RECENSION: Island Song, Nursery Theatre ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Island Song, en ny musikal av Sam Carner och Derek Gregor på Nursery Theatre i London.

Island Song Nursery Theatre 12 april 2018 4 stjärnor En av månadens mer spännande nyheter är utan tvekan ankomsten till våra breddgrader av denna lysande nya revyliknande sångcykel, skapad av det briljanta amerikanska teamet Sam Carner (text) och Derek Gregor (musik).  Man kan knappt tro att de, trots sin enorma talang och gåva, har behövt förlita sig på ett relativt okänt kompani för att introduceras för den brittiska publiken – och hatten av för skådespelarproducenterna Drou Constantinou och Abby Restall, grundare av det företagsamma Hidden Theatre Company, för att de möjliggjort detta.  Deras val är oklanderligt.  Det här är en av de bäst skrivna nya showerna vi kommer att få se i år, även om den bara gör ett kort gästspel med två datum på Tristan Bates innan en intensiv run från torsdag till måndag på denna splitternya fringe-scen i City.  Man kan bara hoppas att förnuftigt branschfolk nappar på detta och ger det mer utrymme.  Det förtjänar det verkligen. Constantinou och Restall hade siktet inställt på den här pjäsen långt innan de ens bildat sitt produktionsbolag: de upptäckte den i New York och kontaktade författarna på vinst och förlust, utan att egentligen tro att de skulle få rättigheterna att sätta upp den i Storbritannien.  Men turen var på deras sida.  Ingen annan var i tävlan.  Med författarna i nära samarbete har de ägnat de senaste två åren åt att sätta ihop en ensemble som gör verket rättvisa.  De har tagit in ytterligare en artist i teamet, Joshua Wills, och fann sedan sin regissör och koreograf i Christian Bullen, som rekryterade castens sista två medlemmar: de lovande nykomlingarna Jack Anthony Smart och Stephanie Lyse – den sistnämnda har aldrig varit bättre och är vid flera tillfällen nära att stjäla hela föreställningen.  Ett annat fynd är den nya kapellmästaren Ben David Papworth, som vet exakt hur han ska balansera det vilt variera innehållet och leder trion på scen bestående av Michael Dahl Rasmussen på bas och Isis Dunthorne på slagverk.  Med ljus av Gregory Jordan och några multifunktionella lådor som dekor – och kostymer som jag gissar casten fixat själva – är denna show rörlig och känns som om den skulle kunna spelas var som helst.  Den kanske saknar påkostad produktionsglans, men det kompenseras med råge av materialet. Den stora styrkan ligger i kvaliteten på manus och musik.  Och det är i absolut högsta klass.  Under 90 flytande minuter rusar vi genom drygt två dussin scener ur moderna New York-bors liv; de gör allt det typiska för NYC – jagar drömmar, kämpar, grälar, tvivlar, förlorar och slutligen finner sig själva.  Titeln 'Island' kan bokstavligen syfta på Manhattan, men det är också en metafor för många andra platser: där vi finner avskildhet, ensamhet, identitet, tillflykt och idyll – alla blir de troper i denna sofistikerade och komplexa guide till det moderna stadslivet.  Formatet känns bekant för den brittiska musikalpubliken från verk som 'Ordinary Days' eller 'I Love You, You're Perfect, Now Change' – vackert skrivna sånger som berättar uppfinningsrika historier, varvade med skickligt snickrade monologer eller enstaka dialoger – men Carner och Gregors röst är helt unik.  De är smarta, kvicka, skickliga och passionerade, och de tar med oss på en magnifik resa genom sina hängivna besattheter.  Det finns inte ett ord eller en takt i denna show som inte kommer från hjärtat; allt känns äkta, och det talar till dagens Storbritannien med precis lika stor ärlighet och direkthet. För att lyckas med detta axlar ensemblen en mängd olika roller, var och en med sin egen fascinerande historia och personliga resa.  Constantinou gör ett starkt intryck som Jordan, den drivna karriärkvinnan ('I'll Take It all') som ofrivilligt lockas in i ett stillsamt hemmafru-liv ('Tie Me Up'); Wills spelar Will, den tysta killen med bullrig passion ('Wall Lovin') som tämjer henne; medan Smart är killen från landsorten som gett sig själv ett år för att lyckas som skådespelare ('No Room For Plan B')... medan han jobbar som servitör. Lyse spelar en ljuvligt pratsjuk evig singel, Shoshana, med fallenhet för 'terapi i farten' ('TMI', ett perfekt karaktärsnummer som borde finnas i varje musikalartists repertoarportfölj); och Restall är den sentimentalt romantiska dörrmattan som kämpar med sin hängivenhet till en hopplös affär (den förtjusande folktonade 'So Far From Pennsylvania').  Deras vägar korsas på träffsäkra sätt som fångar storstadslivets slumpmässiga ögonblick, och deras oavsiktliga möten leder ofta till djupa och bestående förändringar.  Sedda genom karaktärernas säregna filter, verkar Carner och Gregor inte njuta mer än när de proklamerar: 'Det här är inte platsen där du hittar dig själv; det här är platsen där du måste veta vem du är och hålla fast vid det för glatta livet, oavsett vad!' Vi får även möta en trio extrafigurer, de hysteriskt roliga flummarna Stosh, Timo och Wallendia, vars korta framträdanden punkterar handlingen och fungerar perfekt för att öppna upp historien.  Tempot och sångföljden är osvikligt naturlig och underbart elastisk: Bullen kan driva på handlingen med halsbrytande energi, eller låta den dröja kvar i en långsam dvala när stunden kräver det.  Hans koreografi matchar ofta handlingen briljant utan att någons medelst bli illustrativ; gesterna är som mest utarbetade i de rörande ensemblenumren (öppningssekvensen 'Island Song' är ett av de bästa öppningsnummer jag hört i en ny musikal på mycket länge, dess praktfulla vokala partier återkommer periodvis under föreställningen och jag garanterar att den kommer sitta kvar i huvudet – på ett fantastiskt sätt – långt efter att du kommit hem), men han lyckas även krama ur stor dramatik ur de minsta händelser. När slutet kommer sker det med samma fina fingertoppskänsla som präglar hela verket: ingen effekt drar ut på tiden, och det känns som om karaktärerna överlämnar allt till oss som en avskedsgåva, där vi får gå ut och vara ett med våra egna öar, var de än befinner sig.  Ren lycka.

LÄS MER OM CARNER OCH GREGOR