RECENSION: Titus Andronicus, New Wimbledon Theatre ✭✭✭✭

Elizabeth Appleby (Tamora) och Matthew Ward (Titus) i Titus Andronicus

New Wimbledon Theatre

24 oktober 2015

4 stjärnor

Köp biljetter

”... har förlöjligats, ignorerats, använts för billig underhållning och chockvärde, och ändå föregås dess ryktbarhet för våld av historier om svimma i publiken och kaskadspyor av blod. Vad är det med Titus som lämnar en sådan bitter eftersmak hos forskare, så till den grad att man i årtionden försökt ifrågasätta upphovsmannen – som om pjäsens skildringar av våldtäkt, stympning, mord och framtvingad kannibalism vore under den store skalden?”

Ross McGregor, konstnärlig ledare, oktober 2015.

Titus Andronicus är en skoningslöst mörk pjäs, träffande beskriven av Arrow and Traps Theatre Company som ett ”smutsigt, skoningslöst Game of Thrones”. I princip dör alla, och det med mesta möjliga dramatik. Det fylomeliska öde som grymt drabbar en av karaktärerna, och den raffinerade hämnd som serveras hennes plågoandar, är bara de mest kända exemplen på de makabra dåd som driver handlingen framåt.

Rom slits sönder av politiska fejder när prins Bassanius (Michael Bagwell) och prins Saturninus (Gareth Kearns) slåss om att efterträda sin avlidne far som kejsare. Men folktribunen Marcia Andronicus (Cornelia Baumann) upptäcker att folkets val faller på hennes bror, Titus (Matthew Ward), en hyllad och krigstrött general som just återvänt från ett framgångsrikt tioårigt fälttåg mot goterna. Endast fyra av hans söner överlevde konflikten, så för att sona de andras död avrättar han den äldste sonen till goternas tillfångatagna drottning, Tamora (Elizabeth Appleby). Tamoras utsikter ser inte mycket ljusare ut, men när Titus tackar nej till tronen och stöttar Saturninus kampanj, tas hon till den sistnämndes brud. Hon och hennes söner, Demetrius (Alex Stevens) och Chiron (Will Mytum), tillsammans med hennes hemliga älskare Aaron (Spencer Lee Osborne), svär att hämnas på ätten Andronicus, däribland Lavinia (Remy Moynes), Titus olycksaliga dotter och Bassanius hustru.

Arrow and Traps produktion utforskar pjäsens ryktbarhet för våld som en spegel av vårt samhälles brist på empati. Karaktärerna bär inte bara till stor del moderna kläder, utan scenerna skiftar ofta via ögonblick av 2000-talets excesser. Saturninus firar sin politiska triumf på en strippklubb med sin fru och sina nya styvsöner, som vi senare ser dricka shots och dra kokain framför en likgiltigt sms-ande Aaron. Allra mest minnesvärt är när Titus uppmanar sitt barnbarn, unge Lucius (Pippa Caddick), att sprida ordet om Saturninus oduglighet som ledare via Twitter, och vi ser hans konversationer spelas upp på en stor skärm i hörnet av scenen. Snart får han sällskap av ett dussin män och kvinnor i grismasker, endast upplysta av skenet från sina mobiltelefoner, tillsammans med Saturninus som ser plågad ut av det kakofoniska rasslet från deras knappande. Det är en härligt medveten scen med tydliga drag av Black Mirror.

Matthew Ward (Titus) och ensemblen i Titus Andronicus. Foto: Zoltan Almasi

Produktionens briljans definieras dock inte av dess moderna inslag; det är snarare de välstuderade, ofta fysiska prestationerna, i kombination med suverän koreografi, som lyfter Shakespeares ojämna manus. Den minimalistiska scenografin – bestående av en plattform med bjälkar och den tidigare nämnda skärmen – används med enorm effekt, där plattformen på ett fängslande sätt återspeglar berättelsens skiftande maktbalans. Den fungerar bland annat som det romerska hovet där Tamora övertygar Saturninus att skona Andronicus-familjen – så att hon själv kan utkräva sin hämnd – som den grop där Quintus (Cliff Chapman) och Martius (David Lenik) Andronicus snubblar över Bassanius lik och därmed beseglar sitt öde, och som den arena där Lucius Andronicus (Samuel Morgan-Grahame) samlar sin armé av goter. Slutscenerna, där familjen Andronicus förbereder den makabra festmåltiden för Tamora och Saturninus, är de enda som kräver extra möbler, och de är vackert genomförda – med bord och kroppar som manövreras runt scenen med en närmast balettliknande kvalitet.

