RECENSION: Falstaff, Arcola Theatre ✭✭✭✭✭

Falstaff

Arcola Studio 1

15-08-18

5 stju00e4rnor

u201dFolk har fel nu00e4r de su00e4ger att operan inte u00e4r vad den brukade vara. Den u00e4r precis vad den brukade vara. Det u00e4r det som u00e4r felet.u201d Nou00ebl Coward Nu00e4r Verdi pu00e5 u00e5lderns hu00f6st fick fru00e5gan av en journalist om sin teaterfilosofi, svarade han helt enkelt: u201dEn fullsatt su00e5danu201d. Jag vill gu00e4rna tro att han skulle ha varit mycket nu00f6jd med bu00e5de framfu00f6randet och de slutsu00e5lda stolarna vid Fulham Operas fu00f6restu00e4llningar av hans sista opera Falstaff (1893). Verdi var ingen teoretiker utan en praktiskt lagd teatermu00e4nniska, och den hu00e4r produktionen genomsyrades av precis samma anda u2013 en gammal favorit behandlades med full respekt fu00f6r sina musikaliska vu00e4rden, men var samtidigt u00f6ppen fu00f6r nya grepp fu00f6r att nu00e5 en ny publik. Detta u00e4r su00e4rskilt nu00f6dvu00e4ndigt i komedier med en specifik historisk inramning. Efter Monty Python och Svarte Orm gu00e5r det inte lu00e4ngre att presentera den hu00e4r typen av opera i full historisk mundering utan en ironisk vinkel; du00e4rfu00f6r u00e4r det pu00e5 mu00e5nga su00e4tt bu00e4ttre att lyfta ur den ur sin tid och placera den i en helt annan period, eller i moderna klu00e4der u2013 som hu00e4r u2013 du00e4r den i praktiken blir till The Merry Chavs of Windsor. Resultatet u00e4r en av de bu00e4sta ru00e4ttfu00e4rdigandena fu00f6r Grimeborn-festivalens etos denna su00e4song, och ett underbart vederlu00e4ggande av Coward-citatet i bu00f6rjan av denna recension.

Studio 1 pu00e5 Arcola Theatre kan vara en knepig lokal: den fu00f6rsta spelplatsen u00e4r ganska liten, su00e4rskilt om man mu00e5ste fu00e5 plats med musiker ocksu00e5; och om mycket av handlingen sker pu00e5 den hu00f6jda loftytan har minst en tredjedel av publiken begru00e4nsad sikt. Det fu00f6rsta som mu00e5ste su00e4gas om denna utmu00e4rkta produktion u00e4r att den utnyttjar teaterrummet pu00e5 ett mycket tillfredsstu00e4llande su00e4tt och samtidigt minimerar dess begru00e4nsningar.

Karaktu00e4rernas ru00f6relse, bu00e5de som individer och i grupp, bu00e4r pru00e4gel av regissu00f6ren Daisy Evans erfarenhet och flexibilitet. Den suveru00e4na Bardolph (Oliver Brignall) och Pistol (Antoine Salmon) rusar u00f6ver spu00e4ngu00e5ngar mitt bland publiken och genererar en outsinlig energi samtidigt som de levererar behu00e4rskade su00e5nginsatser. Kring den enda fasta punkten u2013 baren pu00e5 vu00e4rdshuset Garter Inn u2013 kommer och gu00e5r mu00f6bler och rekvisita med lu00e4tthet, su00e5 att det alltid finns tillru00e4ckligt med tom yta att arbeta pu00e5. Det u00e4r ocksu00e5 betydligt mer dans u00e4n vanligt. Jag har aldrig riktigt tu00e4nkt pu00e5 den hu00e4r operan som fylld av koreografisk potential, men hu00e4r finns gott om episoder som det kommer att vara svu00e5rt att tu00e4nka pu00e5 utan dessa bilder i bakhuvudet u2013 Falstaffs lu00e4ttfotade minnen fru00e5n sin ungdom som page och det disco-inspirerade slutet pu00e5 tredje akten u00e4r bara tvu00e5 lysande exempel.

Ett rasande tempo u00e4r extra viktigt du00e5 det kreativa teamet valt att ku00f6ra de fu00f6rsta tvu00e5 akterna i ett svep, vilket ger en lu00e5ng fu00f6rsta akt pu00e5 runt 100 minuter. Att den passerar su00e5 snabbt och minnesvu00e4rt u00e4r givetvis hela ensemblens fu00f6rtju00e4nst, men kanske framfu00f6r allt pianisten Jonathan Musgraves, som fick en vu00e4lfu00f6rtju00e4nt ovation vid kvu00e4llens slut. Repetitu00f6rer fu00e5r fortfarande inte det erku00e4nnande de fu00f6rtju00e4nar, men det u00e4r svu00e5rt att se hur Grimeborn skulle kunna existera utan dem. Jag var till en bu00f6rjan skeptisk till hur denna opera skulle lu00e5ta utan de extraordinu00e4ra och lyckade orkestrala detaljer som Verdi slu00f6sar pu00e5 den. Men de fu00e4rgklickar och den bravura-teknik som Musgrave bju00f6d pu00e5 fick oss alla att glu00f6mma att vi lyssnade pu00e5 ett pianoarragemang. Knivskarpa tempi, varvade med vilopunkter och en bred dynamik, var ku00e4rnan i produktionens framgu00e5ng. Ben Woodward som musikalisk ledare satte ramarna fu00f6r su00e5ngarna, men Musgrave gav oss den oumbu00e4rliga och trygga grunden genom hela kvu00e4llen.

