RECENSION: John, Lyttleton Theatre ✭✭✭✭✭

John
Lyttleton Theatre
5 november 2014
5 stjärnor

Vissa teaterupplevelser kan fullkomligt slå undan fötterna på en, så djup är den sanning de gestaltar. Vissa kan få en att skratta åt livets absurditet. Vissa kan förvirra eller väcka förundran genom att kasta ljus över ens eget liv eller människorna i ens närhet. Vissa kan brinna med en sådan intensitet att de dröjer sig kvar långt efter att man kommit hem från teatern. Vissa leker med teaterns form och konventioner, men på ett sätt som skapar något helt nytt. Vissa bygger vidare på tidigare framgångar för att skapa en ny, otrolig upplevelse. Vissa kan tyckas vara en sorts upplevelse för att sedan oväntat förvandlas till något annat – kanske med komiska resultat, eller med ett djup som är både skrämmande och livsbejakande. Vissa föreställningar kan göra allt detta, och mer därtill. Låt oss kalla den sortens produktion för Kategori A.

Vissa teateruppsetningar är bara helt genomusla. Låt oss kalla dem Kategori Ö.

Nu spelas premiären av John på Lyttleton Theatre, ett verk skapat och regisserat av Lloyd Newson för DV8 Physical Theatre. John är definitivt en Kategori A-produktion.

I programbladet till John skriver Lloyd Newson:

"Jag insåg då att jag behövde göra ett verk om kärlek och livet, inte döden... Sedan klev John in på vårt kontor. Efter intervjun med honom stod det klart att verket främst skulle följa en mans historia; hans historia. Det är ett personligt perspektiv, inte ett collage av åsikter."

DV8 Physical Theatre är ett extraordinärt kompani som producerar verk av häpnadsväckande kvalitet och som ofta vågar sig in på arenor där andra kompanier och verk inte sätter sin fot. Verbatim-teater berättad genom dans och fysiska uttryck; sanna historier, verkliga ord och upplevelser som delas och förmedlas genom den fysiska uttryckets förhöjda språk.

Newson skapar en rörelsestil som kan förmedla alla möjliga känslor och synvinklar, beroende på vilken poäng han vill göra. Här, i John, skapar han ett verk om ytterligheterna i en mans extraordinära liv och berättar den historien genom soloarbeten, duetter, ensemblepartier, sceniska tablåer och dialog; allt med en sammanhållning, en karaktär och en form som skapar en fängslande helhet.

John kommer från en svår bakgrund. Hans far slog hans mor och våldtog hans syster och barnflicka. Hans mor tog till flaskan och dog ensam och bortglömd. Hans bröder dog eller togs ifrån honom. Han hade många relationer med kvinnor, blev pappa, levde på bidrag, tog droger och hamnade i fängelse mer än en gång. Som programbladet noterar: "Under utflykter från sitt halvvägshus upptäckte han en grupp män som lever i en värld okänd för de flesta, där de precis som han samlas sökande efter något: vare sig det är kärlek, flykt, bekräftelse, sex eller sällskap."

Newson berättar denna historia sakligt, objektivt och med en genuin känsla för teaterstil. Det är en extraordinär bedrift, olikt något annat du sett tidigare, inklusive DV8:s egna tidigare produktioner. Det är fysiskt, häpnadsväckande, upplysande och överraskande på en och samma gång.

Genom hela stycket använder Newson ett fysiskt språk med otaliga variationer av parbildningar. Kroppar flätas samman, snärjs in, omsluts – det finns en känsla av dualitet som ofta är närvarande i rörelserna. Detta kan tjäna till att skapa relationer av familjekaraktär, sexuell natur eller bara mellan förbipasserande i samma värld. Men smidigheten, den unika förmågan att förmedla känslor och narrativ, och känslan av mänsklig kontakt som uppnås genom de (mycket svåra och intrikata) helkroppsrörelsernas ebb och flod är slående.

