RECENSION: Blackmail, Mercury Theatre Colchester ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Mark Ravenhills bearbetning av Charles Bennetts pju00e4s Blackmail pu00e5 Mercury Theatre i Colchester.

Blackmail Mercury Theatre, Colchester

9 mars 2022

3 stju00e4rnor

Mercury Theatres hemsida

Charles Bennetts pju00e4s fru00e5n 1920-talet anses av mu00e5nga vara en u201dfu00f6rloradu201d klassiker. Nu har den fu00e5tt en modern bearbetning av Mark Ravenhill och en fantastiskt iscensatt produktion pu00e5 Mercury u2013 David Woodheads scenografi med ett hus och en butik i tvu00e5 vu00e5ningar u00e4r helt stru00e5lande. Jag fu00f6rstu00e5r varfu00f6r Ravenhill lockas av manuset; vissa teman ku00e4ns orovu00e4ckande bekanta: u00f6vergrepp mot kvinnor, undertryckt sexualitet, samhu00e4llsnormer och i synnerhet poliskorruption. Trots detta ku00e4ns Anthony Banks regi pu00e5tagligt tam, och det u00e4r egentligen fu00f6rst i andra akten som det hela tar fart. Det u00e4r ingen pusseldeckare u2013 en konstnu00e4r ligger du00f6d i sin studio, knivhuggen i halsen av Alice nu00e4r hon fu00f6rsvarade sig mot honom. Vi fu00e5r inte se detta du00e5 Ravenhill har strukit originalets fu00f6rsta akt, utan vi fu00e5r bara hu00f6ra om det. Hennes fu00e4stman, polisen Harold, har blivit tilldelad fallet, har sina misstankar, och de kommer u00f6verens om att mu00f6rka hennes brott fu00f6r att hju00e4lpa hans karriu00e4r. Lu00f6gn lu00e4ggs till lu00f6gn, fu00f6rst fu00f6r att hu00e5lla sanningen borta fru00e5n Alices dominanta mamma Ada, men nu00e4r en u201dqueer utpressareu201d (hans egna ord) dyker upp, utbryter total panik. Ravenhill ger historien en tydlig social kontext och parallellerna till idag u00e4r uppenbara, men nu00e4r Ada su00e4ger att u201dalla u00e4lskar ett mordu201d, fu00f6rvu00e4ntar vi oss kanske en mer traditionell thriller, vilket sku00e4r sig mot den socialrealism som fu00f6rfattaren vill fu00f6rmedla.

Det finns mu00e5nga ljuspunkter, su00e4rskilt Lucy Speeds Ada u2013 ett energiskt och ofta roligt portru00e4tt av en kvinna som uppru00e4tthu00e5ller fasaden i en dekadent vu00e4rld. Hon matchas vu00e4l av Jessie Hills som Alice, trotsig, viljestark och helt u00f6vertygande nu00e4r samhu00e4llets bur sluter sig omkring henne. Jag var mindre imponerad av de manliga sku00e5despelarna. Gabriel Akuwudike su00e5g obekvu00e4m ut pu00e5 scenen och hans diktion var, du00e4r jag satt i publiken, ganska bristfu00e4llig. Som utpressaren Ian ku00e4ndes det som om Patrick Walshe McBride befann sig i en helt annan pju00e4s; hans karaktu00e4r ku00e4ndes nu00e4stan som en stereotyp av en hu00f6gljudd u201dgay queenu201d u2013 ingen tillvaro i skuggorna fu00f6r honom, u00e4ven om hans kommentarer om hur samhu00e4llet och lagen behandlade homosexuella mu00e4n u00e4r intressanta och relevanta. Han lyckas dock tillfu00f6ra hotfulla och mer olycksbu00e5dande lager allt eftersom pju00e4sen fortskrider.

Det pju00e4sen gu00f6r bra u00e4r att utmana ens moraliska kompass; den fru00e5gar vad man sju00e4lv skulle ha gjort i samma situation. Men u00e4ven om vi u00e4r medvetna om de sociala fru00e5gor som undersu00f6ks, behu00f6ver tempot definitivt skruvas upp. Jag upplevde att ingen i fu00f6rsta akten verkade tro pu00e5 vad de sa, vilket undergru00e4vde spu00e4nningen u2013 dessutom brydde jag mig aldrig riktigt om vad som hu00e4nde nu00e5gon av dem. Rufus Norris, chef fu00f6r National Theatre, fick nyligen kritik fu00f6r sitt pu00e5stu00e5ende att talang dru00e4neras fru00e5n teatern till streamingtju00e4nster. u00c5 andra sidan har jag svu00e5rt att se hur uppsu00e4ttningar som denna ska lyckas locka en yngre publik bort fru00e5n Netflix.