RECENSION: Horniman's Choice, Finborough Theatre ✭✭✭✭

Horniman's Choice

Finborough Theatre

28/09/15

4 stjärnor

Köp biljetter Finborough Theatre må vara en liten spelyta, men den slår verkligen med full kraft när materialet är det rätta och skådespelarna har hittat rätt i rollerna. Detta är definitivt fallet med Horniman’s Choice, det senaste bidraget i en framstående säsong av pjäser som uppmärksammar hundraårsminnet av första världskriget. Jag skulle faktiskt gå så långt som att säga att ingen svensk eller brittisk scen under det senaste året har erbjudit en så konsekvent givande repertoar kring detta breda tema. Min enda önskan är att jag hade haft möjlighet att se fler av dem.

Valet och väljaren i titeln syftar inte på den tehandlare i London som gett namn åt ett originellt museum i sydöstra London och som starkt ogillade teater. Istället rör det sig om Annie Horniman, hans dotter (med smeknamnet ”Hornibags”), som lade all sin energi och sin ärvda förmögenhet på att grunda och sponsra teatrar i England och Irland. Hon var en av flera dominanta och mångbegåvade kvinnor som fungerade som musa åt W.B. Yeats, och hon är nog mest känd för att ha grundat och finansierat Abbey Theatre i Dublin. Men man kan argumentera för att hennes finansiering av Gaiety Theatre i Manchester under åren kring första världskriget var minst lika inflytelserik. Hon tillhandahöll inte bara en lokal, utan ett hem för lokala dramatiker som ville skriva – inte om grevinnor, hertiginnor och societetsliv – utan om sina vänner och fiender, om det verkliga livet. För henne fanns inget ”Downton Abbey”; hon satsade istället på pjäser av Harold Brighouse, Stanley Houghton och Allan Monkhouse – gruppen som kom att kallas ”Manchester-skolan”.

Programmet består av fyra pjäser av ungefär lika längd. Även om det finns en del knarriga och melodramatiska partier, saknar ingen av dem intresse, och två är genuint imponerande bedrifter. Det är ett sällsynt nöje att höra den traditionella Lancashire-dialekten så välbevarad under kvällen, och att samma scenografi används för samtliga pjäser spelar ingen roll när det är samspelet och karaktärsutvecklingen som är det centrala. Arbetarklassens och den lägre medelklassens interiörer kräver i vilket fall ingen överdriven ståt. Regissören Anna Marsland håller tempot uppe och visar stor respekt för materialet; hon låter historierna växa fram naturligt utan tillstymmelse till Dickens-liknande karikatyr eller överdrift. Detsamma gäller skådespelarnas väl avvägda och precisa insatser över lag.

Vi känner bäst till Harold Brighouse genom den gamla klassikern Hobson’s Choice (1916). Här representeras han av två pjäser, The Price of Coal och Lonesome Like, som båda visar hans skicklighet i att skildra arbetarklassens hårda vardag genom karaktärer med tillräcklig skärpa och livslust för att slå tillbaka mot det öde de tilldelats.

Den förstnämnda är den mer förutsägbara av de två. Den utspelar sig 1909 och bygger på en dubbel cliffhanger: Ska Mary Bradshaw (Hannah Edwards) acceptera frieriet från sin släkting och gruvarbetare Jack Tyldesley (Lewis Maiella)? Och kommer han överhuvudtaget tillbaka efter de varsel om gruvolyckor som hans mor Ellen (Ursula Mohan) drömmer om? Men inom detta något konstruerade ramverk finns en finstämd diskussion om kolets mänskliga pris, särskilt för de kvinnor som tvingas vänta maktlösa hemma och försöka få pengarna att räcka till. En fin balansgång uppnås mellan männens fysiska skador och kvinnornas psykiska trauma, utan att det sänks till en enkel politisk predikan. Som publik lämnas vi att själva väga dessa frågor mot varandra.

Den andra pjäsen däremot, som får avsluta kvällen, är ett vackert och nästan vågat verk. Den utspelar sig också precis före kriget och fokuserar på de sista åren i Sarah Ormerods liv (återigen spelad av Mohan), som har förlorat känseln i sina händer och inte längre kan arbeta i fabriken. Utan ett egentligt socialt skyddsnät, vilket alternativ återstår annat än fattighusets förnedring? Vilken rättvisa finns för dem som har gjort rätt för sig, levt ett stilla liv och nu behöver hjälp?

I mindre kapabla händer hade detta kunnat bli en sentimental historia, men styrkan i texten och skådespelet skapar ett betydligt finare resultat. Återigen får vi reflektera över vad som bör hända med de äldre och de med funktionsvariationer som lojalt arbetat hela livet. Mohans mångbottnade karaktärstolkning besitter en stor värdighet och känslomässig vältalighet. Sarahs sorg över att behöva lämna sitt hem matchas av en torr humor inför sitt öde och en generositet mot andra, trots att hon själv har så lite att ge. Det kontrasterar kraftfullt mot den lokala komministerns (Graham O’Mara) självförhärligande snålhet, medan den unga grannen (återigen Hannah Edwards) fungerar som vårt samvete och registrerar vår fasa inför det som sker. När en melodramatisk vändning kommer mot slutet accepterar vi den, eftersom den förtjänats genom allt som föregått den.

Programmets svagaste pjäs är Houghtons The Old Testament and the New, kanske för att dess premisser känns ganska fjärran från vår tid. James Holmes gör en kraftfull insats som den obeveklige patriarken och Jemma Churchill skildrar en väl avvägd, instängd hysteri som hans hustru, men ramverket lyckas inte helt övertyga. Kvällens mest spännande pjäs var dock Monkhouses drama Night Watches, den enda som uttryckligen behandlar själva kriget. Handlingen utspelar sig på ett rödakorssjukhus där en sjukvårdare (James Holmes) har nattpasset. En sal är lugn, men två isolerade patienter blir störiga, där den ena hotas av den andres till synes dövstumma tillstånd (orsakat av granatchock). Handlingen får en vacker upplösning med en tragikomisk finess som märkligt nog föregår Beckett i sin korthuggna och smidiga stil. Holmes och de två soldaterna (Maiella och O’Mara) tar verkligen vara på de fina möjligheterna i texten.

Sammantaget är detta en nyuppsättning som verkligen förtjänar stöd. Belöningen är genuint fint ensemblespel och en chans att upptäcka bortglömd dramatik som man dessutom kan fördjupa sig i via texterna som generöst inkluderas i programbladet.

Horniman's Choice spelas på Finborough Theatre till och med den 13 oktober 2015