Olika berättarstilar smälter samman sömlöst för att skapa helhet medan huvudpersonen berättar sin livshistoria. Hans tidiga liv behandlas i monologform där han reflekterar över barndomens fasor (kompakta tablåer demonstrerar tydligt nyckelögonblick på en ständigt roterande scen), hans många affärer med kvinnor (vars tomhet vackert förmedlas via en serie galgar och klänningar), hans möten med döden och vägen ner i missbruk. Ibland talar andra, men det beror på att det är så John minns sitt liv.

Efter fängelsetiden byter föreställningen form; istället för att bara lyssna på John ser och hör vi malströmmen han hamnar i när han kliver in i den hemliga klubbvärld som utgörs av bögsaunor. John går dit för tröst, trygghet och absolut för sex, men ibland bara för att få finnas till. På ett finurligt sätt förklarar två andra karaktärer, ett par som driver en specifik bastu, denna dolda värld, och publiken får uppleva den känsla av utanförskap som John måste ha känt när han först klev in i denna miljö och sedan vande sig vid den.

Andra karaktärer tar sedan till orda – anställda eller besökare – som alla bidrar till texturen i Johns nya miljö, platsen där han söker tröst. En särskild besökare, en lärare, går in på detaljer om sin promiskuösa livsstil med oskyddat sex, dess glädjeämnen och konsekvenser; genom honom visar John den väg han själv inte valde.

En osynlig person ställer frågor till John om hans resa och hans känslor. Det kan vara en berättare, det kan vara Gud; för mig framstod det som Johns övervakare som kollar hur det går för honom. Ännu ett okonventionellt sätt att föra Johns historia framåt.

Det är konfronterande från början till slut; utmanande och på många sätt störande. Men till sist, när vi hör John komma till ro i en lugn, kanske tillfreds sömn, ser vi att trots livets fasor, motgångar och utmaningar vägrar John att ge upp. Han bejakar de möjligheter livet erbjuder och han kommer att överleva. Kärlek och liv, inte död.

Som John är Hannes Langolf helt formidabel. Han sköter skådespeleriet felfritt och skapar en djupt verklig, orädd och intensivt rå gestaltning av ett liv levt i smärta och förvirring. Han kompletterar detta med en extraordinär och skicklig fysisk prestation som är både skör och muskulös. Det är en kraftfull rollprestation som kommer att lämna ett outplånligt avtryck hos alla som ser den.

Taylor Benjamin och Ian Garside är underbara som ägarna till bögsaunan; diskussionen om att städa upp avföring efter sex är lika dråplig som den är chockerande. Garth Johnson gör ett fint inhopp som en bekymmerslös receptionsinstiftare, och vem det än var som spelade den lärare som är beroende av oskyddat sex (jag kunde inte utläsa det ur programmet) var helt briljant. Faktum är att hela ensemblen gör modiga, komplexa och fascinerande insatser.

Det finns en särskilt smart sekvens där Newson låter de manliga skådespelarna ständigt klä av sig nakna, ta på sig en handduk, ta av den, klä på sig igen, flytta till en ny plats och sedan upprepa processen. Detta fungerar som ett effektivt bildspråk för att demonstrera de överväldigande och konfronterande scener som möter den som är ny i bögsaunornas värld.

Anna Fleischles fantastiska och enkla scenografi, med väggar, skåp och dörrar i trä, påminner om ett dockskåp, ett hem, ett fängelse och en bastu vid olika tillfällen. Varje centimeter används effektivt och användningen av vridscenen tillför verkligen en dimension till scenografins syfte och berättelsens komplexitet. Allt ljussätts perfekt av Richard Godin, vars användning av ljus och mörker är så nyanserad att ljuset i sig blir en karaktär i verket.

Newson har ägnat ett liv åt att skapa suggestiv och provocerande teater. John är ett betydelsefullt och oförglömligt bidrag till ett unikt och viktigt konstnärskap. Den kommer att förfölja och konfrontera dig.

Missa den inte.