RECENSION: Sängknoppar och kvastskaft, Theatre Royal Norwich (Turné) ✭✭✭✭

Vår egen TheatreCat Libby Purves recenserar Disneys musikal Bedknobs and Broomsticks (Sängknoppar och kvastskaft) på Theatre Royal Norwich som en del av föreställningens brittiska turné. Vem behöver pantomime? En sofistikerad fantasifärd längs vägarna.

Dianne Pilkington i Bedknobs and Broomsticks-turnén. Foto: Johan Persson Bedknobs and Broomsticks the musical

Theatre Royal Norwich (Turné)

4 Stjärnor

Spelplan för Bedknobs and Broomsticks

Den här föreställningen, som jag hade nöjet att se på ett fullsatt Theatre Royal Norwich tillsammans med mängder av förväntansfulla barn,  vet precis hur man fångar publikens uppmärksamhet direkt.  Ett hemtrevligt sovrum i ett prydligt centralt fönster sprängs isär av en öronbedövande bomb, och förvandlas till ett stort skelett av trasiga tegelruiner.  Det lämnar tre barn föräldralösa, omskakade på evakueringståg och avlämnade i ett dystert museum i väntan på sitt tillfälliga hem.  Candice Edmunds regi erbjuder en bravurstart, väl understödd av Jamie Harrisons scenografi – skickligt anpassad för turné – och den extra spänningen av en riktig orkester som stämmer instrumenten i diket innan start (några av barnen lutade sig ivrigt framåt innan ridån gick upp när de insåg att detta var på riktigt, inte en film).

Huvudensemblen i Bedknobs and Broomsticks brittiska turné. Foto: Johan Persson

Dess bakgrund är intressant:  på 1940-talet, innan hon skrev den mer kända serien om Lånarna, skrev Mary Norton två romaner om tre barn och den pryda häxan i huset bredvid. Eglantine Price förtrollar en sängknopp så att mässingssängen kan flyga dem vart de vill – om den vrids åt ena hållet – eller till vilken tidsperiod som helst om den vrids åt det andra. Vilda äventyr följer, inklusive en resa för att rädda Emelius, en medeltidsmagiker anklagad för häxeri. Jag växte upp med boken och kan varmt rekommendera den.  Disneys musikfilm från 1971 (med musik av bröderna Sherman) tog bort tidsresorna helt, gjorde barnen till krigsevakuerade och gav häxan Miss Price i uppdrag att besegra en tysk invasion.

Helt rimligt, och det vore ingen Disney-produktion utan stora, vilda dansnummer (”Portobello Road” är särskilt bra),  en undervattensbalett med lysande fiskar  och en romcom-relation som utvecklas mellan häxan och Emelius (denna gång en misslyckad trollkarl med en skämtbutik).   Men hur, med tanke på all magi, kommer det att fungera på scen?

Portobello Road. Foto: Johan Persson

Svaret är: ”fenomenalt!”. Vuxna som letar efter något annat än ren pantomime i vinter,  och som inte känner för de höga priserna och det märkliga manuset i Frost,  har tur. Dianne Pilkington är en temperamentsfull häxa, fin i kanten och till en början skrämmande för barnen (här omtolkade till rappa Cockney-ungar), men hon har en genuin känslomässig finess och en beundransvärd fysik när hon kämpar med sitt första motspänstiga kvastskaft.  Och ja, det lyfter, magnifikt,  och tycks till och med kunna transportera henne genom en fönsterkarm.  Sängen flyger också, återigen oförklarligt mot en konstfärdigt mörk bakgrund.  Det bjuds på elegant närbildsmagi i scenen på den tropiska ön från både Pilkington och Charles Bruntons Emelius,  och museets utställning av rustningar och vapen förtrollas imponerande för att besegra de hjälmprydda tyskarna.

Ensemblen i Bedknobs and Broomsticks. Foto: Johan Persson

Men en av de fina sakerna med bra barnteater är att den visar precis tillräckligt av maskineriet, fingerfärdigheten och den hemgjorda rekvisitan  för att barnen ska gå hem fast beslutna att skapa sin egen pjäs.  Vi behöver det mer än någonsin i tider när drama i skolan urholkas eller blir för politiskt korrekt.  Så här finns dockspel (två karaktärer som förvandlas till söta kaniner, och några underbara djurkaraktärer på ön ledda av ett pompöst och vältaligt lejon som fick mig att plötsligt tänka på den politiska konferenssäsongen). Medan svärd flyger magiskt genom luften och skor rör sig på egen hand i slagfältsscenen finns det fortfarande stunder av skådespelarskicklighet som lurar oss, samtidigt som en stabil och rörlig ensemble får allt att ske i ett högt tempo.

Barnen i Bedknobs and Broomsticks brittiska turné. Foto: Johan Persson

Och det finns äkta känslor också. Jag trodde att Disney-ifieringen skulle ta bort Mary Nortons stråk av efterkrigsmelankoli, men de sista scenerna blir  för en stund  riktiga tårdrypare när barnen inser att inget av det hänt utanför deras fantasi,  föräldrarna är fortfarande döda,  och de är tre ensamma föräldralösa barn på en främmande och svårbegriplig plats. De små flickorna i raden framför mig stelnade till, oroliga. Men verkligheten vände: kvastskaft och magiska sängknoppar är väl bra på sitt sätt, men vuxnas omtanke slår allt.  Barnen kände igen det också.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

https://www.youtube.com/watch?v=rp77V3XJwvw