RECENSION: Victoria's Knickers, Soho Theatre ✭✭✭

Julian Eaves recenserar Victoria's Knickers på Soho Theatre framförd av National Youth Theatre Rep Company.

Ensemblen i Victoria's Knickers. Foto: Helen Murray Victoria's Knickers

Soho Theatre

1 november 2018

3 stjärnor

Denna musikaliserade fars om drottning Victorias tidiga karriär förhåller sig till ITV:s dramaserie 'Victoria' ungefär som 'Carry On Cleo' gör till Hollywood-spektaklet 'Cleopatra' med Liz Taylor: det är en bagatellartad, högljudd, trendig, rolig och anarkistisk parodi.  Och om du gillar den sortens underhållning, ja, då är det här precis något för dig.  Tänk dig Edward Bonds 'Early Morning' körd i en hiphop-mixer i Josh Azouzs medvetet moderna skröna, som gör allt för att vara 'cool' och tala 'street', så börjar du fatta den egensinniga poängen.  Allt handlar om att inta en förödande kalkylerad pose.  Alla andra aspekter är i stort sett sekundära.

National Youth Theatre Rep Company, som för närvarande även spelar på samma adress i nyuppsättningen av 'Consensual' (nyligen recenserad här), visar här upp en betydligt mer lättsam sida i Ned Bennetts rappa och febrilt aktiva produktion.  Han låter aldrig tempot mattas av, vilket är tur i en berättelse som är berusad av sin egen betydelse men har reella problem med djup och reflektion.  'Texterna' till de olika sångnumren har knåpats ihop av författaren tillsammans med den trendiga kompositören Chris Cookson 'och medlemmar från National Youth Theatre', vilket kan förklara deras super-funktionalitet och brist på vision.

Alice Vilanculo och Oseloka Obi i Victoria's Knickers. Foto: Helen Murray Det bör väl sägas att detta inte är brister som publiken på Soho Theatre verkar bry sig om: de verkar snarare ivriga att bli roade av ännu en verklighetsflykt om kungafamiljen som helt enkelt vägrar dö ut.  Om NYT verkligen anser att detta är det viktigaste ämnet de kunde hitta på, så må det vara hänt.  Återigen vänder vi kollektivt bort blicken från samtidsfrågor (har ingen på NYT hört talas om 'Europa'?), och fäster dem på ett luddigt och ofokuserat sätt vid det förflutna, det verkliga hemlandet för vår evinnerliga nationella mytologi.

Ensemblen i Victoria's Knickers. Foto: Helen Murray

De som står för förtrollningen är samma ensemble som i den parallella föreställningen, men här i betydligt gladare roller.  Alice Vilanculo briljerar återigen med sin pondus och scennärvaro i huvudrollen, och Jamie Ankrah spelar hennes motpart – en figur hämtad från historien (låt oss inte spilla tid på Irland eller Indien här...) som utmärkte sig genom sin kleptomaniska fascination för monarkens underkläder.  (Verkligen, NYT, om det är den nivån ni vill lägga er på....)  Tjuvens systrar, Laurie och Isabel (Laurie Ogden och Isabel Adomakoh Young... ja, är det INTE ett sammanträffande?), medverkar i pjäsens enda riktigt dramatiska scen: en repris på ENO:s 'Motorsågsmassakern'-inspirerade avrättningsscen från deras uppsättning av Tjajkovskijs 'Mazeppa'.  Det är dock typiskt för denna produktion att medan ENO uppnådde en genuint skräckinjagande effekt, går NYT-gänget bara för spetshjärtat student-spex.  Om man är på den våglängden är det väl okej, annars kan man efter ett tag finna det ihärdiga tonårsfjanteriet en smula irriterande.

Aidan Cheung, Muhammad Abubakar Khan och Olivia Dowd i Victoria's Knickers. Foto: Helen Murray

Muhammad Abubakar Khan, i rollen som Lord Conroy, är den som blir styckad av sågen i den scenen, och han genomför sin bortgång med imponerande energi och övertygelse.  Något störd av sin trolovades rännande på stan är Oseloka Obis elegante Albert, som till och med gör ett försök att tala tyska (nästa gång, NYT, anlita en språkkonsult?).  Dessutom ser vi en hel rad andra karaktärer spelade av Simran Hunjun (Duchess), Gary (Jeffrey Sangalang, även som Fiskaren), Christopher Williams (Len), Jay Mailer (Ernst, Festprissen och – tro det eller ej – Dr Feel Good), Olivia Dowd (Brunhilda, Cecil och även Sonia), Leah Mains (ytterligare en skådespelare som i princip spelar sig själv, som 'Leah'), Fred Hughes-Stanton (likaså, samt Officer Troy), Marilyn Nnadebe (Domare – ja, de har till och med kvinnliga domare i detta revisionistiska kostymdrama-land), Aidan Cheng (som gör ett bra jobb som pjäsens skurk, Sasha), Francesca Regis (Toni), med musik framförd på scen (utöver det som strömmar från Giles Thomas ljuddesign) av Kazuma Costello, Natalie Smith och Isabelle Stone.

Framförandet av musikalnumren (kapellmästare Arlene Naught, musikproducent Jason Elliot) är utan tvekan produktionens främsta styrka.  Hannah Wolfes karga, nästan plumpa, scenografi är iögonfallande även om den uppenbart gjorts på en extremt stram budget, men har – precis som manuset – ingenstans att ta vägen.  Jess Bernbergs ljussättning är tydlig och ser till att vi lydigt följer de många skiftena i fokus, både på och utanför scenen.  Meghan Doyle är biträdande regissör (Bryan Forbes Assistant Director).  Jag förstår varför kompanier som NYT känner att de måste hålla sig 'relevanta', men frågan man måste ställa sig är alltid: 'relevant för vad?'.

Spelas till 10 november 2018

LÄS MER OM VICTORIA'S KNICKERS