsett om det rör orättvisan i att den väluppfostrade men hopplöse Davey befordras direkt till officersklassen, eller de kval som byns homosexuella invånare går igenom, står det klart att livet i byn är betydligt mer splittrat än vad det först verkar. Utöver den dramatiska tyngden känns dialogen tidstypisk och historiskt korrekt in i minsta detalj.

Pjäsen är i grunden politisk, men på ett ömsint sätt som sätter karaktärerna och deras livsöden i första rummet. Den visar krigets alla ansikten; visst kan det föra människor samman, men det kan också slita samhällen i stycken – vare sig det är genom fysiska trauman som granatchock eller sorgen efter förlorade nära och kära. En mörk andra akt destabiliseras ytterligare av två riktigt skickliga vändningar som ger ett helt nytt perspektiv på både historien och karaktärerna.

David Flynn och Abigail Matthews i The White Feather. Foto: Scott Rylander

Musiken är helt enastående, med en rad storslagna nummer ackompanjerade av en stråktung trettonmannaorkester. ”Set Them In Stone”, en slagkraftig och lyrisk sång med fantastiska harmonier, blev min personliga favorit – men det fanns gott om makalösa låtar att välja bland, alla väl framförda och fyllda av känsla. Ett särskilt genialt nummer var ”Harry’s Letter”; texten var hämtad från Harrys censurerade brev från fronten, där de svärtade partierna markerades genom avbrott i musiken.

Abigail Matthews är både skör och stenhård i rollen som den hängivna systern Georgina Briggs, som förvandlas till en outtröttlig aktivist. Hon har en kraftfull röst och bjöd på en glödande öppning av andra akten med sin soloballad ”My Little Boy, Harry”. Hon matchas perfekt av David Flynn som herr Davey, som gör en känslig och gripande insats som en man fångad mellan sin sexualitet, sin pliktkänsla och sin tro på klassystemets ”naturliga ordning”. Davey framstår på sätt och vis som en skurk, men förblir ändå mänsklig och sympatisk, främst tack vare Flynns starka skådespeleri och sånginsats.

Adam Pettigrew är smärtsamt sorglig och tyngd som den traumatiserade Harry, och Zac Hamilton är charmig men innerlig som Daveys partner Edward. Hamiltons solonummer ”We Buried a Good Man Today” är för krossande sorgligt när en gråtmild Edward försöker försonas med sin förlust; det är ett fantastiskt framförande. Med det sagt var karaktären något svårgreppad och tycktes förvandlas från simulant till principfast vapenvägrare lite väl snabbt.

Värt att nämna är också Christopher Blades, som i sina olika roller sätter fart på produktionen med sin dånande operastämma. Det var en briljant ensembleinsats, och även om det förekom någon enstaka glömd replik, kommer sådant oundvikligen att slipas bort under föreställningens gång.

Scenlösningen är genomgående bra och bygger upp till en tårfylld och perfekt genomförd slutscen, där alla bitar faller på plats. Jag kan inte med absolut säkerhet bedöma de lokala accenterna från East Anglia, men de lät oerhört autentiska, så stor eloge till Sarah Stephensons språkliga coachning. Neill Brinkworths ljussättning är genomtänkt, där nyanserna i gult och kakibrunt skapar precis rätt stämning.

Pjäsen rör sig snabbt i tid och rum – i andra akten hoppade vi från 1918 till 1947, sen till 2006 och tillbaka till 1949, allt på bara en kvart! Även om detta används effektivt hade man kunnat vara ännu tydligare med tidsangivelserna då varken skådespelare eller rekvisita åldrades synbart – det var lätt att hänga med om man hade ett program i handen, men för övriga hade lite mer tydlighet inte skadat.

The White Feather är allt vad musikalteater bör vara – den får dig att tänka djupt på mod, krig och mänsklighet hela vägen hem. Om det finns någon rättvisa kommer denna spännande uppsättning att få en längre spelperiod eller en ny scen, så att den når den breda publik den förtjänar.

The White Feather spelas på The Union Theatre fram till den 17 oktober 2015