RECENSION: 110 In The Shade, Ye Olde Rose and Crowne ✭✭✭✭

110 In The Shade

Ye Olde Rose and Crowne

12 maj 2017

4 stjärnor

Boka nu

Ända sedan den först fick kvicksilvret att stiga 1963, har denna Broadway-uppföljare till samma låtskrivarteams ostoppbara "The Fantasticks" försökt etablera sig i standardrepertoaren. Det har gjorts flera stora nyuppsättningar, senast i New York med Lonny Price som regissör och ingen mindre än Audra McDonald i huvudrollen som Lizzie Curry. Musikalens skildring av livet i den amerikanska västern har gjort den till en favorit för regionala uppsättningar i USA, men på något sätt har dess värme ännu inte lyckats tina upp det svala mottagande den fått här i Storbritannien. Varför? Det är en perfekt konstruerad musikalisk komedi med både huvud och hjärta i modern tid. Den innehåller 18 välskrivna nummer av Harvey Schmidt (musik) och Tom Jones (text), och manuset är en smart bearbetning av N. Richard Nash baserad på hans egen pjäs "The Rainmaker" – som i sin tur blev en legendarisk film med Katharine Hepburn som Lizzie och Burt Lancaster i en av sina mest fängslande roller som den karismatiske bedragaren Starbuck. Dessutom är den lätt att iscensätta med minimala krav på kostym och dekor. Så varför ser vi den inte oftare?

Jag har ingen aning. Jag har sett den två gånger den här veckan och njutit i fulla drag. Tack vare den ständigt pålitliga Rose and Crowne i Walthamstow har Andrew Yon satt ihop en strålande ensemble för att ge verket den rättvisa det så länge sökt men sällan fått. Randy Smartnick, som känner till verket väl efter produktioner i USA, återvänder till denna scen för att regissera en smidig och flytande föreställning där berättelsen får den tydlighet och lätthet den kräver. Visst, man hade kunnat önska lite mer genomarbetad regi i de längre scenerna i första akten, men hans fokus på stillhet och koncentration på den (för att vara en musikal) extremt välskrivna dialogen fungerar som bäst i den kortare andra akten. Hans trogna samarbetspartner, koreografen Kate McPhee, har flugit in från Rivieran för att väcka musikalnumren till liv. Hon gör det med en briljant precision och fingertoppskänsla: hennes rörelser och hur de koordineras utgår helt från partiturets motiviska karaktär. Det här är ett partitur som verkligen lånar sig till intelligent koreografi, och i Walthamstow får det just det, tack vare McPhee som vet hur hon får ut det mesta av sina dansare.

För musiken ansvarar teaterns fasta kapellmästare Aaron Clingham. Han och hans band bestående av Jade Cuthbert (violin), Catriona Cooper (viola), Dominic Veall (cello), Ashley Blasse (gitarr och banjo) och Janette Williams (perkussion) har julafton med denna ambitiösa ljudvärld. Influenserna från Aaron Copland och Samuel Barber är aldrig långt borta i denna frodiga men lätta atmosfär av eteriska körer, stampa-takten-folkvisor, lyriska ballader och pigga varieténummer. Det finns ett tydligt släktskap med den amerikanska tonen hos Dick Rodgers, men här känns det som om Rodgers och Hammerstein har körts genom en köttkvarn av Nadia Boulanger. Det som kommer ut på andra sidan är transformerat, omformat och grillat över öppen eld på hickorykvistar för vårt höga nöjes skull.

Ensemblen har fantastiskt roligt med allt detta. New York-bon Laurel Dougall, som varit bosatt i Storbritannien i tolv år, gör ett rörande porträtt av en alldaglig men livlig präriekvinna. Röstmässigt och i sitt scenspråk kan hon vara betydligt kraftfullare än hon tillåter sig här, och kanske får vi se mer av den varan allt eftersom hon utvecklas i rollen. På samma sätt spelas rollen som den karismatiske bedragaren Starbuck – som lovar regn till det uttorkade landet för hundra dollar – av Daniel Urch, som är något ungdomlig och lättviktig i en roll som tycks kräva mer tyngd. Däremot möter vi tuffare tag i Lizzies familj: pappan H.C. (Christopher Lyne, som osar av erfarenhet och pondus – han vet VERKLIGEN hur man hanterar den här dialogen), den bufflige storebrodern Noah (David West – en stark fysisk och vokal närvaro som visar att han skulle passa på betydligt större scener) och den något enfaldige lillebrodern Jimmy (en härlig komisk rolltolkning av Julian Quijano). Som ett vakande öga över dem finns den dystre lokale sheriffen File (Nick Wyschna, en varm baryton som ständigt döljer sitt inre bakom en vresig fasad). Jimmy slår följe med den sprudlande Snookie Updegraff (den utmärkta Rebecca Withers). Deras glädjeinjektion i andra akten när handlingen blir allvarlig, "Little Red Hat", är en av föreställningens absoluta höjdpunkter.

Ensemblen består av fler vältecknade karaktärer: Joe och Beverly Copeland (Mikey Wooster och Amy Christen-Ford), George och Hanna Curtis (den till synes städade men egentligen ganska vågade duon Craig Nash och Natalie Durkin), samt Sammie-Sue Miller (Francesca Pim) och Phil Mackey (Henry Roadnight). Den detaljerade och fantasifulla behandlingen av dessa mindre roller visar tydligt att Smartnick kan hitta mer variation, särskilt när han siktar på humor snarare än melodrama.

Det återstår bara för mig att uppmärksamma de spektakulära öppna vidderna i det svedda landskapet som skapats av Joana Dias scenografi. Detta majestätiska svep av orange och roströd terräng, prickat med jordbruksbyggnader som sträcker sig ändlöst under en blekblå himmel, fungerar lika bra i dagsljus som i nattscener. Scenografin kompletteras perfekt av hennes dräkter som med sin gladlynta framtoning ger karaktärernas historier ett tydligt fokus. Det känns faktiskt lite som att se "Lilla huset på prärien i torka". Och om vi närmar oss detta enkla folk med samma naturliga oskuld och uppriktighet, kan det inte gå fel.

Spelas till 28 maj 2017

Foton: David Ovenden

BOKA BILJETTER TILL 110 IN THE SHADE