RECENSION: The Winter's Tale, Garrick Theatre ✭✭✭✭✭

Judi Dench som Paulina i The Winter's Tale. Foto: Johan Persson The Winter's Tale

Garrick Theatre

6 november 2015

6 stjärnor - Varför? Boka biljetter

"Om detta är magi, låt det bli en konst

Laglig som födan."

Leontes: Akt fem, scen tre; The Winter's Tale.

Det är vinter. Jul. Det kungliga palatset är en varm och vänlig plats, fylld av kärlek och överflöd, körsångare som sprider glädje och en ivrig prins som hoppas på den där sista julklappen under granen. Kungens bäste vän är på besök, och hans höggravida drottning strålar av moderskap. Det kunde knappast vara lyckligare.

Det börjar med en blick. Sedan en längre titt. Sedan ett stirrande. I takt med julsångerna smyger sig svartsjukan fram. Man kan nästan se hur den infekterar kungen, lamslår hans förnuft, förvrider hans passioner och skapar ett grundlöst, tyranniskt raseri. Det är skrämmande att bevittna förvandlingen – Mr Hyde framstår som en amatör jämfört med denna metamorfos.

Senare, efter att prinsen har dött, drottningen blivit oskyldigt fängslad och den nyfödda prinsessan skickats iväg mot sin förvisning och undergång, konfronterar den trogna gamla kvinnan kungen. Han är tärd, sörjer sin förlorade prins och är nästan från vettet av den nyckfulla galenskap som har tagit hans kungliga själ i besittning. Hon skonar honom inte. Hon piskar honom med ord för hans tyranniska raseri, listar hans förluster och offer, där varje ord är som en kniv i hjärtat. Sen golvar hon honom – drottningen är död. Utan att darra låter hon hans förtvivlade vrål splittra månskenet.

Om det finns ett torrt öga i salongen, tillhör det ett lik.

Hadley Fraser och Kenneth Branagh i The Winter's Tale. Foto: Johan Persson Detta är Kenneth Branaghs och Rob Ashfords banbrytande, oförglömliga och nyskapande uppsättning av The Winter's Tale, som nu spelas på Garrick Theatre. Glöm Cumberbatchs Hamlet. Glöm Nunns War Of The Roses. Glöm RSC:s tetralogi som snart når Barbican. Denna produktion av En vintersaga är utan tvekan ÅRETS Shakespeare-händelse.

Pjäsen är en av de sista Shakespeare skrev och betraktas ofta som en utmaning. Men inte här. Denna uppsättning lever på alla plan, full av passion och precision, och drivs av ett röstbruk som sällan hörts i West End på senare tid. Det känns fräscht och stärkande; nästan som om man ser pjäsen klart för första gången. Det här är en pjäs som har sett många bedrövliga uppsättningar; här är den lika kraftfull som Hamlet.

Berättelsen förmedlas med briljant klarhet och intensiva känslor. Skådespelarna finner, som de bör, energin i Shakespeares egna ord, och den energin driver graciösa, fängslande och oerhört målmedvetna rollprestationer. Det är som en sprakande eld – orden lever genom sitt syftes musik.

Christopher Orams scenografi är helt magnifik: allt i rött och guld för den varma inledningen, sedan nästan naken inför Perditas övergivande i Böhmen, därefter rustik, för att när akt två börjar låta vintersnön falla kring en månbelyst Judi Dench (som framför det tal som Shakespeare tilldelat Tiden – ett genidrag). Sedan avslöjas snöhögarna som ull och vi befinner oss bland landsbygdsfolket, innan vi återvänder till palatset, som nu är ödsligt och bitande kallt i vitt, efter åratal av förtvivlan. Oram löser problemet med "Ut, jagad av en björn" enkelt men genialt. Hans kostymer är lika briljanta; praktfulla och helt utsökta på alla sätt.

Judi Dench och Miranda Raison i The Winter's Tale. Foto: Johan Persson

Neil Austins ljussättning är hisnande: subtilt förändrar han stämningen och indikerar perspektiv med ljus. Man ser Hermione och Polixenes som Leontes ser dem, men också som de faktiskt är; man känner kraften från oraklet i Delfi; det magiska ögonblicket när Dench/Tiden berättar om de 16 år som gått är så vackert att det nästan gör ont; och introduktionen av Florizel och Perdita görs med ett smart ljusgrepp. Men den fulländade skönheten i statyn som Paulina till slut visar för Leontes är Austins främsta bedrift här – och det finns många fler, för många för att listas.

Branagh är i enastående form som Leontes. Han är suverän från början till slut, helt och hållet trovärdig. Hans förvandling från kärleksfull make och far till ett svartsjukt monster är otroligt detaljerad; varje felsteg är tydligt. När han slutligen dyker upp i akt två, gråhårig och nedbruten, klädd i svart och märkt av sina synder, förtjänar han medlidande – en bedrift för en man som orättfärdigt anklagat sin fru för otrohet och därmed fått sin son att dö av brustet hjärta, samt skickat sin nyfödda dotter i exil mot en trolig död.

Allt ligger i framförandet av versen. Branagh injicerar sådan livskraft i texten att Leontes blir mänsklig, trots sitt extrema vansinne. Nåd, glädje, rädsla, misstänksamhet, vrede, förvirring, botgöring, ånger, hopp – varje ord han yttrar klingar rätt, och hans mångfacetterade Leontes briljerar.

