INTERVJU: Philip Ridley u2013 Beru00e4ttandets konst

Phil Matthews träffar den hyllade dramatikern Philip Ridley. Hans nya pjäs Feathers in the Snow har premiär på Southwark Playhouse den här månaden.

Att kliva in i Southwark Playhouse under dagtid är en märklig upplevelse. Borta är den stämningsfulla belysningen och den energi som utgör en del av teaterns berömda karaktär. Det känns snarare som att vara i en nattklubb efter stängning. Städarna har torkat upp resterna av gårdagens festande, och kvar finns bara byggnadens nakna stomme – i all sin enkelhet. Men när man sitter i teaterbaren känns det ganska gripande, med tanke på att spelplatsen lever sina sista dagar här inför flytten som möjliggör ombyggnaden av London Bridge Station. Om dessa väggar kunde tala.

Jag träffar Philip Ridley, den hyllade dramatikern bakom The Pitchfork Disney, Mercury Fur och Shivered. Den sistnämnda hade premiär på teatern tidigare i år i en enormt framgångsrik uppsättning, och nu är han tillbaka för att presentera Southwarks sista föreställning i dessa lokaler innan flytten till tillfälliga lokaler i Elephant and Castle. Feathers in the Snow, en familjeföreställning, är ett oväntat val för Ridley (bilden till höger) som annars är känd för sina slagkraftiga och stundtals kontroversiella projekt. Han har visserligen skrivit barnböcker. Ganska många faktiskt. Flera av dem prisbelönta. När man läser Ridleys eklektiska CV får man känslan av att detta är någon som kreativt gör vad han vill, när han vill. Hur är det möjligt för en karriär att rymma både performancekonstnär, målare, romanförfattare, dramatiker, manusförfattare, filmskapare, regissör och fotograf? Och lyckas med dem alla?

”För mig gör jag bara en sak”, säger Ridley. ”Men det är den paradox jag alltid hamnat i när jag pratar om det. Allt jag gör är att berätta historier.”

Jag slås av hur artig och anspråkslös Ridley är. Borde inte konstnärer av hans kaliber vara allvarliga, introverta och lite svåra? Tvärtom är Ridley tillmötesgående och engagerande, med en brinnande passion för sitt arbete.

”Ibland dyker en historia upp i huvudet på mig, och om jag ser den i rent visuella termer så blir det förmodligen en film”, fortsätter han. ”Om jag hör en historia berättas med karaktärer som pratar med varandra, då är det nog en pjäs. Om jag ser en historia som en sekvens av bilder, då kan det bli en serie fotografier eller målningar. Så historien dikterar vilket medium som krävs för att berätta den. Det slog mig aldrig förrän jag blev nästan utskälld av folk för att jag höll på med olika saker, för mig är det bara en sak – berättande.”

Det är ett underbart sätt att se på sin kreativitet, något som exempelvis anammas i USA. I kontrast till det känns det som att vi i Storbritannien haft en viss snobbism gentemot konstnärer, särskilt skådespelare, som ens flirtar med en annan disciplin. Jag minns en före detta skådespelarkompis som fick höra av en ledande konstnärlig ledare att om han skulle regissera en pjäs fick han sluta skådespela omedelbart, annars riskerade han att aldrig tas på allvar i något av dem. Han svalde rådet och är nu en prisbelönt regissör, en ambition som kanske aldrig förverkligats om han ignorerat sin mentors råd. Innerst inne vet jag att det värker i min väns mage efter att stå på scenen igen, men han vågar inte. Jag undrar vad Ridley anser om en bransch som kan vara så förblindad.

Han tar en klunk av sin dryck och funderar en stund på varför problemet är så pass utpräglat i Storbritannien och ”inte lika illa” i resten av Europa.

