RECENSION: Xanadu på Southwark Playhouse ✭✭✭✭

Carly Anderson och ensemblen i Xanadu. Xanadu

Southwark Playhouse

3 november

4 stjärnor

I åratal var namnet Xanadu kulturellt polonium. Denna romantiska komedi från 80-talet var så outhärdligt usel att den inspirerade John Wilson att grunda Razzies – den numera berömda anti-Oscarsgalan som korar årets sämsta filmer.

Det är därför föga förvånande att dramatikern Douglas Carter Beane först tackade nej till uppdraget att skriva en musikal baserad på filmen. Men han lät sig till slut övertalas, och resultatet blev en oväntad musikalsuccé som belönades med två Tony-nomineringar.

Berättelsen sträcker sig över två Venice – det mytiska antika Grekland och 80-talets Venice Beach i Kalifornien. En grekisk musa, Clio, sänds till jorden i skepnad av den australiensiska Kira för att inspirera kalifornierna. Hon drabbas av en förbannelse från sina avundsjuka systrar, förälskar sig i konstnären Sonny och hjälper honom att förverkliga drömmen om att öppna ett rullskridskodisko.

Carly Anderson och ensemblen i Xanadu

Mina första intryck av Xanadu var att det skulle bli pinsamt dåligt; premissen kändes tunn och kören av "systrar" var initialt så gäll och högljudd att jag var frestad att snöra på mig ett par skridskor och rulla mot utgången. Till min stora lättnad lade sig hysterin ganska snart och karaktärerna började blomma ut.

Föreställningen är det mest campiga och fåniga jag har sett på hela året (och då såg jag ändå Biggins i drag under två timmar på West End Heroes). Musiken är så 80-tal som en Stock Aitken Waterman-mix kan bli, men den väger upp bristen på variation med sin smittsamma tuggummiglädje.

Samuel Edwards som Sonny

Carter Beanes energiska och självdistanserade manus gör att publiken rycks med genom att frossa i sin egen dårskap och agera sin egen strängaste kritiker. Det kryllar av pikar mot originalfilmen och interna teater-skämt; särskilt i en slutgiltig konfrontation där Melpomene förklarar sin partner Calliopes frånvaro med "dubbla roller i ensemblen", samtidigt som skådespelerskan som spelar Calliope ser ursäktande ut i bakgrunden.

Xanadu hade kunnat falla platt med en svagare ensemble, men prestationerna är genomgående i toppklass. Samuel Edwards och Carly Anderson är perfekta som Sonny och Clio och visar sig vara genuina "quadruple threats" (sång, dans, skådespel och rullskridskor!). Edwards är extremt sympatisk som den aningslöse konstnären, medan Anderson kramar varje droppe komik ur sin breda australiensiska accent.

Bland de övriga i rollistan imponerade Alison Jiear med sin kraftfulla röst som den ränksmidande Melpomene, tragedins musa. Lizzy Connolly var brutalt rolig som hennes kumpan Calliope; Connolly har en gåva för underhållande ansiktsuttryck och exakt komisk tajming, och håller på att växa fram som en fantastisk karaktärsskådespelare.

Nathan Wrights koreografi är uppfinningsrik och använder rekvisita som telefonkiosker, kontorsstolar och rockringar som bas för ett par riktigt fartfyllda nummer. Richard Brookers ljuddesign, som ibland kan vara ett problem på Southwark Playhouse, var knivskarp och kristallklar.

Xanadu är en perfekt föreställning för en intim scen som Playhouse; en kultig och glimt-i-ögat-produktion som vann över publiken genom sin energi och spelglädje. Att ta ett koncept från en Razzie till en Tony är ingen liten bedrift – till och med en ful ankunge kan bli en teatralisk svan.

Xanadu spelas på Southwark Playhouse fram till den 21 november 2015