Miranda Raison är vacker i ordets alla bemärkelser som Hermione, med grace och styrka i varje rörelse och blick. Hon är en perfekt motpart till Branagh, och hennes rättegångsscen är brutal och plågsam. Hennes samspel med Hadley Frasers Polixenes är pricksäkert och lägger grunden för Leontes mardrömslikna reaktion. Ögonblicket då hon äntligen får se sin dotter Perdita är häpnadsväckande – smärta och glädje i ett fulländat uttryck för moderskärlek.

Fraser gör en fantastisk Polixenes, och när han vänder sig mot sin son förstår man varför han och Leontes var så nära vänner. Michael Pennington är superb som Antigonus, en mönstergill versläsare, och hans sista stunder innan björnen tar hans liv är extraordinära. John Shrapnels Camillo är vackert balanserad, expertmässigt framförd och ger en stark känsla av hängivenhet och plikt mot monarker som tappat kursen.

Scenerna i Böhmen kan ibland falla platt, men inte här. Det finns en mustig, jordnära erotik över platsen som känns helt rätt. Tom Batemans manlige Florizel och Jessie Buckleys strålande herdinna Perdita (hennes första replik får publiken att jubla) är fantastiska tillsammans, passionerade och livsglada. Deras kärlek känns äkta, angelägen och fängslande. Scenen där Frasers Polixenes fördömer deras förening är precis lika slagkraftig, felaktig och dumdristigt nitisk som Branaghs obarmhärtiga felbedömning av Hermione.

Jessie Buckley, Jimmy Yuill och Tom Bateman i The Winter's Tale. Foto: Johan Persson

Jimmy Yuill och Jack Colgrave Hirst är i fantastisk synk som herden och hans son; väldigt roliga, väldigt mänskliga. När herden döms till döden av Polixenes är det ett gastkramande och rent ut sagt hemskt ögonblick, som båda spelar perfekt. De har också ett strålande samspel med John Dagleishs livliga och charmiga Autolycus, en så flink och humoristisk skojare som Shakespeare bara kunde skriva.

Sent i pjäsen finns en något knepig scen där viktiga händelser sker utanför scenen men beskrivs av karaktärerna. Men här finns inget klumpigt: Adam Garcia är faktiskt briljant i denna scen och det är svårt att hålla tårar borta under hans berättelse. Stuart Neal, Jaygann Ayeh och Michael Rouse är alla exceptionellt bra i en ensemble som aldrig sätter en fot fel.

Men utan tvekan tillhör kvällen Dench.

Historieböckerna nämner Peggy Ashcrofts Paulina för Royal Shakespeare Company 1960 som en tolkning som revolutionerade rollen. Dench revolutionerar sannerligen Paulina för mig här – jag har aldrig sett en uppsättning av The Winter's Tale där Paulina varit den centrala, drivande kraften av mänsklighet och godhet. Men Dench gör henne till det.

Från första stund i produktionen, när hon dyker upp bakom en ridå med en uppspelt Mamillius och vallar honom mot julgranen, tillför Dench en intensitet, en energi och en puls som får en att glömma att hon är en bit över 80. Hon är mer alert och kraftfull än många som är hälften så gamla, och allt hon gör och säger adderar värde, mening och njutning till kvällen.

Hennes versläsning är oöverträffad. Hon väljer varje ord och ger det full tyngd, så att meningen, syftet och den exakta känslan i varje gnistrande fras landar rätt. Hon är listig, vis och underbar. Hennes plågade utskällning av Leontes när hon berättar att Hermione är död är ett av de största teaterögonblicken jag någonsin bevittnat. Så kraftfullt att man tappar andan.

Hennes tal som Tiden är obeskrivligt vackert, en betraktelse som letar sig in i själen. Hennes ansikte under Hermiones rättegång, där Paulina inte säger någonting, lever av uttryck – förtvivlat sorgligt men ändå med kvarhållet hopp. När Dench avtäcker statyn är det magiskt; hon har så perfekt bäddat för ögonblicket, planterat fröet till vad som ska komma och varit ett prisma för möjligheten till försoning. Pjäsens lyckligaste stund är också hennes, när Leontes gifter bort henne med Camillo – kanske det första goda han gjort på 16 år.

Dench är transcendent, en naturkraft som vi kanske aldrig får se maken till igen. Att se och höra henne i denna uppsättning är lika mycket ett privilegium som ett nöje.

Det enda vemodet kvällen lämnar efter sig är den bittra insikten att publiken sällan får höra Shakespeare talas så här okonstlat och rätt nuförtiden. Om det ändå vore annorlunda. Förhoppningsvis ser National Theatre, RSC och regissörer överallt den här uppsättningen och tar lärdom. Hantverket är helt avgörande.

Detta är ren teatermagi. En vintersaga för vår tid. Det är i princip slutsålt, men den bör – nej, måste – ses av alla som är nyfikna på skådespeleri, teater eller Shakespeare: det är en mästarklass på alla tänkbara sätt.

The Winter's Tale spelas på Garrick Theatre fram till den 16 januari 2016. Läs mer om Kenneth Branagh-säsongen på Garrick Theatre