KOMMANDE: The Sorcerer's Apprentice, The Ambassadors Theatre

Julian Eaves har varit på en förhandsvisning av den nya musikalen The Sorcerer's Apprentice, skriven av Ben Frost och Richard Hough.

Det genomtalangfulla låtskrivarparet Ben Frost (musik) och Richard Hough (text) klättrar stadigt på listan över de mest spännande nya namnen inom musikalvärlden. Med deras senaste projekt når de flera viktiga milstolpar. Musikalen har hittills bara visats vid två tillfällen i form av workshop-konserter (även om Ryan McBrydes regi gav oss något som liknade en fullskalig produktion, åtminstone för de sex huvudrollerna och berättaren). Först i Letchworth och därefter på The Ambassadors i London inför en branschtung publik – det här var en fascinerande inblick i hur en ny musikal växer fram.

På uppdrag av James Seabright har duon skapat ett eget libretto, inspirerat av – snarare än baserat på – Goethes korta och lekfulla dikt (den vi alla känner igen från Disneys klassiska animering i ”Fantasia” från 1940, där Musse Pigg spelar den rackartygande trollkarlslärlingen). Det börjar storslaget med ett fantastiskt öppningsnummer för tenor: Neil McDermotts enastående röst och scennärvaro såg till att ”There's magic in the air” lär hamna på spellistan hos musikalälskare världen över. Bara baserat på det numret, särskilt i en så strålande tolkning, förstår man att man har en kväll av förtrollning framför sig. Frosts musik är lyriskt kraftfull och Houghs textidéer bygger upp en hel värld som bjuder in oss på en stor emotionell resa. Vi får utforska spänningarna mellan personliga känslor och vetenskap, mellan tro och sanning. Goethe, en förgrundsgestalt inom den tyska romantiken, skulle ha varit förtjust.

Det som följer är en händelsekedja med ett antal karaktärer som inte finns med i källmaterialet. Det visar sig snart att vi inte hör orden från den titulära hjälten, utan från trollkarlens pappa, Johan Gottel. Den klumpiga magiutövaren är här – i en modern twist – varken pojke eller mus, utan hans dotter Eva Gottel, gestaltad av Naomi Petersens fantastiska röst. Petersen gör allt för att framhäva Evas energi och mänsklighet, och hon är som mest övertygande i sina sånger som levereras med en imponerande klarhet och frasering. Frau Gottel är inte med i bilden då hon dukat under för en märklig sjukdom som förvandlat henne till en skugga, och den socialt väletablerade Herr Gottel har inte övervägt att gifta om sig (något som annars är vanligt i musikaler som utspelar sig i tyskspråkiga Europa). Det finns inga andra barn.

Tidigt i handlingen råkar Eva ut för en cykelolycka (vilket placerar oss tidigast i slutet av 1800-talet, alltså en modernisering av Goethes medeltidsinfluerade berättelse). Vittne till olyckan är Blair Gibsons sympatiska löjtnant Erik. Samtidigt, i en annan del av kungariket, tynar drottning Larmia bort – även hon ett offer för det än så länge obotliga skuggviruset. Tracie Bennett ger Larmia en auktoritet som dominerar scenen med stor skicklighet och gör hennes scener levande, trots tvära kast i karaktärens öde. Som verkar vara normen i det här landet är hon ännu en ensamstående förälder med bara ett barn: den insmickrande sociopaten prins Fabian, spelad av Jos Slovick. Slovick får sjunga helt fantastisk musik där han utnyttjar sitt fina övre register med lätthet. Slutligen ser vi den trogna kanslern Breel – Nigel Richards i toppform – som försöker begränsa skadan från tronföljaren och hanterar manusets tonlägesbyten med bravur. Jan Ravens bidrog som den ständigt godmodiga berättaren, vilket lät oss förflytta oss mellan scenerna utan behov av dekor.

Genom hela föreställningen spelade Seann Alderking på flygel och Ed Scull på slagverk Simon Nathans oklanderliga arrangemang. De gav musiken en teatralisk glöd som ofta fick oss att tro att vi hörde en hel orkester, vilket säger mycket om kvaliteten på det musikaliska teamet.

Upplägget är fantasifullt och tydligt, vilket bör kunna skapa den ”sammanhängande och fängslande berättelse” som upphovsmännen strävar efter. Som nämnts är öppningen oerhört effektiv och visar att teamet har hantverksskickligheten som krävs för ett briljant slutresultat. Det som växer fram ur öppningen är fullt av potential och väcker intressanta frågor. Om det här till exempel är Evas historia, varför får då Johan de tre första numren i föreställningen? (Det tredje blir visserligen en duett med dottern, men hans dominans känns ändå lite ovanlig). En annan fråga är varför Eva, som driver historien med sin önskan att bli trollkarl, verkar ha så lite handlingskraft och oftast bara reagerar passivt på männen runt henne.

När det gäller musiken finns det några reflektioner att dela, som det kreativa teamet säkert redan har i åtanke. Det vi hör är nästan uteslutande individuella sånger; det finns ett par duetter, inklusive en där den rakt motsatta drottningen och prinsen sjunger exakt samma musik (vilket inte känns dramatiskt logiskt). Märkligt nog finns bara ett ensemblenummer: det är ett komplext och fantastiskt polyfont ögonblick, men det belyser snarare avsaknaden av flerstämmighet i resten av verket. Många av numren går dessutom i ett långsammare tempo med mörkare molltoner, vilket gör att tempot i handlingen upplevs saktas ner ju längre sagan lider.

Vissa i publiken undrade vad föreställningen ska konkurrera med. Det uppenbara svaret är ”Wicked”, och den jämförelsen är lärorik. Stephen Schwartz bearbetade ett enormt material och skrev om manuset otaliga gånger innan han hittade vinnarkonceptet. Han satte Elphabas relationer i centrum och gjorde hennes karriärval till en sekundär fråga. För att få publiken att ta karaktären till sitt hjärta var det ett klokt drag. I Frost och Houghs modernisering av den gamla sagan kanske de redan funderar på hur de ska hantera just den utmaningen framöver. De har sannerligen talangen och fantasin som krävs för att skapa något ännu mer fantastiskt än det vi fick höra vid denna första publika visning.

Innan dess får vi se vad de gör med historien om ”Billy The Kid” för National Youth Music Theatre på Leicester Curve i sommar. Så håll ögonen öppna! Det här är ett låtskrivarpar att räkna med. Ett stort grattis till James Seabright som haft visionen att initiera och genomföra detta spännande projekt.

Detta var en workshop-konsert och i enlighet med praxis delas inga betyg ut vid sådana tillfällen.

LÄS MER OM THE SORCERER'S APPRENTICE