RECENSION: Judith på Mercury Theatre, Colchester ✭✭

Judith: A Parting from the Body.

Mercury Theatre Studio

29 september 2017

2 stjärnor

Hon är den legendariska judiska Judit som, natten före slaget, infiltrerar fiendens läger för att döda den assyriske generalen Holofernes. Det är ett ögonblick som har fångats konstnärligt många gånger, inte minst i Caravaggios slående målning. Även om Howard Barkers manus tidvis sjuder av poetisk råhet och skönhet, så erbjuder Caravaggio mer spänning och dramatik i den enda målningen än vad Barker gör i denna korta pjäs.

Denna samproduktion av REND Productions och Lighthouse, Poole, avslutade sin rikstäckande turné på Mercury. Scenografin är enkel och mycket effektfull och föreställer insidan av generalens tält; tre dödsmasker dominerar mitten, med ett svärd hängande ovanför dem. Det går inte att ta miste på skådespelarnas och regissörens hängivenhet till manuset. Liam Smith levererar texten väl, men eftersom Holofernes inte är den tyrann man förväntar sig, utan snarare likgiltig inför mordet på tusentals människor, blir rolltolkningen dämpad känslomässigt – bortsett från ett ögonblick då han gråter och belyser behovet av att bli älskad. Som Judit begränsas Catherine Cusak av en klänning som är alldeles för lång; hon snubblar på den och den är hämmande, vilket kanske symboliserar hennes relation till patriarkatet, men det blir något distraherande. Hon lyckas dock fånga blodtörsten mycket väl efter att ha dödat Holofernes. Bäst av alla är Kristin Hutchinsons näpna tjänarinna, som ofta glömmer sin plats och bjuder på välbehövliga skratt och en koppling till publiken. Genomgående förblir maktkampen snarare en intellektuell än en känslomässig upplevelse.

Problemet är att Barkers manus är för tunt och känns underutvecklat, och debatterna om död och kärlek är intressanta men engagerar inte. Skådespelarna ges lite utrymme att utveckla och arbeta med, och efter femtio minuter kände sig publiken osäker på slutet – det kändes faktiskt som om det knappt skett någon utveckling alls. Pjäsens relevans framträder när vi ser makt och mordlust smidigt övergå till Judit, som nu blir förtryckaren, men pjäsen tar slut innan detta ens hinner ta fart. Judit presenterades ursprungligen som en del av en dubbel föreställning, och kanske hade teman framträtt starkare om den setts tillsammans med sitt sällskapstycke.