RECENSION: Bat Out Of Hell, London Coliseum ✭✭✭✭✭

Andrew Polec som Strat och Christina Bennington som Raven i Bat Out Of Hell. Foto: Specular Bat Out Of Hell

London Coliseum

22 juni 2017

5 stjärnor

Boka nu – Bat Out Of Hell återvänder till Dominion Theatre 2018

Visst, det är bara rock'n'roll. Men jag gillar det.

När jag växte upp i Berkshire hände det då och då att grannarna i vår lilla lummiga återvändsgränd fick besök av en man i en stor, svart bil med chaufför. Han klev ur fordonet i en rejäl, svart kappa och gick uppför trädgårdsgången till deras dörr, ringde på, väntade på att bli insläppt och sedan – som vi senare fick veta av barnen i huset som brukade leka med resten av vårt "gäng" – stannade han på te med mamma och pappa. Han pratade, skrattade, gav presenter och visade intresse för dem alla. Han var en gammal vän till dem, fick vi höra. Trots att deras liv tagit helt olika vägar hade de alltid hållit kontakten. Medan han var där inne brukade vi inspektera bilen och granska chauffören; mannen bakom ratten förblev distanserad och oberörd av vår nyfikenhet. Sedan kom den store besökaren i den mörka kappan ut igen, satte sig i sitt ståtliga fordon och körde iväg. Och det var allt fram till nästa gång. Det var först långt senare vi fick veta namnet på denna märkliga uppenbarelse: det var Meat Loaf.

Giovanni Spano (Ledoux), Andrew Polec (Strat), Dom Hartley-Harris (Jagwire) och ensemblen i Bat Out Of Hell The Musical. Foto: Specular

För mig har den historien kommit att representera vad rock'n'roll egentligen handlar om. Denna musikgenre är en manifestation av det extraordinära som kliver in i vardagen; ett besök av en märkvärdig ande i vanliga dödligas liv. Det är ett fenomen som – i grunden – bara existerar i de förbiilande effekterna av ljud som vi kallar musik och text. Det är en kraftfull magi som vi längtar efter att hitta, känna igen och röra vid i den materiella världen. Det är därför vi skaffar maskinerna som skapar musiken i våra liv, och betalar stora summor för att stå i avlägsna hörn på enorma arenor för att få en skymt – oerhört långt borta och pytteliten – av dessa arkana hemligheters utövare, artisterna. Eller, om turen verkligen är på vår sida, får vi se en dramatisering av det på scenen i en stor, glammig teater. Och det, kära vänner, är precis vad som erbjuds här.

Sharon Sexton som Sloane och Rob Fowler som Falco i Bat Out Of Hell the Musical. Foto: Specular

Tekniskt sett är detta ett "event", en "happening", en scenshow baserad på en musikal av ett rockalbum som gjorde Meat Loaf till stjärna. Den balanserar mellan att vara ett stjärnfordon och ett konceptuellt uttalande, och även om ML är här som Associate Producer, handlar allt egentligen om låtskrivaren – och vilken låtskrivare sedan – Jim Steinman, upphovsman till 900 miljoner sålda album… and counting. Det är förstås inte därför folk kommer att vallfärda till detta spektakel. De kommer för de legendariska personligheterna som har gett och fortsätter ge dessa låtar liv och prägla dem – outplånligt – med sin karaktär. Visst, en bra låt kan sjungas av vilken artist som helst. Men artisten måste vara lika bra som melodin och, på många sätt, ännu bättre. Dessa poplåtar ska pryda sångarens och lyssnarens personlighet, inte tvärtom. De är accessoarer till individen. De tas upp, eller kastas bort, som vilket annat mode som helst. När de är "à la mode" är de älskade och tillbedda; när tidsandan skiftar kan de glömmas på ett ögonblick. I slutändan definieras de enbart av sin popularitet, inget annat kriterium gäller.

