RECENSION: Bakersfield Mist, Duchess Theatre ✭✭✭

Bakersfield Mist

Duchess Theatre

25 juni 2014.

3 stjärnor

Det är, tror jag, förhållandevis okontroversiellt att påstå att ett givet konstverk, oavsett form, kan väcka vitt skilda reaktioner hos dem som betraktar det. Vi ser helt enkelt på saker på olika sätt. Det enda exemplet på konst – oavsett om det rör sig om måleri, sång, skådespeleri, musik, litteratur, skulptur, dans eller performance – som det råder total enighet kring tycks vara Michelangelos utsökta Davidstaty. Ett verk som förändrar ens perspektiv på världen och på själva livet.

Bortsett från David så är det just dessa skilda perspektiv som håller konsten levande. Belackare kan rikta uppmärksamhet mot verk som annars skulle ha fallit i glömska. Eller så kan de förgöra dem.

Många konstnärer uppnådde aldrig under sin livstid den berömmelse och beundran de åtnjuter postumt. Delvis, och kanske främst, beror detta på att samtida experter, kritiker och auktoriteter varken förstod eller uppskattade deras arbete – och var tydliga med det. Och allmänheten lät sig övertygas.

Denna tanke om expertutlåtandets makt, relevans och effekt på konstnärliga frågor – samt konsekvenserna av sådana omdömen – utgör kärnan i Stephen Sachs pjäs Bakersfield Mist. Just nu spelas den på Duchess Theatre i regi av Polly Teale, i vad som är verkets brittiska premiärsäsong.

Kathleen Turner spelar Maude, en arbetslös och nästintill utblottad änka som bor i en husvagnspark i Kalifornien. Hon har köpt en tavla i en secondhandbutik för tre dollar och är övertygad om att ödet fört den i hennes väg – att den i själva verket är ett förlorat mästerverk av Jackson Pollock.

Hon anlitar konstkännaren Lionel, spelad av Ian McDiarmid, för att inspektera fyndet och fastställa dess proveniens. Lionel är en självgod, pryd och arrogant varelse från New Yorks finare konstvärld. Han är ökänt avskedad efter att ha köpt in en antik grekisk staty som han ansåg vara ett uttryck för 'arête', men som hans styrelse fann vara en dyr förfalskning – trots att de fortfarande ställer ut den för betalande besökare.

Lionel kan helt enkelt inte förmå sig att acceptera att en viktig Pollock skulle kunna hamna i en husvagnspark i Kalifornien. Han bedömer tavlan på vad som känns som ett ögonblick och avfärdar den som en kopia. Men Maude ger sig inte och presenterar bevis som vid en första anblick ger hyfsat stöd för att det är Pollocks hand. Lionel, som redan gjort sin expertbedömning, vägrar dock att ändra sig.

Efter en hel del fram och tillbaka mellan de två – som inkluderar ett gräl med en imponerande förskärare, ett lamt förförande och en del rannsakande av själen – flyr Lionel fältet. Tavlan får förbli en förfalskning, om än en sådan som en utländsk miljardär är villig att betala 2 miljoner dollar för.

Men Maude vägrar sälja. Hon tror på sin tavla, och när pjäsen går mot sitt slut och solen sänker sig, får vi en glimt av det ljus i vilket hon ser sitt konstverk.

Är Maudes skäl för att tro att tavlan är en äkta Pollock mer eller mindre övertygande än Lionels absoluta visshet i sin expertis? Och spelar det någon roll? Ligger kraften och skönheten i själva verket, eller i vem som skapade det? Blir tavlan viktig inte på grund av vad den är, utan på grund av namnet på den som sägs ha målat den? Särskilt när ingen av parterna kan vara helt säker bortom rimligt tvivel.

Detta är viktiga och fascinerande frågor. De går igen i den eviga debatten om huruvida William Shakespeare faktiskt skrev alla de pjäser som tillskrivs honom. De spelar roll.

Sachs pjäs gör det däremot inte. Den är för lång, för tungrodd och tar sig själv på för stort allvar. Det finns kanske 40 minuter av riktigt bra material här; material som utan allt ovidkommande fluff hade kunnat bli en intressant teaterupplevelse.

Men Sachs dränker pjäsens kärna i hinkvis av sentimental bakgrundshistoria om Maude och Lionel. Publiken lämnas med den sceniska motsvarigheten till en pajform fylld med smaklös sky där det flyter omkring två välsmakande köttbullar. Amerikaner tycks ha en ändlös förmåga till verbal självrannsakan och självförklarande, men det är varken nödvändigt eller produktivt att denna läggning får ta så enormt stor plats som den gör här.

Som den första köttbullen är Kathleen Turners Maude en läcker munsbit – kryddig och något att njuta av; rå men skapad av förstklassiga ingredienser. Som en korsning mellan Beatrice Arthur (en annan känd tv-Maude) och Roseanne Barr, med en nypa Bea Smith från Kvinnofängelset, är Turners livfulla och mustiga Maude en fröjd att se. Hon tar sig an rollen med glöd och aptit, och hennes Maude känns både minnesvärd och äkta. Den raspiga rösten är perfekt för svordomarna, och hennes fysiska närvaro är oklanderlig. Bakom det trötta yttre, präglat av livets motgångar, finns en vaken blick som ständigt överraskar – som i det Poirot-doftande ögonblicket med fingeravtrycket eller under den dramatiska slutstriden med förskäraren.

Som köttbulle nummer två håller Ian McDiarmid inte riktigt samma kvalitet. Han känns aningen bräcklig och illa sammanfogad; man märker att han ska föreställa en köttbulle bara för att han ständigt påpekar det, och för att karaktären har små stråk av äkta substans. Men helhetsintrycket är överarbetat och smaklöst. McDiarmid kan vara bländande i rätt roll, men detta är inte en av dem. Han "spelar" alldeles för mycket, och man får aldrig känslan av att Lionel är en riktig människa. Det beror delvis på manuset, men främst på rolltolkningen.

I programmet finns en bild på McDiarmid under repetitionerna där hans ansiktsuttryck är en blandning av förvirrad oförståelse och förnärmelse. Bildtexten skulle kunna vara "Va?!", och det sammanfattar ganska väl hans gestaltning. Allt är inte dåligt, det är bara för spretigt. McDiarmids tal om Pollocks storhet och teknik är underbart, liksom hans skildring av upptäckten av den grekiska statyn och begreppet arête. Men andra monologer om hans eget privatliv och tillkortakommanden hör hemma i en såpoperavärld och rimmar illa med hans bättre stunder.

Som ansvarig kock borde Polly Teale gå tillbaka till köket. Ingredienserna är bra, men menyn behöver bantas. Skär ner i Sachs yviga manus så kanske något av verkligt värde träder fram.

Med det sagt är inramningen enastående. Tom Pipers scenografi är exakt och bister; den fångar verkligen Maudes slitna husvagnsliv. Oliver Fenwick bidrar också med ett förtjusande ljus i den avgörande slutscenen.

Men i slutändan är det Turners föreställning, och tack vare henne är den väl värd att se.

Boka biljetter till Bakersfield Mist