RECENSION: Lesere, Jermyn Street Theatre ✭✭

Lesere

Jermyn Street Theatre

14/07/15

2 Stjärnor

Jermyn Street Theatre är en intim scen som lämpar sig utmärkt för thrillers, och som numera dessutom är välsignad med luftkonditionering. Under sommarmånaderna kan därmed klaustrofobin begränsas till det psykologiska planet snarare än det fysiska. Fram till augusti spelas här Lesere, en ny pjäs av Ashley G Holloway för tre skådespelare, uppdelad i två akter och framförd som arenateater.

Ridån går upp för en sparsamt möblerad interiör som andas 1920-tal, där vinrankor tycks växa framgångsrikt i ljusriggen. Jane (Cassandra Thomas) och John (Leon Williams) är ett gift par som lever sparsamt på den franska landsbygden efter första världskriget. De inledande replikerna är lättsamma och vardagliga, men varje gång någon av dem lämnar scenen drabbas de av frossa, huvudvärk och andra obehagliga fysiska symptom som för tankarna till färska psykiska trauman. Detta är tydligt en pjäs där krigsminnena kastar långa skuggor, och där klyftan mellan den artiga ytan och mörkare personliga minnen gradvis vidgas. Trots den uppenbara glädje och befrielse paret finner i jordbrukets ritualer och – för Janes del – i poesin, vilar en underton av undanflykt och eskapism över idyllen, bokstavligen förstärkt av olycksbådande ljudeffekter som påminner om avlägsen artillerield. Vi får veta att Jane kommer från en välbärgad familj men tjänstgjorde som sjuksköterska vid västfronten, och att John var officer vid Somme och togs som krigsfånge.

In i detta scenario kliver under loppet av en dag en tredje mystisk karaktär, George Darbridge (Richard Atwill). Han snubblar in i huset i full frack och med en skadad hand som han ber Jane att lägga om. Det visar sig att han bor på ett närliggande värdshus för att skriva på en roman, och att även han har krigsupplevelser han helst vill glömma, liksom en fransk hustru som nyligen dött i spanska sjukan. Han har ett påfluget sätt och börjar förhöra Jane om hennes förflutna och Johns krigsmeriter, samtidigt som han ifrågasätter ärligheten i deras relation. Vid slutet av scenen lyckas han få med sig Janes privata poesibok, vilket ger honom ammunition nog att så tvivel när han senare återvänder för att presentera sig för John. Fram till pausen har han tagit ett så totalt grepp om paret att han tvingar dem att klä upp sig för en låtsasmiddag i deras eget hem, där varje rätt blir en övning i att tala sanning under hans ledning. Detta mönster styr upplösningen i andra akten, där varje "rätt" ackompanjeras av de finaste viner men visar sig vara en serie alltmer förfärande avslöjanden som tvingar oss att helt tänka om kring det par vi trodde oss känna.

Pjäsen som helhet är ganska lärorik när det gäller konsten att skapa teatral spänning, men tyvärr inte alltid på ett sätt som talar till författarens fördel. Holloway skriver i programbladet att "om du verkligen vill belysa något, placera det i mörker först". Om han med detta menar att effekten av de slutliga avslöjandena i en thriller beror på hur temana byggs upp och hur man leker med publikens förväntningar, så är det svårt att säga emot. Men den planen går inte riktigt i lås här. I ett manus av Hitchcock, eller i en klassiker som Sleap (Sleuth), inser publiken inte hur stora antaganden de gör förrän de har svalt de små, rimliga stegen på vägen – den verkliga skickligheten ligger i att gradvis och nästan omärkligt dra in publiken i intrigens nät. Detta saknas till stor del här. I första akten är George helt enkelt för ohyfsad och osmidig i sin manipulation för att vara trovärdig. Det är svårt att tro att något par, ens ett så passivt och artigt engelskt par som detta, skulle ha välkomnat en sådan dryg mobbare i sitt hem, eller att de inte skulle ha jämfört anteckningar mellan hans besök och genomskådat honom. Resultatet blir att första akten saknar trovärdighet, och de efterföljande avslöjandena – trots skådespelarnas skicklighet – lyckas inte leverera den avsedda chocken. Risken för psykiska krigsskador har flaggats för ofta och för tidigt, och George övertygar inte som den typ av rättvisans hämnande ängel vars beteende kan rättfärdigas av sanningen. Pjäsen flörtar flitigt med J.B. Priestleys An Inspector Calls, men utan att uppvisa det hantverk som den gamla klassikern besitter.

Ensemblen arbetar hårt, kanske till och med för hårt, med materialet. Både Thomas och Williams gör en resa från polerad konversationskomedi till laddade och smärtsamma känslomässiga konfrontationer. Här ligger konsten i att låta sprickorna i fasaden visa sig stegvis, vilket båda hanterar skickligt. När slutscenerna ger dem chansen att verkligen släppa taget och blottlägga de förträngda sanningarna, tar de vara på möjligheten med stor entusiasm. Det är dock inte deras fel att detta känns mer som en teknisk framgång än en känslomässig upplevelse för publiken. De har tvingats acceptera alltför socialt osannolika situationer för att kunna vinna publikens förtroende och empati. Atwill har en ännu svårare uppgift i en roll som är hälften Mefistofeles och hälften Inspector Goole. Han tillför karaktären mycket energi och dynamik, men manuset ger honom snarare rätten att bara vräka ur sig det ena traumatiska minnet efter det andra. Han ser ut och agerar som en karaktär hämtad direkt från en affisch för ett viktorianskt melodrama, och vi kan varken bry oss om honom eller den sanning han utger sig för att företräda.

När det gäller ljus, scenografi, kostym och ljud gör det kreativa teamet lett av regissören Donnacadh O’Briain ett mycket gediget arbete. Men produktionens professionalism kan inte dölja det faktum att ett intressant koncept och scenario inte har fått en övertygande eller bärande gestaltning i själva texten.

Lesere spelas på Jermyn Street Theatre till och med den 1 augusti 2015