RECENSION: Fortune's Fool, Old Vic Theatre ✭✭

Fortune's Fool, Old Vic Theatre: Iain Glen som Kuzovkin och Lucy Briggs-Owen som Olga. Foto: Alastair Muir Fortune’s Fool

Old Vic Theatre

8 februari

2 stjärnor

I programbladet till Old Vics uppsättning av Turgenjevs Fortune's Fool, i Mike Poultons dramatisering, står följande:

"Folk frågar mig varför Fortune's Fool når Londons West End först nu, efter 163 år. Det har föreslagits många gånger. Jag antar att svaret är att jag alltid motsatt mig en London-uppsättning för att jag inte var redo... Anledningen till att Fortune's Fool blir av nu är att jag anser mig ha hittat den perfekta regissören, scenografen och ensemblen. Och det är på The Old Vic – den perfekta teatern för pjäsen. Det är så enkelt som det kan bli. Någon lyckosam stjärna måste ha fört samman allt."

Iain Glen ingick i den där perfekta ensemblen som den ursprunglige Kuzovkin – enligt vissa den "dåre" som titeln anspelar på. Men Glen lämnade produktionen (som hade premiär den 19 december förra året) den 9 januari på grund av hälsoskäl, varpå det meddelades att William Houston skulle ta över rollen. Ikväll spelades dock Kuzovkin av Patrick Cremin, Glens ursprungliga understudy, och det tycks som att även Houston har dragit sig ur produktionen.

Oavsett hur man ser på saken är Poultons perfekta ensemble ett minne blott.

Det är därför ganska svårt att bedöma Poultons vision för pjäsen, men att döma av kvällens föreställning ser han på verket genom rosa glasögon.

Det här är ingen storartad dramatisering av en bortglömd klassiker. Genom den här uppsättningen framstår den i bästa fall som en glädjelös inkarnation av ett stycke som annars sjuder av möjligheter. Allt eftersom handlingen nystas upp ser man hur praktfullt det hade kunnat bli med rätt rollbesättning och en regi präglad av tydlighet, vision och absolut säkerhet.

Enligt programmet är det Lucy Bailey som står för regin.

Richard McCabe står för en enastående insats som den snobbige, näpna och nästan obetalbart roliga Tropatchov. Så fort han klev upp på scenen infann sig plötsligt den energi och gnista som tidigare saknats. I överflöd.

Lucy Briggs-Owen är förtjusande som Olga, och Alexander Vlahos visade inga spår av sina dagar som Mordred i Merlin (han är helt oigenkännlig) i den bärande rollen som Olgas nye make, den aningen pompöse men vilsne Yeletsky. Vad de båda hade behövt var en tydligare idé om vad de förväntades göra för att få pjäsen att lyfta, och man kunde se hur de båda förtvivlat försökte nå det ouppnåeliga.

Enligt programmet är det Lucy Bailey som står för regin.

Som den ambitiösa och övermodiga men alltseende betjänten Pyotr ger Dyfan Dwyfor en rapp och genuint tilltalande prestation. Han är en av få i ensemblen som verkar förstå att detta är det närmaste Turgenjev kommer fars, och han tar sig an uppgiften med stor aptit, engagemang och precision. Synnerlig precision.

Som Karpatchov, en komisk pärla till roll som kräver både finess och en djupt intelligent komisk tajming, har Richard Henders ärligt talat ingen aning. Inget han gör är roligt, trots att det ser ut som att det borde vara det. Som den egensinniga, nervösa och enerverande förvaltaren Trembinsky är Daniel Cerqueira våldsamt orolig, med ett överspel som är lika distraherande som tröttsamt. Ingendera skådespelare förstår rytmen i texten eller komiken.

Enligt programmet är det Lucy Bailey som står för regin.

I den bärande huvudrollen gör Patrick Cremin inte mer än ett godkänt jobb. Det är omöjligt att inte känna sympati för honom givet omständigheterna som ledde till att han fick ta över rollen. Men även om han är duglig nog och levererar sina repliker, saknar han den inre energin, förståelsen för karaktärens psyke och det samspel med McCabe som är nödvändigt för att rollen ska fungera fullt ut. Han klarar sig mer än väl, men han är inte den pusselbit som krävs för att pusslet ska bli komplett.

Enligt programmet är det Lucy Bailey som står för regin.

Resten av ensemblen är klumpig i allt de företar sig. Det suckas mycket, kuttras som hönor och hyschas bland tjänstefolket – det påminner om en dystopisk version av livet under trappan på Downton Abbey. Problemet är att inget av det är koordinerat, kontrollerat eller styrt i en specifik riktning, vilket resulterar i att ingenting landar. Det är uppenbart att ensemblen kämpar för att hitta sätt att få scenerna att fungera och att de försöker färglägga sina prestationer under gång för att få liv i dem.

Det är så långt ifrån hejdlöst roligt som man kan tänka sig.

Enligt programmet är det Lucy Bailey som står för regin.

William Dudley står för en alltigenom vacker scenografi som Bruno Post ljussätter mycket effektivt och stämningsfullt. John Eacotts musik passade produktionen perfekt.

Det är en aning märkligt att Kevin Spacey inte klev in som ersättare för Glen.

Men å andra sidan, enligt programmet så är det Lucy Bailey som står för regin.

Det förklarar nog egentligen allt.