RECENSION: Evita på Dominion Theatre ✭

Evita Dominion Theatre 20 september 2014 1 stjärna Dominion Theatre har genomgått en omfattande och kärleksfull renovering. Det är alldeles underbart på alla sätt och lyckas frammana samma känsla som Broadays Palace Theatre precis vid Times Square. Just nu kan man för den nätta summan av £67,50 knipa en plats i parkett (ej premium) för att se nyuppsättningen av Evita, Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices succémusikal från 1978, som nu visas i en version regisserad av Bob Thomson och Bill Kenwright.

Gör det på egen risk.

För min del är det den sämsta musikalproduktion jag någonsin sett på en West End-scen. Det får en att längta tillbaka till Too Close To The Sun.

Tänk dig, om du kan, att du är ett litet barn som sitter i din farmors trädgård – den tryggaste platsen du vet – och läser din favoritbok. Plötsligt exploderar granater överallt omkring dig och attackerar dig med ljudvågor som greppar tag i din hjärna och skriker hela vägen ut i tårna med en intensitet som aldrig avtar och som skulle kunna klyva berg. Samtidigt dyker din farmor upp, någon som du har älskat och beundrat genom åren, men hon ser inte ut som du minns henne. Hon är vassare, sprödare, utan finess eller mjukhet – obevekligt intetsägande, enformig och utstrålar ren förödelse. Samtidigt känns det som att du sjunker i kvicksand, du kan inte andas ordentligt och när du väl gör det är det bara för att du inte kan prata; utandningen är det enda du förmår. Det är som om helvetet har slukat dig och vägrar släppa taget.

Om du kan föreställa dig det, behöver du inte se den här nyuppsättningen av Evita. För det är precis den responsen den framkallar.

Det här är musikaliskt undermåligt på nästan alla plan. Ortega-arrangemangen låter tunt och banalt i den här lokalen; nästan ingen sjunger rent eller med frasering – det finns ingen känsla för historieberättande genom musik. Allt är forte, oftast triple forte. David Steadman står som musikalisk ledare – efter detta borde han fråntas sin taktpinne omedelbart och skickas för att mässa gregorianska sånger på en öde ö vid Island. Ljuddesignen av Dan Samson bidrar till den auditiva misshandeln. Sångarna vrålar och förstärks sedan till överdrift. Det är lika groteskt som det är hemskt.

Att lyssna på detta fantastiska partitur behandlas på det här viset är ren tortyr. Waterboarding framstår som en skogspromenad i jämförelse.

Det är inte förrän i andra akten, under låten Rainbow Tour, som vi äntligen får höra mansröster med färg, klang, intresse och klarhet, där det finns en verklig känsla av att sångarna förstår texten och försöker förmedla intentionen bakom. Dessa två, Joel Elferink och Joe Maxwell, spelar ministrar, inte huvudroller. (För att vara helt rättvis hade Elferink en solorad tidigare som också visade hans skicklighet). Ingen av huvudrollsinnehavarna matchar dem, och det är svårt att förstå varför Elferink inte spelar Che.

För Marti Pellow spelar Che, och inget i hans prestation är godtagbart. Han sjunger konstant falskt, saknar kraft och stil, och betonar de sämsta sidorna av det lakoniska uttryck han tycks tro passar hans tondöva framträdande. Vocalt sett ägnar han sig åt en sorts smärtsam korsning mellan grimaser och crooning som gör att texterna aldrig hörs.

Som Peron är Matthew Cammelle ett magnifikt träbeläte. Det finns inget listigt, politiskt eller ens levande i hans porträtt. Visst, ibland trycker han till med en bra ton, men Peron kräver en begåvad skådespelare likväl som en begåvad sångare.

Ben Forster har en imponerande röst, men som Magaldi är han helt enformig och hans röst används mer som ett X-Factor-bidrag än en musikalisk prestation. Det som kunde ha varit bra blir bara tråkigt. Med ordentlig regi hade han mycket väl kunnat vara en imponerande Magaldi.

Sarah McNicholas har en ljuvlig röst och står för kvällens tveklöst bästa ögonblick med Another Suitcase In Another Hall. Men "bäst" räcker inte långt här. McNicholas verkar helt bortkopplad från stundens dramatik och de känslor som bär upp låten – det blir ännu ett X-Factor-moment.

Madalena Alberto är ingen skådespelerska, vilket definierar hennes tolkning av Eva. Hon får ingen hjälp av det krystade och passionslösa regigreppet. Om man inte visste att Eva dog i livmoderhalscancer så vet man det sannerligen efter den här produktionen, så övertydliga och klumpiga är de signaler Alberto tvingas ge. Det handlar inte bara om överspel, utan om oförmågan att gnistra, förföra och charma. Hon saknar helt den stjärnglans som Eva bara måste utstråla.

Albertos röst är stark i det höga registret, men det är också allt; de lägre och mellersta delarna, där så mycket av musiken ligger och som låter Eva vara mångfacetterad och förtrollande, är helt enkelt inte starka nog. Hon verkar oförmögen till mjukhet eller vokal kontrast. Om man måste ta till en Rex Harrison-liknande talarsång i Rainbow High är man med i fel show. Och när hände det senast att inte en enda person applåderade efter Don't Cry For Me Argentina, trots att den var iscensatt för att locka till stående ovationer? Gällt gnat gör ingen Evita.

Ensemblen jobbar mycket hårt och ser bra ut. De utför Bill Deamers koreografi med bravur, även de delar som är helt idiotiska. De hörs knappt annat än som en vägg av ljud, men det beror mer på regi och ljuddesign än på deras förmåga. Tydligt uttal verkar inte ha varit prioriterat av regiteamet.

Även om det inte finns något originellt eller nyskapande i scenografi eller kostym, får Matthew Wright högsta betyg för de aspekter av produktionen som faktiskt är professionella. Mark Howetts ljusdesign är också utmärkt.

Regin och konceptet bakom den här produktionen trotsar all beskrivning. Som helhet liknar det mer ett elevarbete från mellanstadiet där man försöker skapa musikal på ett främmande språk. Che refererar till "rännstens-teater" i Rainbow High, och känslan är att det uttrycket har varit utgångspunkten för både Tomson och Kenwright. I så fall har de träffat mitt i prick.

Ska sägas att publiken gav ensemblen stående ovationer och var särskilt högljudda i sin beundran för Forster och Pellow, och verkade genuint uppskatta Alberto. Men samtidigt flydde ett betydande antal människor i pausen. De som inte visste något om Evita mot de som visste? Kanske det.

Om någon i morse hade frågat mig om en uppsättning av en Andrew Lloyd Webber-musikal någonsin skulle få mig att längta efter Stephen Ward istället, hade jag hånskrattat åt förslaget. Den här versionen av Evita motbevisade mig å det grövsta.