RECENSION: Kalle och chokladfabriken på Theatre Royal Drury Lane ✭✭✭✭

Charlie & The Chocolate Factory Kalle och chokladfabriken Theatre Royal Drury Lane 24 juni 2013

4 stjärnor

Jag erkänner att jag har varit kluven inför Sam Mendes regi av Charlie and the Chocolate Factory som har premiär i morgon kväll på Theatre Royal Drury Lane: å ena sidan står Marc Shaiman och Scott Wittman (kända från Hairspray och Smash) för musik och text, Peter Darling (från Matilda och Billy Elliot) står för koreografin och Douglas Hodge spelar Willy Wonka; å andra sidan användes endast en låt från den populära och älskade filmversionen, rollsättningen kantades av problem och rykten från de som sett föreställningen antydde att den var ogenomtänkt, saknade hjärta och var lätt att glömma.

Mitt i allt detta fanns Mendes själv (vars musikaler kan vara både flipp eller flopp), castingen av Nigel Planer som Morfar Joe och David Griegs roll som manusbearbetare – alla komponenter som hade kunnat gå åt vilket håll som helst.

Nyrenoverade Theatre Royal är nu otroligt inbjudande, och det fanns förstås dussintals mycket förväntansfulla småttingar på plats, så stämningen var intensiv när föreställningen inledde sin sista förhandsvisning.

Det första häpnadsväckande med kvällen var Mark Thompsons magnifika scenografi: den är helt enkelt vacker, detaljrik och full av charm, och frammanar både familjen Buckets fattiga förhållanden och den värme och genuina kärlek som håller dem samman.

Det andra häpnadsväckande var Jack Costellos prestation som Kalle: perfekt på alla sätt, sprudlande av oskuldsfullhet, fantasi och ett hjärta som smälter allt. Han är magnifik i allt han gör – han lyssnar på de andra skådespelarna, ger allt i varje ögonblick, sjunger fantastiskt och dansar med stil och lätthet.

Det tredje häpnadsväckande var Planers Morfar Joe – han är i högform och kanaliserar nästan John Lithgow.

Det fjärde häpnadsväckande var musiken: en ström av härliga melodier, smarta rytmer och insiktsfulla orkestreringar – man tvivlar aldrig på att detta är en fullfjädrad Broadway-musikal. "Almost Nearly Perfect", "A Letter From Charlie Bucket", "More Of Him To Love", "If Your Mother Were Here" och det sensationella slutnumret i första akten, "It Must Be Believed To Be Seen" – dessa är de stora numren som bär fram berättelsen med levande och finstämd harmoni.

Det femte häpnadsväckande är det smarta sättet som var och en av de andra gyllene biljett-innehavarna presenteras för publiken – var och en bjuder på ett tablå av humor och glädje.

Det sjätte häpnadsväckande är ögonblicket av hjärtskärande glädje när Kalle upptäcker att han har den femte gyllene biljetten – det är enkelt men skickligt gjort, och man måste ha ett hjärta av sten för att inte röras till glädjetårar av detta elektriska teaterögonblick.

Det sjunde häpnadsväckande är när Douglas Hodges fylliga, mirakulösa och nästan osannolikt excentriska Wonka äntrar scenen. När han väl dyker upp är han som en supernova av energi och bländande talang, nyckfull och fängslande. Det är svårt att tänka sig någon annan som Wonka, så totalt självklar är Hodge i denna svåra roll – han raderar snabbt ut skuggorna av både Gene Wilder och Johnny Depp. Bilden av honom i fabriksporten med de enorma Wonka-grindarna framför sig är så filmisk som modern musikalteater någonsin behöver eller kan bli. Det hade varit önskvärt med en renare och mer lyrisk sångröst, då de nya låtarna skulle glänsa mer, men det är bara en liten anmärkning. Hodge kommer undan med det med råge.

Det åttonde häpnadsväckande är oompa-loompierna – glöm små gröna män; det Mendes och Darling har åstadkommit här är andlöst roligt och inspirerat. De berikar varje scen de medverkar i.

Det nionde häpnadsväckande är att man någonstans i andra akten helt glömmer bort att man sitter i en teatersalong – Hodge, Costello, Planer och alla andra är så bra, och regin så noggrann och ren, att man helt förflyttas till en magisk värld av ren fantasi.

Det tionde häpnadsväckande är ögonblicket när Hodge framför Leslie Bricusse/Anthony Newleys underbara låt (båda märkligt nog utan erkännande i programmet), "Pure Imagination", medan glashissen tar Wonka och Kalle på en tur över stadens takåsar. Det är ett genidrag att göra detta välkända nummer till musikalens stora finalnummer här, och det bidrar med en resonans och nostalgi som passar perfekt med det nya materialet, särskilt nummer som "Strike That! Reverse It!", "Simply Second Nature", "Vidiots" och "A Little Me".

Att ha tio häpnadsväckande ögonblick i en och samma musikal är en prestation, men sanningen är att det fanns många fler: allt Iris Roberts gjorde som Mrs Teavee var ljuvligt och roligt; hela familjen Bucket är helt förtjusande; Ross Dawes och Kate Graham är hysteriska som Jerry och Cherry; ekorrarna är sensationella och det finns aldrig ett ögonblick då energin dalar, melodierna tappar kraft eller scenografi, ljus och kostym inte är perfekta.

Det är en absolut sensation – garanterad att väcka ditt inre barn till liv och återställa din tro på den klassiska musikalen.

Den är lika bra som, om inte bättre än, Matilda, och återigen finns en känsla av att musiken och texterna lika gärna kunde ha skrivits av Roald Dahl själv.

Det är utan tvekan den bästa nya musikalen sedan Matilda och definitivt den bästa musikalen i Broadway-stil på år och dag.

Spring och se den! Och se den igen och igen, för du kommer inte att hinna se eller ta in allt vid bara ett besök.

Köp biljetter till Charlie & The Chocolate Factory