RECENSION: Jacques Brel Is Alive And Well And Living In Paris, Charing Cross Theatre ✭✭

Jacques Brel Is Alive And Well på Charing Cross Theatre. Foto: Scott Rylander Jacques Brel Is Alive And Well And Living In Paris

Charing Cross Theatre

21 oktober 2014

2 stjärnor

Det var nog omkring femton år sedan jag för första gången upplevde den förtrollning, otroliga energi och stilfulla schvung som uppstår när en stor artist tar sig an Jacques Brels musik. Min introduktion skedde vid en konsert med Chita Rivera där hon sjöng – helt fantastiskt – Brels underbara låt Carousel. En kväll fylld av välbekanta juveler signerade Herman, Sondheim, Bernstein och Kander & Ebb, men detta var höjdpunkten, en knockout, en sann triumf.

Just nu spelas en nypremiär av Jacques Brel is Alive And Well And Living In Paris på Charing Cross Theatre, regisserad av den outtröttlige Andrew Keates för Steven M. Levy och Sean Sweeney. Denna revy, i brist på ett bättre ord, över Brels livsverk sattes ihop första gången 1968, men omarbetades framgångsrikt 2006 off-Broadway av Gordon Greenberg (som nyligen regisserade Guys and Dolls på Chichester).

Det här är inte exakt samma verk som sattes upp off-Broadway 2006; ordningen på låtarna är märkligt annorlunda och vissa delar har strukits. Men som ett sätt att introducera Brels musik är detta ett nästintill oslagbart urval av melodier och teman; en fantastisk duk att måla klangfulla, kraftfulla teatraliska bilder på.

Som det står i programbladet:

”Brel hade en naturlig talang för ord och balanserade perfekt kvickhet med känslor, i Hugos fotspår i sökandet efter den perfekta blandningen av det groteska och det sublima. Kärlek, desperation, sex, död, absurditet, skönhet – varje aspekt av den mänskliga tillvaron finns representerad i hans verk... han var djupt krigsmotståndare, även om få skulle kalla honom en renodlad pacifist... i ett återhämtande men sargat Europa etablerade sig Brel som sångaren som kunde lyfta på slöjan för samhället, människorna och livets prövningar.”

Allt detta stämmer. Brels musik är unik: smärtsamt vackra melodier om fruktansvärda situationer; kärva klanger för oväntade ämnen; en röd tråd av absurditet ställd mot vardagliga situationer eller mänskliga erfarenheter; en fängslande melankoli som kan förvandlas till ett spännande eller desperat ögonblick av självreflektion eller insikt om världen. En enkel melodi kan vrida och vända sig till något mer komplext och krossande i sin intensitet; likaså kan en vibrerande, pulserande sång lösas upp i fragment av ensamhet, minne och eftertanke.

Det bästa med den här uppsättningen är det musikaliska hantverket från den begåvade Dean Austin och hans fyrmannaband som med piano, dragspel, gitarr, bas och slagverk skapar ett ljuvligt ljudlandskap för Brels verk. Austin sjunger också själv, och varje gång han gör det tillför hans känsla för sanning och stilfulla förståelse för musikens struktur något extra till det som sker på scenen; han gör det bättre, mer njutbart.

Bandet, tillsammans med Chris De Wildes praktfulla parisiska kabaréscenografi, skapar en mycket ”fransk” atmosfär som hjälper publiken att ta till sig och finna glädje i Brels musik. Några av stolarna i salongen har tagits bort och ersatts med små runda bord i kabaréstil. Detta är mycket lyckat, och det hade faktiskt varit att föredra om hela den främre parketten tagits bort för att ge plats åt fler bord – den sortens atmosfär gynnar alla, både artister, kompositör och publik, när det gäller Brels repertoar, något som Keates tydligt har förstått.

Det fanns stunder då kombinationen av ljussättning (Mike Robertson), scenografi och band helt enkelt förflyttade en till en mörk kväll på en dunkelt upplyst gata i Paris, där både möjligheter och tragedier låg bara ett steg bort, där den franska arrogansen hängde tung i luften och stjärnornas mjuka sken erbjöd evig kontemplation.