”Ambition ses inte med blida ögon i det här landet, engelsmän ogillar ambitiösa människor”, säger han. ”Det har de alltid gjort. Allt detta håller på att förändras något. När jag gjorde min första film började projektet ta form i slutet av mina 20-år. Vid den tiden ansågs det vara oerhört ungt att göra film här. Man förväntades ha arbetat tjugo år på BBC och ’förtjänat sina sporrar’. Tjugo år av desillusion bakom dig innan du fick börja prova något annat.”

Southwark Playhouse

.

Ridley studerade måleri på St. Martin’s School of Art på åttiotalet. Vid den tiden innebar det ordagrant att man tog en pensel, doppade den i oljefärg och satte den mot duken. Om man gjorde något annat var det ”lite misstänkt”, förklarar han.

”Många som jag pratar med som fokuserar på en sak gör egentligen massor av andra grejer, de pratar bara inte om det”, tillägger han. Han nämner dramatikern Howard Barker som nyligen satte upp en pjäs på Print Room samtidigt som han ställde ut målningar. Den amerikanske filmregissören David Lynch är också målare och musiker. Den brittiske regissören Peter Greenaway målar också.

Ridley omfamnade sin egen ambition tidigt och fattade karriärbeslut som ofta tog honom i nya kreativa riktningar utan större planering och ”till stor irritation för de som försökte styra min karriär”, ler han. ”Jag har alltid gått, inte medvetet, men på något sätt alltid gått emot den rådande uppfattningen om vad jag borde göra härnäst.”

Det är därför inte förvånande att Ridley gick vidare till film. Han har skrivit och regisserat två långfilmer – The Reflecting Skin, som plockade hem 11 internationella priser, och The Passion of the Darkly Noon, som gav honom pris för bästa regi vid Porto Film Festival. Men det var redan på åttiotalet, under studietiden, som Ridley fick in en fot på ett produktionsbolag för musikvideor för att tjäna ”lite extra fickpengar” och senare fick sitt livs chans – att skriva manuset till The Krays, med Gary och Martin Kemp i huvudrollerna.

Ridley började på företaget med diverse småsysslor, sedan storyboard-teckning, men det dröjde inte länge förrän han användes som ett bollplank för idéer – en sorts konsult åt regissörer. Detta var musikvideornas storhetstid och producenter fick enorma budgetar. Just det här företaget jobbade med Spandau Ballet och Ridley fick snart nys om att bröderna Kemp var sugna på att börja skådespela igen och ville tackla de ökända bröderna från sextiotalet – Ronnie och Reggie.

”Gary och Martin var från East London och det kändes bara som perfekt casting, för man vill ha två bröder som delar den där kemin”, minns Ridley. ”Jag sa: ’varför låter ni inte mig testa att skriva The Krays?’ Folk hade försökt få igång projektet i tjugo år utan att lyckas, så jag gick hem och skrev det precis så som jag tyckte att det skulle göras.” Gary Kemp, Billie Whitelaw och Martin Kemp i The Krays.

Ridley växte upp i East End och blev från tidig ålder matad med anekdoter om de berömda gangsterna. ”Alla mina fastrar och mostrar hade dansat med Reggie Kray vid något tillfälle. Jag såg en av dem när jag var barn. Jag kände till legenden, och det var just legenden kring dem som fascinerade mig.”

Att ta sig an ett sådant ämne som sitt första filmmanus är onekligen modigt, och det är denna ambition som gör Ridley själv fascinerande. Berättartekniskt måste det ha varit ett minfält, och han erkänner att historien var krånglig eftersom de åkte in och ut ur fängelse hela tiden. Nyckeln, minns han, var att betrakta det ur en ”mytisk aspekt”.

Ridley var inte rädd för att gå på instinkt och fattade ett djärvt beslut tidigt. ”Det första jag gjorde, vilket chockade alla på den tiden, var att säga att vi inte kommer ha med Gary eller Martin de första 40 minuterna”, berättar Ridley. ”Vi ska fokusera på pojkarnas barndom. Det var en stor stridsfråga ett tag, eftersom det uppenbarligen var Gary och Martin som drog in pengarna.”

