RECENSION: Kärleks besvär förgäves, Royal Shakespeare Company ✭✭✭✭

Kärt besvär förgäves. Foto: Alastair Muir Love's Labour's Lost (Kärt besvär förgäves)

Royal Shakespeare Theatre

15 november 2014

4 stjärnor

Det är nog säkert att säga att Simon Higletts läckra och makalöst vackra scenografi till Christopher Luscombes uppsättning av Shakespeares Love's Labour's Lost, som nu spelas på Royal Shakespeare Theatre i Stratford-upon-Avon, är den mest ambitiösa, stämningsfulla och framgångsrika kombinationen av dekor och kostym som skådats sedan den renoverade teatern återinvigdes. Det är en visuell triumf som utgör den perfekta inramningen för texten.

Scenografin bygger på det verkliga Charlecote Park (där både Dame Judi Dench och Shakespeare, under olika århundraden, påstås ha varit inblandade i tjuvjakt på hjort) och använder sig av en enorm vagn på räls, en lucka som låter ett utsökt dekorativt tak växa fram ur scengolvet samt två imponerande porttorn; här finns ett fantastiskt bibliotek, en vacker engelsk gräsmatta och fler njutningar därtill. Tillsammans med de utsökta kostymerna blir helhetsintrycket magnifikt – en bleknande engelsk sommar från en svunnen tid.

En del av hemligheten är att denna dekor även används i Luscombes uppsättning av Mycket väsen för ingenting, som Gregory Doran har döpt om till Love's Labour's Won (Kärt besvär krönt med seger) för denna RSC-säsong. Förmodligen har man alltså haft dubbelt så stor budget som för en enskild produktion. Oavsett vilket är det en total triumf för designteamet; skicklighet, uppfinningsrikedom och funktionalitet i perfekt harmoni.

Love's Labour's Lost jämförs ofta till sin nackdel med Mycket väsen för ingenting, men det har aldrig varit helt lätt att förstå varför. Båda cirklar kring två centrala kärlekspar som flirtar och grälar, båda bjuder på skarpt verbalt samspel mellan ett av paren, båda är fulla av missförstånd och brutna löften, och båda innehåller en bihandling med en särling till karl som driver sina egna projekt. Den ena slutar visserligen lyckligare, i traditionell mening, än den andra, men ledtråden finns ju i titeln – Kärt besvär förgäves. Fast även då är mödan inte helt förgäves, bara uppskjuten, åtminstone i teorin.

Sett ur det perspektivet framstår Dorans beslut att döpa om Mycket väsen för ingenting som logiskt. Pjäserna har stora likheter men olika utgångar. Det känns som en naturlig parkoppling. Om detta vore omfattningen av alla "justeringar" skulle det inte finnas mycket att klaga på.

Men Luscombe verkar ovillig att låta texten tala för sig själv och tvingar på stycket en operett-känsla som först känns udda men charmig, men som senare, i andra akten, blir överlastad, något kontraproduktiv och helt malplacerad. Och sedan, ganska osmidigt och i direkt strid med Shakespeares egen anda i slutet, dyker de fyra friarna (kungen av Navarra och hans studiekamrater) upp i uniform, hälsar sina damer och vänner och ger sig av till första världskriget – och en trolig död. Uppenbarligen är krigsmotivet till för att knyta ihop säsongen, med en pjäs före kriget och en efter, men det känns klumpigare och mer skärande än en illa komponerad ordvits från Don Armado.

Lyckligtvis är uppsättningen i de flesta andra avseenden välsignad med gott skådespeleri, oklanderlig tajming och en känsla för stil, rackartyg och självsäkerhet som lyfter höjdpunkterna. Mycket väsen för ingenting beskrivs ofta som höjdpunkten av Shakespeares verbala duellerande, men sanningen är att Love's Labour's Lost bär den fanan. Nästan varenda karaktär försöker överträffa de andra med en arsenal av kvickheter, ordmärkerier och ironiska kommentarer, och lyckligtvis tar Luscombe vara på detta till fullo.

