INTERVJU: Tom Stocks – grundare av Actor Awareness

För inte så länge sedan läste jag en artikel där Dame Judi Dench uttryckte sin oro över att skådespelartalanger begravs på grund av ekonomiska klyftor. Det verkar som om de som inte har råd med teaterhögskola, som inte kommer in på en utbildning eller som väljer att läsa sin högre utbildning vid ett universitet, tvingas in på en sidoväg in i branschen. Så, hur kan vi skapa en förändring för att säkerställa att branschen ger alla rättvisa möjligheter, oavsett bakgrund?

Driven av ojämlikheten och bristen på mångfald som är så utbredd inom scenkonsten, startade Tom Stocks ”Actor Awareness”. Det är en kampanj som kämpar för att skådespelare från mindre priviligierade bakgrunder ska ges samma möjligheter som de med starkare ekonomiskt stöd. Skyddad i Spotlight-studion från en vind som blåste bort en låtsassommar, träffade jag Tom inför Actor Awareness scratch-kväll med temat ”Kvinnor”, för att ta reda på hur långt hans kampanj har kommit och hur långt branschen har kvar innan samhällsklasser anses jämlika, med talang som den främsta drivkraften.

Hej Tom! Så, vad drev dig att starta den här kampanjen från första början?

TS:   Jag kom in på E15 två gånger, och tvingades tyvärr tacka nej båda gångerna eftersom jag inte hade råd. Det första året som jag erbjöds en plats jobbade jag 50 timmar i veckan som kock, men hade ändå inte råd. Andra gången försökte jag jobba oavbrutet igen men, även med lite hjälp från annat håll, räckte det inte till avgifterna. Jag började skriva ett par blogginlägg om det och folk svarade och sa att något måste göras. Jag visste inte var jag skulle börja, men jag insåg att det fanns många i samma sits som jag, så jag tänkte att jag skulle göra mitt bästa för att ändra på saker – och Actor Awareness föddes. Jag hade inga pengar att lägga på kampanjen, så jag tänkte att sociala medier var den bästa startpunkten; det började som en hashtag, och sedan hyrde jag The Phoenix Artist Club för vårt första möte. Därifrån rullade kampanjen igång.

Tom Stocks Tyvärr hade du aldrig möjlighet att gå på E15, men du tog en examen vid Newport University. Hur anser du att universitetet förberedde dig för branschen, jämfört med vad teaterhögskolor kan erbjuda?

TS:   Universitetet är mycket mer akademiskt i sin träning och jag antar att den största skillnaden är att man på teaterhögskolan har en ”showcase” där agenter närvarar. På universitetet fick vi visserligen en showcase, men inga agenter dök upp. Med universitetet får man visserligen skulder, men staten hjälper åtminstone till, medan teaterhögskolor ofta är privatfinansierade.

Medan jag pluggade såg jag att en lokal teater satte upp en pantomim av ”Robin Hood”, och jag tänkte att jag kanske kunde engagera mig. De höll auditions för obetalda roller, men jag tänkte: ”vi får se vad som händer”, och jag blev erbjuden en roll som en av huvudansvariga dansare. Det gick till en punkt där jag fortfarande pluggade, jobbade extra och repeterade för föreställningen; jag förklarade för ensemblen att eftersom rollen inte var betald kunde jag inte lova att stå på scen varje kväll. Jag var tvungen att sköta studierna och jobbet för att ha råd. Till slut erbjöd teamet mig full lön om jag gjorde varje föreställning, så jag sa upp mig från mitt jobb i en månad för att göra det. Jag repeterade fortfarande för pantomimen, och på min lunchrast repeterade jag för min universitets-showcase, jag jonglerade båda samtidigt. Jag tror att det var en riktigt bra erfarenhet för jag fick mitt första professionella jobb, och erbjöds en roll i deras pantomim igen året efter, vilket fick min skådespelarkarriär att rulla på lite.

Tror du att det finns en framtid för universitetsutbildningar om de ignoreras som ackrediterade utbildningsplatser?