”När jag ser tillbaka var det jag bidrog med precis det jag fortfarande skulle ha bidragit med idag. Allt handlade om barndom, starka kvinnliga karaktärer från East London, det handlade om krokodiler. Jag skrev den första versionen av manuset och den var så långt ifrån kommersiell man kunde komma. Men Gary och Martin älskade det.”

Framstående skådespelare som Steven Berkoff, Victor Spinetti och Billie Whitelaw tackade ja. Som ett bevis på sitt stöd för Ridleys manus klev Whitelaw in i den utmanande rollen som Violet Kray. ”Hon var perfekt, och hon visste om det. Hon hade inte gjort film på evigheter. Hon kom tillbaka för att hon visste att hon kunde göra detta till hundra procent. Hon var så uppmuntrande. Hon sa: ’Du har skrivit precis vad du ville för din första film och du har inte ändrat ett ord, det är inte många som klarar det’.” Mercury Fur, Trafalgar Studios (2012)

Det är en filosofi som styrt hela Ridleys karriär: att vara ståndaktig i sina idéer och ha en inställning att ”bara köra”. Det innebär att man knappast hittar någon pjäs av honom som ligger och samlar damm i en låda. Detta är en konstnär som får saker gjorda, som deltar snarare än avvaktar, och som följer projektet i mål. ”När det väl är skrivet vill jag bara få upp det på scen”, säger Ridley.

Det är också därför han ”aldrig riktigt” tar emot teaterbeställningar. Att sälja in en idé går helt emot hans etik. ”Jag kan inte jobba så. Jag måste säga ’vill ni ha min nästa pjäs?’ Även om jag satte mig ner och sa till dig att ’jag ska skriva det här om bla, bla, bla’, så skulle det ha ändrats efter tio sidor. Det skulle bli något annat. Ingenting jag har börjat skriva är vad jag har slutat med i något projekt”, förklarar han med eftertryck. ”Det ändras ständigt och det är alltid organiskt.” Det är ett modigt sätt att arbeta, men Ridley erkänner att han gillar att ta risker. Och jösses, han har tagit tillräckligt många genom åren. Den motreaktion som kom med hans pjäs Mercury Fur från 2005, med Ben Whishaw i huvudrollen, gjorde Ridley helt mållös. Efter premiären på Menier Chocolate Factory blev den en enorm snackis bland kritiker. Hans egna förläggare ansåg till och med att Ridley gått för långt och vägrade trycka manustexten. En pjäs som handlar om gäng, våld, droger och mord på ett barn med en köttkrok kommer alltid att provocera, men Ridley hade inte räknat med att vänner skulle vända honom ryggen. ”Det är helt sant. De sa: ’Vad exakt försöker du säga med det här? Försöker du främja dödandet av barn? Är det vad du gör?’ Jag blev helt paff.”

Det finns inte ett spår av tvekan nu, förstås. Ridley är alldeles för smart för sådant trams. ”Det var en fantastisk uppsättning, med Ben Whishaw för guds skull, man kan inte misslyckas! Men av någon anledning var pressen fast besluten att inte se vad det handlade om. De var fast beslutna att se det som ren chock-underhållning”, minns han.

Det hindrade inte resten av världen från att vilja ha en bit av kakan, då Mercury Fur fick premiär i en rad andra länder, däribland USA, Australien, Tyskland, Japan, Frankrike, Italien, Malta, Turkiet och Tjeckien. Den senaste nyuppsättningen på Trafalgar Studios i London såg den ursprungliga negativa kritiken svänga helt – en ologisk vändning som roar Ridley. ”Det är inte så att jag inte bryr mig om vad kritiker säger. På ett sätt är det irrelevant, för jag har sett dem ändra sig från en föreställning till nästa. Det de sa för fem år sedan skulle de inte säga nu. Jag har gjort många pjäser som blivit totalt sågade vid premiären för att sedan bli ’veckans tips’ inom fyra veckor”, säger han.

