RECENSION: Wonderland på Hampstead Theatre ✭✭

Wonderland på Hampstead Theatre. Foto ©Alastair Muir Wonderland

Hampstead Theatre

23 juni 2014

2 stjärnor I programmet till Beth Steels Wonderland, som just nu spelas på Hampstead Theatre, skriver Edward Hall – konstnärlig ledare för både teatern och uppsättningen:

"Händelserna 1984 som utgjorde startskottet för Beths historia (den Scargill-ledda gruvstrejken) är komplicerade att förstå och leder snabbt till osämja även bland vänner. Hennes pjäs förenklar inte och undviker snäv polemik – istället finns här ett genuint försök att förstå alla nyckelaktörers drivkrafter, samtidigt som hon håller sitt 'wonderland' i underjorden i centrum... detta är rätt tidpunkt att presentera vad vi anser är en viktig pjäs, en pjäs jag hoppas ska väcka lika mycket diskussion hos publiken som den gjort i replokalen."

Hall förtjänar en hedersdoktorstitel i 'spin' för den insatsen.

För det första förenklar pjäsen precis varje aspekt av sitt ämne, från konceptet om kamratskap under jord till facklig solidaritet och hela dess raison d'être, fram till orsakerna till varför regeringen ville krossa facket och det politiska spelet inom Torypartiet. Steels medvetna ytlighet är närmast hängiven.

Manuset är osammanhängande och saknar både nerv och hjärta. Det är en kylig, ogenomtänkt och planlös vandring genom klichéartade situationer och pappfigurer till karaktärer.

För det andra omfamnar den snäv polemik snarare än att undvika den. De hänsynslösa arkitekterna bakom intrigerna predikar om sina ideal; de rejäla, modiga och enkla gruvarbetarna pratar och sliter i de fuktiga korridorerna av tradition; den vise gamle fackföreningsmannen anar förräderi; den unge fadern prioriterar familjen framför kollegorna. Allt är så fullständigt förutsägbart och trivialt. Det finns inte ett uns av insikt i den här sceniska pannkakan.

För det tredje görs inget genuint försök att förstå ens en enda ståndpunkt. Ingen av karaktärerna ges tillräckligt utrymme för att bli intressant eller engagerande, vare sig som helgon eller syndare. De skissartade figurerna står bara och skriker eller morrar fram sina plattityder utan någon tillstymmelse till mänsklighet eller verklighetsförankring.

The Full Monty och Billy Elliot skildrade det här temat med betydligt mer kvickhet och stil. Steels manus saknar båda delarna.

För det fjärde, att döma av de samtal vi hörde på plats, så begränsas diskussionen bland publiken till tre frågor: Vad är poängen med scenografin? Varför är det så mörkt? Fattar de inte att vi måste bry oss om någon för att vilja komma tillbaka efter pausen?

Ashley Martin-Davis, scenografen, har skapat en imponerande stålkonstruktion som lyckas förmedla känslan av att befinna sig i en gruva. Här finns ingen jord eller smuts, bara metall, även om några dinglande vita säckar ser ut att vara fyllda med grus inför det oundvikliga raset. En stålkorg som höjs och sänks ger en förnimmelse av gruvarbetarnas dagliga slit. Men allt är metall, bullrigt och hårt. Det förmedlar inte det där fuktiga dunklet som en gruva har; det känns mer som ett rymdskepp från Borg-kollektivet än en brittisk kolgruva.

Och scenografin rymmer inte några andra miljöer. Möten mellan högt uppsatta konservativa politiker sker på samma plats, där ett litet bord och en whiskykaraff ska representera maktens korridorer.

Det råder ingen tvekan om att scenografin är en bedrift i sig. Men den gör absolut ingenting för att hjälpa pjäsen att fungera.

Peter Mumfords ljussättning är så häpnadsväckande dålig att det måste vara ett medvetet beslut från regissör och scenograf. Det är i princip omöjligt att se ansikten, ögon eller uttryck hos gruvarbetarna, på vilkas axlar hela tyngden i dramat vilar. Det man inte kan se kan man inte heller känna empati för. Att arbeta i ett mörker likt ett svart hål kan vara effektfullt för korta stunder, men som helhetskoncept är det outhärdligt.

Eftersom både scenografi och ljussättning är så misslyckad är det omöjligt att bilda sig en uppfattning om skådespelarinsatserna. Det går inte att skilja skådespelarna åt i mörkret, särskilt med sminket som simulerar lera och sot.

Ansvaret vilar tungt på Hall. Detta är en oinspirerad insats på alla plan – så långt ifrån succén med hans iscensättning av Chariots of Fire som man kan komma. Det är fantasilöst och desperat tråkigt. Dessutom skriker ensemblen oavbrutet.

Det finns sekvenser där männen mässar eller sjunger obegripliga texter till märkliga melodier. Varför detta sker förblir en gåta.

Första akten slutar oförklarligt nog med en märklig scen där gruvarbetarna – efter att ha tvingats ut i strejk utan omröstning och ställts inför total inkomstförlust – plötsligt klär av sig och skrubbar varandras ryggar i duschen. Att kalla det omotiverat är en underdrift.

Wonderland är titeln, och undran (wonder) är precis vad man fylls av när man rusar mot utgången. Man undrar vad Hall egentligen tänkte.