TS:   Jag tror inte att det är universitetens fel, jag tror att vissa agenter och de som styr branschen kan vara lite snobbiga. När man går in i ett auditionsrum och förklarar att man är utbildad vid ett universitet, rynkar de på näsan. Det handlar om att ändra uppfattningen om universitetskurser. Jag säger inte att varje universitet kommer vara fantastiskt, för det kommer de inte vara, men sedan Drama UK lades ner – de som höll koll på alla teaterhögskolor – så är det visserligen tråkigt att de inte finns kvar, men samtidigt är det nu ett tillfälle att fråga: ”Varför måste man gå på teaterhögskola för att vara i den här branschen? Varför kan inte ett universitet inkluderas i listan över de 20 bästa ackrediterade utbildningarna?”, och sluta vara så fokuserade på London.

Vad tror du branschen baseras på före talang, och vad tror du att casting directors och andra verksamma kan göra för att hjälpa till att skapa förändring? Är du till exempel en förespråkare av fler öppna auditions?

TS:   Den baseras på mycket, men just nu verkar pengar vara vägen in. Till exempel kan man inte gå på teaterhögskola om man inte har tillräckligt med pengar för att betala avgifterna, precis som jag, så man måste hitta en annan väg. Lyckligtvis för mig var det Actor Awareness, men alla kan inte starta en kampanj så som jag gjorde.

Jag tror att öppna auditions hålls för att det ska se ut som att en rättvis möjlighet erbjuds, men mycket av det är rent PR-syfte. Ibland kan stora saker komma ur en öppen audition, men för det mesta får jag känslan av att rollerna redan är tillsatta, och skådespelare som jag får en falsk känsla av hopp.

Jag tycker inte att workshops fungerar för det mesta. De irriterar mig. Varför ska man behöva betala 50 pund för att träffa en casting director, för att ställa ett par frågor, för att betala för hans eller hennes åsikt? Jag kan ge en åsikt, och den kan vara precis lika bra som deras. Ofta tror man att man ska bli upptäckt av en casting director eller en agent på dessa workshops, och ibland blir man det, men oftast inte. Om du ska gå en workshop, betala då för något som faktiskt är värt din tid, och betala inte enbart för någons åsikt. Om du inte får den åsikt du letar efter kan det förstöra din karriär för att du tror att du inte är tillräckligt bra. Men det är du! Det är bara den personen som inte tycker det, och vet du vad – det finns tusentals andra casting directors som förmodligen tycker att du är det. Du måste sluta vara en robot i branschen och vara dig själv. Jag går till exempel inte på auditions klädd helt i svart, för det visar inte min personlighet. Jag går klädd i sneakers och om jag ska vara ärlig har det gett mig en roll förut. Gå inte på en audition och prestera på ett visst sätt bara för att en casting director har sagt åt dig att göra det så. Vi är så rädda för att prova saker på ett annat sätt utifall en person inte skulle gilla det.

Dessutom kan man konstigt nog inte vara skådespelare utan Spotlight, men för att vara på Spotlight måste man ha gått en ackrediterad utbildning eller ha tre professionella meriter på sitt CV. Det är som att springa runt i cirklar. Hur kommer man in i branschen utan teaterhögskola, och utan teaterhögskola, hur får man professionella meriter om man inte tänker utanför ramarna? Många teaterhögskolor lär ut gamla saker och försöker få in en direkt på West End. Varför lär vi inte ut hur man jobbar med pedagogisk teater (T.I.E), vilket är så många börjar? Varför lär vi inte folk att skapa sitt eget material och uppmuntrar mer nyskriven dramatik? Det är nyckeln nu – att skapa sitt eget arbete genom att använda plattformar som våra scratch-kvällar för att visa upp sig för agenter.

Era scratch-kvällar har blivit en stor succé. Hur har de utvecklats sedan ert första evenemang?

TS:   Till vår första scratch-kväll på temat ”Arbetarklass” tror jag att vi fick in omkring 20 bidrag från författare, om ens det. Varje gång får vi in fler och fler, och till den här kvällen med temat ”Kvinnor” läste vi över 100 manus. De äger rum varannan månad, och i år har vi planerat ungefär 7 eller 8 scratch-kvällar. Jag försöker fylla luckorna med filmkvällar, som kommer att ske ungefär 3 eller 4 gånger om året.

