RECENSION: En handelsresandes död på Piccadilly Theatre i London ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Arthur Millers En handelsresandes död med Wendell Pierce och Sharon D Clarke på Piccadilly Theatre i London.

Natey Jones, Wendell Pierce, Sharon D Clarke och Sope Dirisu. Foto: Brinkhoff Mogenburg En handelsresandes död Piccadilly Theatre

4 november 2019

5 stjärnor

Boka biljetter

De bästa nyuppsättningarna av en klassisk pjäs är de som lyckas kasta nytt ljus och ge nya insikter i texten utan att radikalt ändra repliker eller sammanhang. Marianne Elliots och Miranda Cromwells extraordinära nytolkning av Arthur Millers klassiker känns helt fräsch; det ser ut som om den vore skriven idag, för vår tid, och är en av de mest gripande teaterupplevelserna jag haft i år. Genom att casta familjen Loman som en svart familj blir pjäsen kraftfullt relevant och avslöjar lager av rasism, understött av ett fenomenalt soundtrack med jazz och gospel. Det gör pjäsen till en universell vädjan om att skriva om reglerna för maskulinitet och drömmar.

Ian Bonar, Wendell Pierce, Sope Dirisu, Linda Loman och Natey Jones. Foto: Brinkhoff Mogenburg

Centralt för produktionens framgång är en enastående, och stundtals ödmjukande, prestation av Wendell Pierce som Willy Loman. Han är särskilt stark i att visa mannens skörhet, där han ansträngningslöst växlar mellan blind förnekelse, aggressivitet, kärlek, envishet och förvirring – ibland kan man nästan se rent fysiskt hur Willy försöker tejpa ihop sprickorna i sitt liv. Man får lust att ge varje medlem i familjen Loman en örfil vid något tillfälle, och Pierce får en att misströsta för Willy Lomans skull, men han krossar ens hjärta totalt eftersom kärleken lyser igenom som hans främsta drivkraft. Det är, enligt min mening, årets prestation.

Wendell Pierce, Natey Jones, Sope Dirisu. Foto: Brinkhoff Mogenberg

Men Pierce är inte ensam. Som hans fru Linda ger Sharon D Clarke ännu en föredömlig insats; hon håller fast vid sin värdighet genom allt, som den enda karaktären som ser sanningen i situationen men som är oförmögen att hindra sin familj från att glida mot undergång. Och hennes röst – när hon sjunger ett gospelnummer kämpar man för att hålla tillbaka tårarna. Den här uppsättningen är den första jag sett som verkligen väcker min sympati för sönerna Loman. Sope Dirisu är lysande som Biff, muskulös och med en scenisk närvaro som krymper ihop till en liten pojkes fysik när han upptäcker faderns otrohet och inser att livet aldrig blir detsamma igen när hans idol krossas framför honom. Natey Jones fångar perfekt ironin i namnet Happy; hans promiskuösa leverne döljer förnekelsen och otillräckligheten i hans drömmar – han kommer aldrig att kunna tillfredsställa sin far. Scenen vibrerar av bra prestationer, där Trevor Cooper står för välbehövlig komisk lättnad som grannen Charley och Ian Bonar är en utmärkt Bernard. En nyckelscen är nu när Willy går för att tigga sin chef om ett jobb närmare hemmet. Chefen Howard (en mycket effektiv insats av Matthew Seadon-Young), som är mycket yngre och vit, vill tydligt inte bli vidrörd av en svart man. Rasismens artiga ansikte blottas i just den scenen när Willy får sparken.

Produktionens musikalitet och fysik är extraordinär. Flashback-sekvenserna är så tydliga; ögonblicksbilder av förnekelse och kärlek, avgörande stunder som bäddar för handelsresandens död. Ljuddesignen av Carolyn Downing och kapellmästare Femi Temowo ger pjäsen en puls som stiger och stannar av – ett vackert arbete. Detta är den bästa tolkningen av pjäsen jag någonsin sett, och bara för Mr. Pierces prestation måste man se den. Det här är en uppsättning man kommer att prata om i åratal.

BOKA BILJETTER TILL EN HANDELSRESANDES DÖD