RECENSION: As A Man Grows Stronger, Jack Studio ✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar Howard Colyers nya pjäs As a Man Grows Stronger, framförd av David Bromley på Brockley Jack Studio Theatre.

David Bromley i As A Man Grows Stronger Foto: Tim Stubbs Hughes As a Man Grows Stronger

Jack Studio Theatre

3 stjärnor

21 februari 2019

Howard Colyers nya monologpjäs, som klockar in på drygt en timme, är imponerande välresearchad och utsökt framförd av David Bromley i en uppsättning som skickligt sätter honom i fokus mot en tidstypisk fond. Samtidigt väcker den svåra frågor – utan att helt besvara dem – om hur man bäst skildrar en konstnärs liv och verk, och hur man gör rättvisa åt båda sidorna.

Pjäsen introducerar oss för Italo Svevos liv och karriär, en författare som tillbringade stora delar av sitt liv i Trieste. Hans levnad spände över skiftet mellan 1800- och 1900-tal och var långt ifrån enkel. Född judisk och utbildad i Tyskland, påverkades han starkt av italienska kulturella och politiska lojaliteter, samtidigt som han aldrig blev helt accepterad av varken de österrikiska eller italienska makthavare han levde under. Han kände sig aldrig riktigt hemma, och allra minst under Mussolinis fascistregim som förmörkade hans sista år. På många sätt är Svevos identitetsmässiga gränsland mycket relevant för vår egen tid, och det är i framhävandet av dessa paralleller – utan att skriva publiken på näsan – som pjäsen är som mest framgångsrik.

David Bromley i Howard Collyers As A Man Grows Stronger. Foto: Tim Stubbs Hughes

Här finns en hel del lågmäld humor, ofta på karaktärens egen bekostnad: hans tveksamhet och rädsla, hans oförmåga att sluta röka (vilket blir ett återkommande tema) och hans beslutsamhet att inte låta sin identitet drunknas av vare sig privata eller politiska händelser. Det finns också en rik känsla för det absurda, något man kan tänka sig fanns som en satirisk nerv även i hans författarskap. Det är sannerligen bisarrt att han tillbringade tio år av sitt liv i Charlton med att övervaka produktionen av en speciell, slitstark färg för brittiska krigsfartyg – ett recept som vaktades svartsjukt av hans frus familjeföretag, och i synnerhet av hans svärmor.

Det finns likheter med Kafkas liv, särskilt i hur han verkar förvandla sin relativa maktlöshet inför världshändelserna till en litterär persona. Allt detta ger David Bromley ett tacksamt material för att utveckla ett minnesvärt mönster av nervösa och ängsliga motsättningar genom Svevos liv. Det finns också fascinerande vinklar på hur gränsen mellan sanning och fiktion medvetet suddas ut i hans inre som ett sätt att fly vardagens förödmjukelser och motgångar. Till och med hans namn är ju en litterär uppfinning för att slippa bli kategoriserad i tidens turbulenta politik. Vi vet aldrig helt säkert om vi kan lita på det vi får berättat för oss.

Ett långt mittparti komplicerar dock saken, där Svevos vänskap med James Joyce beskrivs. Joyce var hans lärare i engelska i Trieste och blev senare en lojal litterär supporter och beundrare. Mycket av detta är väldigt underhållande och Bromley gör ett strålande jobb med att gestalta Joyce – inte bara med hans accent, utan med all hans hopplösa brist på praktiskt sinne och hans nästan befallande språkliga ambition.

David Bromley i As A Man Grows Stronger. Foto: Tim Stubbs Hughes. Colyer har gjort ett skickligt arbete med att smälta ner den enorma mängd information som finns om Svevos liv och hans möte med James Joyce till ett trovärdigt ramverk. Men själva fokuset på livets pussel gör att vi inte får höra tillräckligt om Svevos faktiska texter. Vi får veta lite om den sista pjäs han arbetar på och dess träffsäkra satir över Mussolinis ihåliga hyllning av ungdomsidealet, men vi hör ingenting om Zenos bekännelser – verket som väckte Joyces beundran – eller om hans andra stora verk. Faktum är att vi lär oss mer om Joyce som författare än om Svevo själv. Det är som författare den senare främst förtjänar vår uppmärksamhet – han kallades trots allt för ”den italienske Proust” – och därför är det synd att den aspekten känns något underutvecklad. Man kan visserligen argumentera för att man måste välja mellan att dramatisera livet (som här är genuint intressant) eller verket, snarare än båda. Men i det här fallet, då det rör sig om en författare och inte en handlingens man, är det verket som i slutändan borde väga tyngst. Med det sagt är det kreativa hantverket runt produktionen förstklassigt. Det begränsade utrymmet på Brockley Jack har sporrat uppfinningsrikedomen. Scenografen Karl Swinyard frammanar ett historiskt skrivrum med detaljerad omsorg, samtidigt som han lämnar gott om plats för rörelse där regissören Kate Bannister skapar en fin dynamik med skådespelaren; hon undviker statiska tablåer och ser till att det alltid finns något att vila ögonen på. Ljud- och ljusdesignen är expertmässigt utförd: man känner verkligen tidens gång medan Svevo väntar på antingen tidningsbudet eller myndigheternas tunga steg. Gatuljuden och minnesbilderna (inklusive ett minnesvärt skeppsbrott) är precis återgivna med en imponerande realism – något som ofta är svårt att få till i ett litet scenrum.

Så även om pjäsen inte helt lyckas bevisa sitt ämnes historiska vikt, är den samlade skildringen av ett rastlöst liv i marginalerna, berättat med glimten i ögat, både finstämd och minnesvärd. Det är en fjäder i hatten för alla inblandade.

JACK STUDIO THEATRE WEBBPLATS