Användningen av tomma ytor imponerar också. Här står Mytum och Stevens ut som de psykopatiska bröderna Chiron och Demetrius, samt Osborn som deras mentor i ondska, Aaron. Med en nervös energi likt ”War Boys” i Mad Max, men med bråddjup av mörker inom sig, förorenar bröderna varje sekund de befinner sig på scenen som förebåd för meningslös brutalitet. Deras familjeenhet är fängslande animalisk. Tillåtelse att attackera ges undantagslöst av de mer fysiskt respektingivande Tamora eller Aaron, och de cirklar kring sitt byte – Bassanius, Lavinia och senare Annie McKenzies enkla clown – med skrämmande precision. De är på intet sätt subtila skapelser – varje svärdsrörelse är utstuderat fallisk – men de exemplifierar snyggt det meningslösa kaos som ligger till grund för handlingen.

Samuel Morgan Graham, Matthew Ward och Remy Moynes i Titus Andronicus. Foto: Zoltan Almasi

Osborns Aaron är däremot en charmig och beräknande politiker, som lyckas le och vara en fängslande skurk trots sina ibland löjeväckande repliker (som t.ex. ”Låt dårar göra gott och fromma be om nåd. Aaron ska ha en själ som är svart som hans ansikte”). Han får betydligt fler tillfällen att dominera scenen än Kearns Saturninus – som trots brist på karaktärsutveckling ändå levererar en underhållande prestation som den arketypiska, självupptagna kejsaren – eller Bagwells sympatiska Bassanius, en roll som blir mer intressant efter döden. Osborn är sannerligen briljant febrig i en av pjäsens få känslomässigt komplexa scener, där han rusar runt på scenen med sin utomäktenskapliga son i ena handen och ett svärd i den andra, medan han värjer sig mot sin älskares barn.

Det är ofta svårt att känna sympati för Titus, som dödar två unga män (inklusive sin son Mutius för att ha sagt: ”Ers nåd, ni passerar inte här”) bara i den första scenen, men Ward gör ett bra jobb med att belysa hans känslomässiga krigsärr. Den hämndspiral som han och Applebys förtjusande hjärtlösa Tamora ger sig in i förhöjs inte bara av skådespelarnas starka kemi, utan av den trovärdigt ömma relationen han har med sin dotter Lavinia – en roll som Moynes gestaltar med en hjärtskärande intensitet. Även om Titus nedstigning i galenskap, och senare återkomst, var något ofokuserad, är Ward i övrigt stenhård, beslutsam och en alltigenom övertygande ledare.

Styrkan i familjen Andronicus efter Lavinias prövning förankras av Baumanns rationella Marcia, en genusomvänd Marcus Andronicus. Trots att hon hämmas av en del stolpig dialog – inte minst när hon avslöjar Lavinias öde för Titus – kompenserar Baumann genom att bära tyngden av det inre kaoset med fullständig övertygelse. I sin tur lyckas Morgan-Grahames Lucius och Pippa Caddicks unge Lucius väl med att hinta om det lyckliga liv Titus en gång levde, vilket gör hämnden de båda utkräver i femte akten än mer obehaglig.

Titus Andronicus är inte en av Shakespeares främsta pjäser, men Arrow and Traps Theatre Company gör ett strålande jobb med sin adrenalinfyllda och ofta mardrömslikna tolkning. Den utmärkta koreografin, genomgående starka prestationer och snygga moderna inslag gör att om man klarar av premissen, så får man inte missa denna uppsättning. Titus Andronicus spelas på New Wimbledon Theatre Studio till den 14 november. Boka nu!