RECENSION: Kings Of Broadway, Palace Theatre ✭✭✭

Kings Of Broadway

Palace Theatre

29/11/15

3 stjärnor

‘Jag har upptäckt att det belysning gör för teaterns visuella aspekter, det kan orkestrering göra för de audiella.’ Jonathan Tunick

Under endast två föreställningar bjöd en strålande ensemble sångare och en trettio man stark orkester – ledd med stil av Alex Parker – på ett utsökt urval av nummer från Jule Stynes, Stephen Sondheims och Jerry Hermans fantastiska låtskatter; alla sannerligen ”Kings of Broadway”.

Det var en givande kväll, men inte alltid på de mest förväntade eller uppenbara sätten. Trots alla fina enskilda insatser från sångare och musiker, var kvällens verkliga hjältar tre personer som inte ens syntes på scen, och vilkas namn var gömda i en avlägsen del av programmet – Jonathan Tunick, Jason Carr och Martin Higgins. Det är de som ligger bakom de mästerliga orkestreringarna, på en gång fylliga och flinka, som stod för de största glädjeämnena och överraskningarna.

Orkestratörer får sällan särskilt mycket uppmärksamhet. Många av oss tar för givet att Broadways kompositörer alltid skapade sina egna arrangemang, men så var och är nästan aldrig fallet. Dessutom vilar ett stort ansvar på orkestratörens arbete; det handlar om betydligt mer än bara strössel och glasyr på tårtan. Det är hans kreativa palett som ger den sista dramatiska touchen åt kompositörens intentioner. Han (visst verkar det märkligt nog alltid vara en han?) lägger på de sista färgerna och fernissan som formar våra reaktioner. Vi får dock sällan uppleva deras arbete fullt ut, då de flesta uppsättningar av ekonomiska skäl tvingas nöja sig med ett mindre band i diket.

Därför var det en särskild lyx att få se en trettiohövdad orkester på scen under Alex Parkers eleganta ledning. När stråkarna satte igång i uvertyren till ”Gypsy” gick det som en våg genom publiken, som om vi alla plötsligt insåg vad vi hade gått miste om. Jag kom på mig själv med att föra anteckningar om harpglissandon, pigga slagverk, träblåsets lekar och subtila stråkpartier som lyfte välbekanta sånger på ett sätt jag helt enkelt inte lagt märke till eller uppskattat tidigare. Det fanns vissa problem med balansen i första akten, men efter paus uppstod ett mer naturligt och avslappnat samspel mellan musikerna och sångarna längst fram på scenkanten.

Det här var inte en kväll som sökte efter djupa tematiska kopplingar mellan Styne, Sondheim och Herman; det var helt enkelt en hyllning till deras enorma bidrag till Broadways historia. Man lyckades skickligt blanda berömda hits med mer okänt material. Det var faktiskt några av dessa bortglömda pärlor som fångade mitt intresse mest. I Hermans fall blev det en påminnelse om hur många fantastiska nummer det finns i ”Mack and Mabel” som vi borde känna till bättre; hos Styne ser man hur många starka karaktärsnummer som inte nått den publik de förtjänar bara för att musikalerna de skrevs för blev kortlivade. Slutligen blev det en påminnelse om miraklet Sondheim – hans geniala förmåga att mana fram sådant känslomässigt djup genom att kombinera små melodiska fragment och harmonier.

De tjugotvå sångarna spände över många generationer och erfarenhetsnivåer. De flesta förvaltade sina chanser väl, särskilt de som förstod att göra handmikrofonen till sin vän snarare än sin fiende. Vi bjöds på gott om enastående solon, rappa duetter och ensemblenummer, men formatet kom bäst till sin rätt i de medleyn som antingen fokuserade på en specifik show eller en viss genre (som det skarpsynta ”Parades”-partiet). Man får aldrig höra låtar grupperade på det här sättet utanför sådana här hyllningskvällar, vilket ger intressanta perspektiv och möjligheter till jämförelse.

Med ett så varierat material blir varje urval av höjdpunkter ännu mer subjektivt än i en vanlig recension. Med det sagt blev jag särskilt förtjust i Caroline O’Connors tolkningar av ”Broadway Baby” och ”Time Heals Everything”, där hon verkligen byggde karaktär i varje ton. Bland de mindre kända namnen gjorde Richard Fleeshman ett strålande jobb med ”Buddy’s Blues”, en låt som är svår att få till utan sitt sammanhang i ”Follies”, och Bradley Jaden bjöd på en spännande och originell version av ”Maria” från ”West Side Story”. Anna O’Byrne och Jack North framförde en förtjusande version av ”Let’s See What Happens” från den sällan spelade ”Darling of the Day”, och North ledde sedan vägen i en fantastiskt elegant ”Put on your Sunday Clothes” som avslutade det hela.

Föreställningens emotionella hjärta återfanns i en sekvens av karaktärsnummer för kvinnliga huvudroller, som visade alla tre kompositörer från deras absolut bästa sida. Jag har redan nämnt Caroline O’Connor, men även Caroline Sheen, Anne Reid, Laura Pitt-Pulford och Janie Dee dök djupt ner i dessa sånger, som tycks kapabla till oändlig förnyelse i händerna på olika generationer av artister. Det är kanske det tydligaste beviset på kompositörernas tidlösa kvalitet och deras fortsatta dramatiska och känslomässiga relevans än idag.

Men för att återgå till mina inledande ord: ve den sångare som inte lyssnar på orkesterns detaljer! Jag vill inte göra en för stor sak av det, men det var ett misstag av Janie Dee att i en i övrigt utmärkt ”The Ladies who Lunch” ändra i texten och skåla för Pinter i stället för Mahler. Just där i partituret finns nämligen en kvick liten träblåscitering från den senares fjärde symfoni snyggt instoppad.

Detta var en förtjusande kväll, sprängfylld av talang och rakt igenom underhållande. Det är skönt att ibland kunna ta ett steg tillbaka och reflektera över de musikaliska detaljerna hos dessa kompositörer utan all scenisk apparatur. Men även om man har överseende med bristande repetitionstid, fanns det lösa trådar och slarviga produktionsdetaljer som borde ha åtgärdats. Vissa sångare presenterade sina nummer, andra inte. Om man nu inte kan få en konferencier av den kaliber som den oefterhärmlige Ned Sherrin uppvisade i ”Side by Side by Sondheim”, så var detta en kväll som skrek efter en tydlig gestalt som kunde hålla ihop trådarna. Palace och Palladium är fantastiska, glittriga scener för sådana här galor, men likt stora skepp kräver de säker navigering och kan inte tas för givna. Ljus, koreografi, flöde och ljuddesign hade behövt mer arbete i dessa lokaler. Låt oss hoppas att de får det nästa gång – då sätter även jag en extra stjärna i kanten.