Vi har haft ungefär fem föreställningar som har utökats från de 15 minuter långa styckena vid scratch-kvällen till fullängdsföreställningar som har spelats runt om i London och andra delar av Storbritannien, vilket är riktigt bra! Vissa av skådespelarna har också plockats upp av agenter; det tog oss lång tid att nå hit, men det fungerar. Ikväll, för scratch-kvällen med kvinnotema, kommer fyra agenter, så det skapar en riktig förväntan. Vi producerar nu våra kvällar i Spotlight-studiorna och vi är den enda scratch-kvällen i Storbritannien som betalar de medverkande, så vi blir bara större och bättre.

”Hela världen är en scen, men alla skådespelare är inte jämlika” är mottot för din nya dokumentär om arbetarklasskådespelare. När kan vi förvänta oss premiären, och hur kan vi se den? TS:   Vi har nästan filmat klart, så den borde vara klar till sommaren – det är väldigt spännande! Den kommer inte att läggas ut online eller sändas på TV, utan vi kommer att turnera med den som privata visningar runt om i Storbritannien, i London och Manchester och var vi än vill ta den. Jag är säker på att vi kommer att anmäla den till festivaler också och kanske ta den till teaterhögskolor. Vi vill försöka väcka så mycket uppmärksamhet och skapa så mycket debatt som möjligt. Det har redan varit mycket debatt, men jag vill skapa en förändring med den och visa folk att det är så här det ser ut. När jag först fick idén var det faktiskt inte för branschen, utan för att vanligt folk skulle förstå vad skådespelare, författare och regissörer tvingas gå igenom. Man hamnar inte bara i ”Coronation Street” till exempel; det är en tuff väg att gå för att komma in i den här branschen, och det är vad jag vill att folk ska förstå. En härlig blandning av kända ansikten har visat sitt stöd, och vissa har hoppat på tåget för att ge sin åsikt, som Maxine Peake, John Challis (”Boycie” från Only Fools & Horses), Christopher Ecclestone, Sam West och Andrew Ellis. Du har tagit den här kampanjen till Westminster och har fört samtal med Labour. Hur kom det sig, och vad har diskuterats hittills?

TS:   Jag fick nys om en kampanj som hette ”Acting Up” och tänkte att jag kunde engagera mig. Jag skickade e-post till många inom Labourpartiet och till slut hörde någon av sig och vi hade ett möte där jag fick veta vad som var på gång. De håller vad de kallar ”bevis-sessioner”, där de bjuder in branschfolk för att prata om vad som händer innan de kan vidta några åtgärder. När dessa är klara kommer de att hålla ett policymöte, där de samlar alla bevis de har i skriftlig form och diskuterar hur de ska omvandla det till en policy; slutligen kommer det att läggas fram för parlamentet. Jag var involverad i den första sessionen och har lämnat mitt vittnesmål, så vi får se vad som händer. De som driver det är väldigt engagerade och de vill verkligen se en förändring. Det är åtminstone på regeringsnivå nu.

Vad skulle vara ditt råd till de som söker till teaterhögskolan, men inte kommer in eller inte kan gå på grund av ekonomiska svårigheter?

TS:   Det jag gillade med universitetet var att jag lärde mig den akademiska sidan av saken. På teaterhögskolan får man den praktiska sidan vilket är fantastiskt men, av vad jag har hört, lär man sig inte särskilt mycket om dramatiker och kontext. Om man inte har råd med teaterhögskola skulle jag läsa en universitetskurs och sedan titta på att göra en master på en teaterhögskola efteråt. Då får man det bästa av två världar. Sätt dig inte i skuld. Om skådespeleriet tyvärr inte skulle fungera har du i alla fall en examen att falla tillbaka på. Om du inte kommer in på teaterhögskola och inte vill gå på universitet, samla då ihop ett gäng kompisar som är lika passionerade som du och börja skapa eget material. Sätt upp en showcase och bjud in så många du kan. Gör vad du kan för att bygga upp ett gott rykte, för det är en stor grej i branschen. Jag vet att du vill det här, men var inte desperat. Var passionerad men tålmodig. Teaterhögskola är inte allt, du måste bara gräva för att hitta andra vägar in. Kontakta folk och nätverka. Just nu handlar det om vem du känner, inte vad du vet. Jag flyttade till London och kände ingen. Ha lite mod. Vad är det värsta som kan hända?

LÄS MER OM ACTOR AWARENESS