RECENSION: United We Stand, CLF Art Café ✭✭✭✭

Neil Gore och William Fox i United We Stand. United We Stand CLF Art Café, Bussey Building, Peckham

2/11/15

4 stjärnor

Köp biljetter

Townsend Productions har byggt upp ett starkt rykte för sin politiska teater, och deras senaste pjäs spelas nu i Peckham tillsammans med en utställning på samma tema u2013 den nationella byggarbetarstrejken 1972 och efterföljande åtal och fängslande av flera av dess ledare. Neil Gore står för manus och tar med sig sin talang för att dramatisera berättelser för två skådespelare, vilket vi nyligen sett i hans skildringar av Tolpuddle-martyrerna och The Ragged Trousered Philanthropists. Denna uppsättning är, likt föregångarna, nu ute på en rikstäckande turné.

Medan gruvstrejkerna på 70- och 80-talet och tredagarsveckan är välkända, kan man inte säga detsamma om byggarbetarstrejken sommaren 1972, då 300 000 arbetare under tolv veckor lade ner verktygen för att kämpa för högre löner och bättre arbetsvillkor. Det är oomtvistat att arbetsmiljö och säkerhet på byggarbetsplatser var mer eller mindre obefintlig vid denna tid, och att lönerna pressades ner av det så kallade u201dlump sumu201d-systemet, som lät arbetsgivare slippa kostnader för lönerelaterade förmåner och pensioner. Strejken var i huvudsak framgångsrik, mycket tack vare de u201dflygande strejkvakteru201d som rörde sig mellan olika byggen.

Drygt fem månader efter strejkens slut åtalades 24 ledare vid Shrewsbury Crown Court under tidvis antikverad lagstiftning, och tre fängslades för allvarliga anklagelser rörande anstiftan till hotfullt beteende och upplopp. Pjäsen fokuserar på två av dem u2013 den numera framlidne Des Warren och Ricky Tomlinson, som i dag är en välkänd skådespelare och profil. Sedan 2006 pågår en ny kampanj för att rentvå de dömda, och denna produktion är en del i det arbetet. Efter föreställningen stannade publiken kvar för att höra tal av både Len McCluskey, generalsekreterare för fackförbundet Unite, och Labours vice partiledare Tom Watson, samt extra folkmusik under ledning av kapellmästare John Kirkpatrick.

Neil Gore och William Fox i United We Stand. Foto u2013 Amy Yardley

Så även om detta tydligt var ett politiskt evenemang, var det också en dramatisk framgång? Politisk teater måste hitta den svåra balansen mellan sanningen att all teater på sätt och vis är u201dpolitisku201d, och risken för att bli didaktiskt mässande utan karaktärsdjup och eget liv. På det stora hela lyckades manuset och de två skådespelarna hitta jämvikten och behålla vårt intellektuella och känslomässiga engagemang genom musik, komisk finess och ett virtuost rollspel.

Dramat framfördes med enkla men effektiva medel i Amy Yardleys scenografi: några enkla byggställningar med affischer på ena sidan och paneler för rättssalsscenerna på den andra. Utöver det fanns bara spridda trälådor och en overheadprojektor som stötvis visade gryniga bilder och filmklipp från strejken, Ted Heath och andra 70-talsprofiler. Resten av arbetet hängde på skådespelarna och musikerna u2013 Neil Gore och William Fox. Båda tar sig an en mängd olika roller, men i huvudsak gestaltade Gore Tomlinson medan Fox axlade den centrala och tragiska rollen som Des Warren, kring vilken dramat verkligen kretsar.

Skådespelarna tog sig an uppgiften med enorm energi och passion. I teater av det här slaget krävs det att man engagerar publiken och bryter den fjärde väggen, något som Fox i synnerhet bemästrade utan att tappa sin karaktär. Musiken var också en stor styrka u2013 båda skådespelarna sjöng väl och hanterade gitarrer i olika storlekar med bravur. Det finns inget snabbare sätt att väcka 70-talet till liv än genom dess musik, och några av kvällens bästa ögonblick uppstod när musik och text frammanade den tidens idealism och aktivism, ställt mot det svajiga och föga övertygande gensvaret från de styrande.

Regissören Louise Townsend lade in mycket trovärdig rörelse och lättsamma komiska stunder som balanserade den mörkare skildringen av en konspiration mellan regering, polis, arbetsgivare och rättsväsende. Vissa karikatyriska drag fanns med u2013 vilket är nödvändigt när en komplex historia ska komprimeras och förenklas för att få fram en poäng. Huvudrollerna var dock tecknade med övertygande detaljrikedom u2013 vi såg prov på Warrens ledarkarisma och torra humor, samt Tomlinsons organisatoriska förmåga och moraliska glöd. Vi fick även en känsla för vilka de var utanför strejkens ramar. En del biroller var också skarpt fångade, särskilt Gores inställsamma fackliga förhandlare som var lite väl ivrig att kompromissa bara för att skydda fackkassan.

William Fox och Neil Gore i United We Stand. Foto: Amy Yardley

Jag blev inte helt övertygad av tesen om en enorm etablissemangskonspiration u2013 även i denna skildring framstod myndigheterna som för panikslagna och oorganiserade för det. Men oavsett politisk hemvist finns det tydliga bevis på uppenbara orättvisor och rättsliga oegentligheter i denna historia som rättfärdigar den kvardröjande ilskan och dagens kampanj u2013 inte minst Warrens förtida död, som troligen påskyndades av att han under fängelsetiden tvångsmatades med en drogcocktail känd som u201dliquid coshu201d (flytande batong). Dramat förmedlar detta på ett osentimentalt sätt och visar de höga mänskliga kostnaderna för de inblandade.

Pjäsens första hälft hade sina långsammare stunder när nödvändig bakgrundsinformation inte riktigt fann sin dramatiska form; det fanns även partier, som en lång parodi på ett frågeprogram, där det kändes lite klumpigt. Men när vi rörde oss in i de mörkare delarna i andra akten fick formatet en förtätad logik och spänning som var helt fängslande. En förhörsscen var särskilt slående, och de intensiva ordväxlingarna i rättssalen skapade en total koncentration hos publiken. De tal som Tomlinson och Warren höll från anklagelsebänken efter domslutet framfördes ordagrant och är fantastiska litterära stycken som hör hemma i vilken antologi som helst över现代 politisk retorik.

Oscar Wilde sa som bekant att problemet med socialismen var att den tog u201dför många kvällaru201d, en skepsis som i dag tycks gälla hela det politiska spektrumet givet den cynism som råder kring politikers motiv. United We Stand är ett kraftfullt motbevis mot denna syn och en bekräftelse på den politiska teaterns fortsatta värde. Genom att förena moraliskt patos, en stark berättelse, suggestiv musik, självmedveten humor och en hjärtefråga, skapas en gripande kväll som ingjuter respekt.

United We Stand spelas fram till den 14 november 2015 på CLF Cafe.