Andrew Polec som Strat och Christina Bennington som Raven i Bat Out Of Hell the musical. Foto: Specular

Det gör genren helt annorlunda från allt vad musikalteater har blivit under de senaste fyra eller fem decennierna. Som illustration: vem skulle vilja närma sig den här föreställningen med samma inställning som man möter de "riktiga" musikaler som lanserades samma år (1977), såsom "The Act", "Annie", "I Love My Wife" eller här i Storbritannien, "Privates on Parade"? Vem skulle visa sådan tölpaktighet att man förväxlar en popprodukt från The Sex Pistols era med konventionerna för högtstående musikalteater under drottningens silverjubileum? Visst, det året såg vi också musikaladaptioner av The Beatles och Elvis Presleys låtkataloger, och senare har vi sett Abba klättra högre och högre med sin egen megasuccé "Mamma Mia!". Det är dock inte "The Point!" (en annan Broadway-show från den säsongen), en show som var både ett konceptalbum och en scenshow, mycket i stil med andra stora kombinationer från perioden ("Jesus Christ Superstar", "Evita", etc.). Var det någon då som ens kunde föreställa sig ett sådant liv för "Bat Out Of Hell"?

Andrew Polec som Strat i Bat Out Of Hell the Musical. Om de gjorde det, kan man bara hoppas och tro att de skulle ha varit nöjda med vad vi ser här: en praktfull technicolor-makron av regissören Jay Scheib, med enastående musikalisk ledning och ytterligare arrangemang av Michael Reed, orkestrering av Steve Sidwell och en gigantisk scenografi (som sticker ut från Coliseums enorma proscenium och får det att se otillräckligt litet ut) av Jon Bausor, som också står för de glittriga kostymerna tillsammans med Meentje Nielsen. Det bjuds på mängder av smart videodesign av Finn Ross (som suveränt multiplicerar nivåerna och ytorna där handlingen ses och hörs, i en rad olika filmkvaliteter), samt fyllig, gnistrande ljussättning av Patrick Woodroffe och ett ljud av Gareth Owen som pendlar mellan öronbedövande och samtalslätt. Det finns även spännande slagsmålsscenografi av RC-Annie. Den jämförelsevis svaga länken i showen är Emma Portners koreografi, som inte har samma vidd, detaljrikedom och empati med musiken. I övrigt är det en riktigt, riktigt elegant produktion.

Danielle Steers som Zahara och ensemblen i Bat Out Of Hell. Foto: Specular

Rollbesättningen har valts med omsorg för sina fantastiskt starka, klara och utsökt kontrollerade röster. Dessa låtar, som ska levereras kväll efter kväll, är enormt krävande, och det är många av dem. Albumet har utökats med ett antal titlar, vissa uppenbarligen skrivna för showen, andra hämtade från Steinmans arkiv. Oavsett källa, och oavsett den dynamiska skala och sceniska presentation de kräver, är sångarna alltid mer än vuxna uppgiften. De stjärnglansiga älskande i centrum för denna enkla, Sin City-liknande futuristiska saga är rebellen Strat med sin heroiska tenor (döpt efter vilket instrument tror ni?) spelad av Andrew Polec (som ser riktigt, riktigt bra ut utan skjorta och i mycket tajta byxor), och den bortskämda rika flickan som hittar sann kärlek hos någon av enklare ursprung, Raven, gestaltad av Christina Bennington. Ravens pappa, Falco (Rob Fowler), den autokratiska ledaren i den dystopiska metropolen, är baryton-skurken – även han med en imponerande tränad fysik och en vana att plötsligt slita av sig byxorna för att avslöja silvriga poseringskalsonger som möjligen antyder en helt annan yrkesbana. Hans hustru, Sloane, med en röst som honung och bacardi, är ingen mindre än Sharon Sexton. Denna kvartett bär de flesta musiknumren med en felfri blandning av operamässig projektion och sexig intimitet som kommer att dröja sig kvar länge och kärleksfullt i minnet.

Andrew Polec som Strat i Bat Out Of Hell the musical

Det finns många andra roller i ensemblen: ett stråk av tragedi förmedlas övertygande av Aran Macraes Tink, medan Danielle Steers träffar mitt i prick med sin kraftfulla och medvetandegörande Zahara – den färgade hemhjälpen som hjälper de vita karaktärerna att reda ut sina liv. Ja, manuset anspelar på stereotyper. Nej, det gör mer än så. Det upphöjer dem till föremål för vördnad. Och detsamma får sägas om texterna. Steinman drar sig inte för en rad klyschor, men samtidigt kan han skapa utsökt poesi ur de till synes mest vardagliga situationer. Oavsett vilket når han ut till publiken, och de älskar det han gör.

Så, om du älskar din rock'n'roll, kommer du att älska det här.

Bat Out Of Hell har premiär på Dominion Theatre 2018

BOKA NU FÖR BAT OUT OF HELL