Den som glänser absolut starkast i dessa vassa replikskiften är Michelle Terry, vars Rosaline gnistrar och skär som den mångfacetterade diamant hon ska vara. Terry är begåvad och driven; varje verbal stöt levereras perfekt och är en fröjd att höra. Hon hanterar de snabba partierna med total lätthet, är den perfekta kamraten till sina medsystrar och får Berowne, hennes eldige beundrare, att snubbla och staka sig när hennes tunga snärjer honom. Det är en ren njutning att se Terry på scen.

Sam Alexander är fantastisk som den aningen pompöse och trögtänkte men ack så charmige kungen av Navarra. Han har ett rörande ansiktsuttryck som en bortkommen valp, samtidigt som han kan uppvisa en stålhård beslutsamhet på ett ögonblick. Det är en övertygande kunglig rollgestaltning fylld av glädje och livskraft. Han kastade sig in i den moscovitiska dansrutinen (när han och hans vänner försöker spela sina älskade ett spratt) med en oemotståndlig hängivenhet. Mycket imponerande.

Som prinsessan av Frankrike är Leah Whitaker elegans och kunglig värdighet personifierad. En viss högdragenhet, lätt och luftig, genomsyrar varje gest och fras; man känner att hon är både bortskämd och exakt. Hon kastar sig in i ränksmideriet med entusiastisk energi, men upprätthåller ständigt en distans till sina undersåtar, precis som Alexanders kung. De framstår som ett perfekt par. När nyheten om hennes fars död anländer är Whitaker oklanderlig – hon förmedlar perfekt känslan av personlig förlust och plikt mot sitt land och sin far, och nekar mjukt men bestämt Alexanders hand tills sorgetiden på tolv månader har passerat. Det är ett drabbande ögonblick, vackert avvägt.

Berowne är rollen man misstänker att Shakespeare skrev till sig själv, och den är en ren gåva; en fantastisk kombination av snabba, vitsiga repliker, ren buskis, lysande oneliners och poetiska monologer om den mänskliga naturen. Edward Bennett gör en bra Berowne – hans tydlighet får de snabba passagerna att virvla av komik, och hans språkkänsla gör hans tal, särskilt det som ska inspirera kamraterna i slutet av första akten, hänryckande och vackra. Men han kunde ha varit ännu mer busig och säker på sin egen förmåga; det är ur den självgodheten som mycket av humorn kan hämtas.

Don Armado kan vara en tacksam men svår roll; den kräver en riktig komisk skådespelare med precision och en stor portion självdistans. Det krävs arbete för att få alla fåniga repliker och billiga skämt att flyga, och John Hodgkinson gör ett strålande jobb som denne clown med knasig accent. Han får därtill suverän hjälp av Peter McGoverns Moth, en pigg piccolofigur med snabb käft och fin sångröst. McGovern ger energi till varje scen han medverkar i och hans Moth är perfekt när han surrar runt den dumsnåle Don Armado.

David Horovitch är helt underbar som den tväre och pretentiöse skolmästaren Holofernes; Jamie Newall gör Boyet till en champagnetörstande ambassadör med enorm stil; Tunji Kasim är en fröjd som den nallebjörnsbesatte Dumaine (en humoristisk blinkning till Brideshead Revisited); och Roderick Smith levererar de dystra nyheterna om prinsessans far med dämpad precision.

Nick Haverson (Costard) och Emma Manton (Jacquenetta) tog i lite för mycket med sina lantliga schablonkaraktärer; ingen av dem hjälptes av den Gilbert & Sullivan-pastisch som Luscombe klistrat ovanpå alltihop. I övrigt är ensemblen i god form och bidrar till en genomgående känsla av spelglädje.

Nigel Hess står för fin stämningsmusik, även om ingen av Shakespeares egna sånger blir mer än lättsamma bagateller här. Oliver Fenwick ljussätter allt med fingertoppskänsla så att dekor och kostym gnistrar, och det bjuds på förtrollande tablåer med de fyra kärleksparen. Det finns ett enormt överflöd av talang som bidrar till att denna produktion ser så bra ut som den gör.

Det finns så mycket att tycka om här. Luscombe har samlat en föredömlig ensemble och ett starkt produktionsteam. Men en större fokusering på texten snarare än utflykter i operett-världen hade gett ännu bättre resultat. Men det råder ingen tvekan om att när de sista bockningarna är gjorda, vill man direkt se samma ensemble i systerpjäsen Love's Labour's Won.