RECENSION: Titanic, Southwark Playhouse ✭✭✭✭

Titanic

Southwark Playhouse

12 augusti 2013

4 stjärnor

Efter att ha sett Thom Southerlands småskaliga nyuppsättning av Yestons och Stones Titanic på den nya Southwark Playhouse, står det klart att det här är en produktion som verkligen imponerar.

För det första är detta en enastående musikal, vars omfång och partitur bär på ett genuint episkt anslag. Musiken är sublim och komplex, fylld av melodier, harmonier och karaktärsfördjupning. Det är utan tvekan ett mästerverk – och Ian Weinbergers orkestrering här är särskilt lyckad; bara upplevelsen av att höra stråkarnas samspel är värd hela biljettpriset.

För det andra är detta tveklöst Southerlands främsta regibravad hittills. Allt är genomtänkt och produktionen vilar på en inre logik som gör det förvånansvärt lätt att hålla reda på det stora persongalleriet. David Woodheads scenografi och kostym lyckas, trots begränsat utrymme och resurser, skapa en utmärkt känsla för tidsandan och den instängda atmosfären ombord.

För det tredje är Mark Aspinalls musikaliska ledning eftertänksam och tidvis riktigt spännande: ensemblenumren är oerhört gripande. Det finns dock en tendens hos herrarna att ibland skrika snarare än att producera en balanserad klang, och diktionen får inte alltid den omsorg och tydlighet den kräver.

För det fjärde tillvaratas textens dramatiska kvalitéer på ett utmärkt sätt; här finns inga svaga skådespelarinsatser och många riktigt lysande sådana. Varje karaktär känns som en hel människa och trots att flera skådespelare dubblerar i sina roller är varje individ tydligt urskiljbar. I en berättelse där slutet är känt på förhand lyckas ensemblen skapa ett enormt engagemang – hemligheten ligger i vilkas öde vi får följa och varför de överlever, snarare än om fartyget ska klara sig eller ej.

Detta är, utan tvekan, en av de bästa ensembleinsatserna som Londons ”fringe”-scen någonsin skådat. Samtidigt når inte alla individuella sånginsatser upp till de krav som partituret och verkets episka natur ställer. Det enkla faktumet är att varje roll i Titanic kräver sångare i absoluta toppklass som också är förstklassiga skådespelare. Här ligger balansen, kanske förståeligt nog, mer på skådespeleriet än på sången – många av herrrösterna saknar mellanregister och de lägre tonerna verkar vara utom räckhåll för nästan alla. Muskulös sång i det övre registret finns det gott om, men det är inte bara kraft som krävs för att driva detta musikaliska flaggskepp.

De klarast lysande stjärnorna är Greg Castiglioni (mästerlig som den plågade ingenjören), Nadim Naaman (Clarke, butiksinnehavaren som är förälskad i societetsdottern), Claire Marlowe (dottern i fråga), James Hume (Etches, förstaklass-stewarden, om än med vissa initiala problem med diktionen) och Celia Graham (Alice, som så gärna vill klättra på den sociala stegen – helt briljant).

Det bjuds på ojämnt men mestadels imponerande arbete från Jonathan David Dudley (hans Hartley är särskilt bra), Dominic Brewer (Lightoller), Leo Miles (speciellt i utkikssekvensen) samt Judith Street och Dudley Rogers (det äldre paret som väljer att dö tillsammans). Däremot hade det krävts en säkrare vokal insats från de tre Kates (Grace Eccle, Scarlett Courtney och Victoria Serra) samt Matthew Crowe (som spelar Bride oförvitligt men helt enkelt inte ror hem den stora duetten med Barrett).

Å andra sidan hade det behövts ett betydligt starkare skådespeleri från James Austen-Murray (Barrett), Simon Green (Ismay, fartygets fega och högmodiga ägare) och Shane McDaid (Farrell, pojken som klarar sig mot alla odds) för att rollerna skulle komma till sin fulla rätt.

Med det sagt är detta en djupt fängslande produktion med många höjdpunkter och verklig dramatik – och musiken bär en genom de passager där sången sviktar. Maury Yeston är ett geni.