”Det är inte så att jag medvetet ignorerar dem eller så. Men det är inte det som är själva berättelsen. Berättelsen om ett konstverk uppstår först tre eller fyra år senare.”

The Pitchfork Disney, Arcola Theatre nyuppsättning, 2011 När man ser tillbaka på Ridleys första pjäs 1991 fanns det ingen möjlighet för honom att förutse det paradigmskifte som höll på att ske inom brittiskt pjäsförfattande. I efterhand var dock Ridley i högsta grad en del av vågen av fantasy och mörk surrealism inom teatern, kanske till och med den som gick i bräschen. ”Jag visste ingenting om teater, jag visste inte ens vad en pressvisning var”, erkänner han. ”Jag hade bara skrivit den här saken som hette The Pitchfork Disney, som en sorts destillation av det jag hållit på med på konstskolan. Min agent sa: ’Jag vet inte vad det är du har skrivit, men jag har aldrig läst något liknande’.”

”Ingen förstod den när den hade premiär. Folk satt med gapande munnar under de första förhandsvisningarna”, skrattar han. ”Man går inte medvetet in för att förändra saker. Man vet inte om det när man står mitt i det. Precis som att man inte inser när man har sitt livs bästa kärleksaffär förrän de lämnar en. Man uppskattar allt i efterhand.”

Processen kom att bli en enorm lärdom. ”Dominic Dromgoole har skrivit en bok om brittiska dramatiker där han påstår att jag var där varje kväll och njöt av alltihop”, säger Ridley med stora ögon. ”Det var inte fallet, jag var där de flesta kvällar för att lära mig. Jag studerade vad som funkade och vad som inte funkade, eftersom jag redan höll på att skriva nästa pjäs. Det var en brant lärningskurva att se hur allt hängde ihop.” Ridley följde upp det med ytterligare två hyllade pjäser för vuxna, och bröt sedan mot konventionerna på det enda sätt han kan.  ”Självklart gav jag mig av och skrev några barnböcker”, ler Ridley menande.

Repetitioner av Feathers in the Snow

I sin senaste produktion bekräftar Ridley att det har varit en glädje att arbeta med ensemblen på sex ”oerhört hårt arbetande skådespelare” som tar sig an 72 talroller i en pjäs som sträcker sig över 500 år. ”Det är fantastiskt att göra något helt annorlunda”, säger han efter ett personligt tungt och traumatiskt år. Trots att det är en familjepjäs med sång tror Ridley att de som känner till hans arbete kommer att ”känna igen alla små detaljer som är typiska för mig, så att säga. Förhoppningsvis säger den fortfarande något. Den är rolig. Den är magisk.”

Ridley känner sig ”hedrad” över att Feathers in the Snow blir den sista produktionen i de nuvarande lokalerna, ett passande stycke som bär på ett budskap om att gå vidare. ”Det är en nickning mot att hitta nya marker. Det blir den sista sången, de sista orden som hörs i teatersammanhang här. Jag tror det blir väldigt känslosamt på sista föreställningen.”

När vi avslutar intervjun är jag fylld av beundran över hur passionerad Ridley är för sitt arbete, oavsett vilken disciplin han presenterar det i. Han följer inte bara sin magkänsla, han satsar allt på arbetet och, viktigast av allt, han vågar ta risker. Dessutom är han en jäkligt trevlig prick.

Det glimtar till i Ridleys öga när han bjuder på en sista kommentar: ”Vi borde ha vår egen talkshow som heter ’The Phil’s’ – ’Eftermiddag med Phil & Phil’!”

Jag skulle inte bli förvånad om Ridley lyckas förverkliga vad som helst. Jag är övertygad.

Feathers in the Snow spelas på Southwark Playhouse till och med den 5 januari 2013. Läs mer här.