RECENSION: Turn Back The Clock, St James Theatre ✭✭✭✭

Turn Back The Clock - Songs and Monologues

St James Studio

9 juni 2015

4 stjärnor

‘En av dessa fantastiska brittiska krutgummar som vet hur man bakar kakor och avvärjer inkräktare enbart med hjälp av ett välartikulerat uttal’  (James Phillips, ‘Carousel’ i City Stories)

Den här repliken från en av förra veckans utmärkta kortpjäser på St James Studio dök upp i minnet när jag återvände till samma teater för att se Cheryl Knight framföra sin kavalkad av Joyce Grenfells monologer och sånger. När hon stadigt fäste en hatt som liknade en stor rosa darrande sufflé och lanserade den berömda luriga, vagt antydande satiren över Women’s Institutes hurtiga sparsamhet, ‘Useful and Acceptable Gifts’, undrade jag hur väl Grenfells humor faktiskt står sig idag. Skulle hon bara framstå som ännu en i raden av de pigga matronor hon så ofta gestaltade?

Grenfell stod på sin topp under de omedelbara efterkrigsåren, en era som ibland känns mer avlägsen från vår egen – åtminstone när det gäller humor – än många tidigare decennier under 1900-talet. Skulle den kämparaktiga optimismen trots fakta, den stoiska motviljan mot känslomässig öppenhet, acceptansen av social hierarki som en självklarhet och de insiktsfulla anspelningarna (både pryda och lystna) som då passerade som sexuell humor, få alla dessa monologer att kännas ohjälpligt daterade?

Jag är glad att kunna säga att dessa farhågor sveptes undan av det djup och den ibland desperata innerlighet som Cheryl Knight fann i materialet, och av det fulländade musikerskap som hon och hennes pianist Paul Knight gav de bittersöta sångtexterna, ursprungligen tonsatta av Richard Addinsell och Bill Blezard.

Född in i en välbärgad miljö som systerdotter till Nancy Astor, och ofta sedd på godset Cliveden i unga år, blev Grenfell känd som karaktärsskådespelerska och kabaréartist vars mellansnack gradvis blev mer betydelsefullt och genomarbetat än hennes sånger. Hon bar på mer än ett uns av besvikelse och sorg i sitt eget liv, och det är detta, tillsammans med hennes skarpa sociala iakttagelseförmåga av det engelska folkhemmets finkänsliga krumbukter, som ger hennes verk ett bestående värde.

Vid en första anblick tycks hennes förtjusning i språket och dess expressiva möjligheter som ironi placera henne jämte Noel Coward. Men om han är Henry James, så är hon mer Edith Wharton: hon har i slutändan mer hjärta än stridbar och spröd sofistikering. Det är ett hjärta som sträcker sig ut för att omfamna de sorgliga, tynande liven hos förortskvinnor vars hopp har dött, men som ändå måste fortsätta. Här spelar musiken också en roll: Addinsells bittersöta och harmoniskt konventionella men melodiska reflektioner kan i sig själva verka lite väl präktiga, men mot bakgrund av dessa små scener ger de en underström av patos och en klagan över förlorade möjligheter som är genuint rörande.

Det finns en skeptisk fråga av ett annat slag som behöver besvaras. Det är inte så länge sedan Maureen Lipman skördade stora framgångar med Re:Joyce. Kan en nyuppsättning av detta material rättfärdigas så snart i händerna på någon annan? Återigen kan jag konstatera att Knight skingrade dessa tvivel tidigt. Hon är en helt annan typ av artist än Lipman, och det finns gott om plats för dem båda.

I valet av sketcher (som lutar åt det dämpade hållet) och i ett ofta lågmält och subtilt framträdande skapar Knight en distans till Lipmans bravur. Hos Knight uträttas mycket genom skiftningar i röstläge eller enkla, symboliska rörelser på den lilla scenen i St James Studio. Hon ger också kvällen en trovärdig och ekonomisk biografisk ryggrad genom att varva numren med uppläsningar från Grenfells brev till både sin mor och sin bästa vän Virginia Graham. Mycket av detta material har nyligen blivit tillgängligt och publicerat.

Paul Knights ackompanjemang och musikaliska inramning är krispigt och skickligt; underordnat och diskret för det mesta, men med dekorativa broderier där det dramatiska behovet kräver det. Tillsammans påminner de oss om att Grenfell framför allt var en liveartist, som ofta improviserade flitigt utifrån ett grundmaterial. Om hennes verk ska överleva hör de hemma på scenen, återintroducerade av nya uttolkare för successivt nya generationer av publik.

Hur är det då med själva sketcherna? Gamla favoriter som ‘Ordinary Morning’ gör ingen besviken och påminner en om hur skicklig Grenfell var på att få publiken att göra en stor del av jobbet med att fylla i de fantasifulla luckorna. Knights tolkning av ‘Lumpy Latimer’ fångar hela den fasansfulla sociala pinsamheten vid en skolåterträff, samtidigt som den registrerar underströmmen av grusade förväntningar omförpackade som borgerlig framgång i medelåldern. Men det finns tre små scener, inte lika välkända, som sticker ut från mängden genom sitt djupa karaktärstecknande, fullt förmedlade av Knight.

I ‘First Flight’ förvandlas en kvinna på väg till USA (hennes första flygresa) från pratig nervositet till djup oro över sin dotters äktenskap med en person av en annan ras, och hur hon förtvivlat vill hitta rätt sätt att ge sitt stöd. Karaktärens beslutsamhet att hitta vägar att undfly de konventionella fördomarna från sin uppväxt är anmärkningsvärt framåtblickande för sin tid. Sedan har vi ‘Telephone Call’, där en kvinna gradvis bryter upp med sin pojkvän på grund av kraven i att vårda sin far, vars gnälliga rop ständigt hörs från kulissen. Det är en obevekligt dyster och hjärtskärande scen, lika aktuell idag som när den skrevs.

Slutligen, i ‘Dear Francois’, levererar Knight en mörk men energiskt trotsig vädjan från en ensamstående mamma, vilket tar henne in i oväntat territorium – även om det går i linje med hennes generella hävdande av möjligheten att överleva med ryggraden i behåll i prövande tider. Alla dessa tre monologer skulle kunna stå vid sidan av Alan Bennetts Talking Heads när det gäller psykologisk insikt och karaktärstrovärdighet, och man kan faktiskt undra hur mycket Bennett själv påverkades av Grenfell i sitt senare arbete inom denna genre.

Föreställningen är också anmärkningsvärd för att den återintroducerar en sång skriven för Aldeburgh-festivalen 1967 som en hyllning till Benjamin Britten. Detta är en jazzig, textmässigt intrikat operaparodi som förmodligen aldrig har framförts sedan dess. Den tjänar som en påminnelse om att Grenfell var kapabel till betydligt mer som sångerska och lyriker än vad hon vanligtvis vågade sig på.

Det lämnar oss med en liten önskan om att hon, liksom så många engelska komiker i hennes generation, oftare hade vågat sig utanför den bekvämlighetszon där hon framgångsrikt byggt sitt rykte. Vi kan dock vara mycket tacksamma mot paret Knight för att de visar hur starkt hennes arv, både det komiska och det lågmält tragiska, fortfarande lyser.

Turn Back The Clock spelas på St James Studio fram till 14 juni 2015