Det hu00e4r u00e4r inte en lu00e4tt opera att ro i land. Su00e5ngarna mu00e5ste vara sku00e5despelare av hu00f6gsta klass och kunna leverera komplexa vokalpartier i farten. Musikaliskt u00e4r den exceptionellt koncentrerad. Underbara melodier susar fu00f6rbi i u00f6verflu00f6d och illustrerar hela det register Verdi behu00e4rskade i sin sena stil. Vi u00e4r vana vid att kompositu00f6rer ger oss mu00e5nga chanser att hu00f6ra teman u00e5terkomma i olika skepnader su00e5 att vi hinner uppfatta deras fulla rikedom. Men inte hu00e4r. Knappt nu00e5got u00e5terkommer nu00e5gonsin, vilket har fu00e5tt vissa kommentatorer att tro att operan saknar melodi u2013 nu00e5got som inte kan vara lu00e4ngre fru00e5n sanningen. Su00e5 su00e5ngarna mu00e5ste verkligen fu00e5 melodierna att gu00e5 fram direkt, samtidigt som de agerar naturalistiskt. En tuff uppgift, men en som denna ensemble klarar med glans.

Hu00e4r finns inga svaga lu00e4nkar, och det finns ett avslappnat sju00e4lvfu00f6rtroende i gruppen som tyder pu00e5 att alla u00e4r tekniskt trygga och i synk med produktionens anda fu00f6r att kunna ha roligt. Keel Watson u00e4r som klippt och skuren fu00f6r rollen som Falstaff. Han har en enorm ru00f6st nu00e4r det behu00f6vs, och ett listigt, glimt-i-u00f6gat-su00e4tt att bedra som gu00f6r att man ser den gamle skurken som bu00e5de bedragare och charmu00f6r. De mu00f6rkare sidorna av den fete riddarens inre liv, skickligt vu00e4vda fru00e5n Henrik IV-pjeserna av librettisten Arrigo Boito, fu00f6rmedlades ocksu00e5 med ku00e4nsla och intensitet.

Bland de andra manliga rollerna gjorde Oliver Gibbs som Ford det mesta av sin svartsjuke-aria, det enda partiet i operan som blickar tillbaka mot den gripande tragiska intensiteten i Otello; och Roberto Abate, som den unge u00e4lskaren Fenton, var fylld av precis ru00e4tt sorts u00f6ppenhju00e4rtig romantisk glu00f6d och lekfullhet. De komiska rollerna hu00f6ll som sagt ovu00e4ntat hu00f6g klass, och kompletterades av en passande tu00f6lpig Dr Cajus i Brian Smith-Walters.

De fyra kvinnliga huvudrollerna u00e4r vokalt su00e4regna och samarbetar vu00e4l som ett lag. I synnerhet Catherine Rogers som Alice Ford var vokalt imponerande och stod fu00f6r bu00e5de ledarskap och komisk uppfinningsrikedom, och Lindsay Bramley som Mistress Quickly tog tillvara pu00e5 rollens potential till rackartyg. Allt som allt var dessa prestationer mycket mindre stela och moraliserande u00e4n vad som brukar vara fallet. Jag har sett de hu00e4r rollerna spelas som u201dDesperate Housewives of Windsoru201d fu00f6rut, men aldrig som ett gu00e4ng u201dEssex Girlsu201d, och det var en uppfriskande vu00e4ndning. Vem som u00e4n har designat kostymerna u2013 namnet saknades i programmet u2013 gjorde ett fantastiskt jobb med att matcha skrikiga, skru00e4lliga fu00e4rger med gott om lu00e4mpligt smaklu00f6st bling-bling.

Allt u00e4r inte perfekt. Av nu00e5gon ofu00f6rklarlig anledning projicerades textningen av den utmu00e4rkta moderna u00f6versu00e4ttningen av librettot pu00e5 ett su00e4tt som gjorde att en stor del av publiken inte kunde se den, och jag tyckte ocksu00e5 att det var lite klent att rulla Falstaff in i orkestern med tvu00e4tten som ett su00e4tt att dramatisera hur han kastas i Themsen. Men skit i det: den hu00e4r kvu00e4llen hade su00e5 mycket som talade fu00f6r sig, och betydligt mer genuin komik u00e4n vad man hittar i mu00e5nga traditionella produktioner, att den fu00f6rtju00e4nar det hu00f6gsta betyget.

Foto: Robert Workman

Lu00e4s mer om Grimeborn-festivalen