Tyvärr slogs dessa ögonblick av andlös klarhet alltför ofta i spillror av en ljuddesign (som lyckades vara antingen för låg eller för hög, men aldrig lagom för att säkerställa att sång och text hördes tydligt) och sångare som verkade föredra att skråla eller skrika framför att faktiskt sjunga. Medan bandet tycktes förstå (för det mesta i alla fall) vad de framförde, verkade både ensemblen och ljudteknikern syssla med något helt annat.

För det mesta fanns en djup klyfta mellan texten och sångaren, mellan iscensättningen och koreografin. Detta är värdefulla, fantastiska sånger som bara behöver sjungas strålande – vissa mjukt, andra med en stegrande och sedan explosiv energi, vissa med ett snett leende, andra med en tår, vissa med glädje, vare sig den är ett minne eller nuvarande. Men de kräver alla enkelhet och stil – i mängder.

Sam Spencer Lanes koreografi passade inte det musikaliska sammanhanget, särskilt inte när de medverkande så uppenbart saknade förmågan att utföra den med precision och samstämmighet. De bästa ögonblicken uppstod när en artist vågade stå stilla, vilket tillät fullt fokus på musiken, texten – och framträdandet.

Naturligtvis innebär den typen av presentation att brister blottas, särskilt vokala sådana hos artisten ifråga. Men det är i det ögonblicket av rå, ofiltrerad tydlighet som Brels musik når sina högsta höjder.

Här var de fyra entusiasterna inte mogna musikens krav. Att gapa är inte att framträda med stil. Det var alldeles för mycket falsksång, möjligen i syfte att visa ”skådespeleri” eller ”passion”, men resultatet blev att musikens själ helt gick förlorad. Ibland undrade jag om det gjordes försök att kopiera Brels personliga förkärlek för passionerad glöd (för att inte säga teatralik) på scen – men Brel var Brel, och den här föreställningen handlar inte om Brel som person utan om hans musik.

Vissa låtar ser vackra ut i sin iscensättning, men sången matchar inte den visuella effekten. Andra låtar, särskilt de mer komiska, är för krångligt presenterade och tappar därmed sin komiska fart. Ibland misstas ilska för förtvivlan eller lycka för melankoli. En del av regin verkar stå i direkt strid med stämningen och tonen i både sången och hos sångaren.

Flera teman utforskas – de mest lyckade handlar om ålderdom, krig och dess offer samt kärlek och svek. Man lämnar definitivt teatern med en önskan om att höra mer av Jacques Brels musik.

Daniel Boys är den mest imponerande i ensemblen, särskilt när det gäller tonträff och stil. Gina Beck visar glimtar av verklig skicklighet och lyckas göra vissa partier i några låtar nästan eteriska i ton och uttryck.

David Burt och Eve Polycarpou ser tidvis fantastiska ut och känns helt rätt för det musikaliska ögonblicket vad gäller kostym, hållning, attityd och temperament – men sedan berövar deras sånginsatser dem all slagkraft. Sånger som Amsterdam, Ne Me Quitte Pas och Carousel kräver en vokal virtuositet som ligger långt bortom Burts och Polycarpous förmåga. Det är synd, för båda artisterna verkar verkligen ge allt för att få det att fungera.

Och det är kanske där det centrala problemet ligger. Mycket tanke och möda tycks ha lagts på ”hur gör vi det här för 2014” snarare än att fokusera på att bara leverera den bästa möjliga versionen av Brels låtskatt. Distraktioner som en Nigel Farage-mask, ett väntrum på en ungdomsmottagning eller filmklipp på oidentifierade människor som gör oidentifierade saker längst bak på scenen är helt onödiga när materialet är så starkt och passionerat som Brels musik.

Det är en ynnest att Charing Cross Theatre har satsat på den här produktionen – Jacques Brels musik har inte direkt varit ”alive and well” i London de senaste åren. Dean Austins musikalitet, och hans bands, ger en lockande fingervisning om Brels musiks skönhet och kraft. Men även om denna ensemble inte kan sudda ut mitt minne av Chita Riveras gamla framträdande, inspirerar de en definitivt till att lyssna mer på Brel.

Spelas till 21 november.