RECENSION: Machinal, Almeida Theatre ✭✭✭

Julian Eaves recenserar Sophie Treadwells pjäs Machinal som nu spelas på Almeida Theatre.

Ensemblen i Machinal på Almeida Theatre. Foto: Johan Persson Machinal

Almeida Theatre

11 juni 2018

3 stjärnor

Boka nu "Machinal" är ett av de mest spännande och fängslande amerikanska expressionistiska dramerna. Det bryter mot alla konventionella regler och drar oss djupt in i de förödda liven hos sina enkla och ofta fåmälta karaktärer genom en kombination av rak direkthet, djärv tydlighet och ett makalöst skickligt scenspråk. Pjäsen skrevs av den orättvist bortglömda Sophie Treadwell 1928, och står tydligt i tacksamhetsskuld till Elmer Rices "The Adding Machine" från några år tidigare – särskilt i porträtteringen av de "små människornas" liv i en anonym, mekaniserad stadsvärld där individualitet betyder så lite att den i praktiken blivit meningslös. Dramat ger tyngd åt sitt budskap genom att utforska vad det innebär att vara kvinna i ett samhälle som till synes styrs av och för män.  Pjäsen sätts upp då och då här i landet; jag såg den för ett par år sedan i London, utmärkt framförd av avgångsklassen vid Kingston College. När jag hörde att Almeida skulle sätta upp den igen var förväntningarna höga.

Kirsty Rider i Machinal på Almeida Theatre. Foto: Johan Persson

Och det finns mycket i uppsättningens estetik som belönar förväntningarna.  Miriam Buethers scenografi – upplyst med intensiva blixtar av Jack Knowles – är en djupt dyster och klaustrofobisk värld. Hennes inledande 1920-talskontor med rader av skrivbord som reflekteras och dubbleras i en spegel vinklad i 45 grader ovanför dem (där den hänger kvar hela kvällen), för omedelbart tankarna till Gibbons och Gillespies oförglömliga design för King Vidors mästerverk "The Crowd" från samma år som pjäsen skrevs. Det expressionistiska anslaget känns helt rätt, precis som den ryckiga, brutna och överlappande dialogen i öppningsscenen, med det tomma skrivbordet som väntar på att fyllas av... ja, vem?... eller vad?

Kirsty Rider, Emily Berrington, Dwane Walcott och Alan Morrissey i Machinal. Foto: Johan Persson

Av Emily Berrington.  Hon spelar rollen som "En ung kvinna", vilket är ungefär så mycket personlighet som manuset tillskriver henne. Vi inser att vi redan sett henne i en flyktig glimt från en trängd tunnelbanevagn, eller spårvagn, där kroppar pressas mot varandra och en vacker, Jean Seberg-liknande blond kvinna lider mitt ibland dem, med ansiktet i en ogillande grimas – eller är det en missnöjd plutmun?  Hur som helst tar hon med sig samma sura motvilja till sitt trista kontorsjobb, där hennes oförmåga att "passa in" i gänget gör henne till ett självklart mål för hånfullt och fientligt skämtande.  Och det är den första riktiga överraskningen i Natalie Abrahamis regi: från den förra uppsättningen jag såg hade jag inget minne av att protagonisten skulle vara en så svag eller passiv varelse.

Emily Berrington och Jonathan Livingston i Machinal. Foto: Johan Persson

Och ändå, allt eftersom scenen fortskrider, verkar det vara precis så Abrahami vill att hon ska framstå.  Hon är singel och ett tacksamt offer för sin milt sagt rovdjursaktiga chef, som inte kan bärga sig att få henne ensam på kontoret för lite "extra diktering".  Innan det ens har hänt, och vi är bara i pjäsens andra scen, kväver vi redan impulsen att ställa oss upp i bänken och skrika åt den aningslösa blonda kvinnan: "Tänker du låta honom prata med dig så där? Var finns din självrespekt?"

Svaret på den första frågan är: Ja, det gör hon. Svaret på den andra frågan är: Hon har ingen.  Hon har ingen känsla för sitt eget värde, inte på det sätt Berrington spelar henne och Abrahami har regisserat henne.  Visst, hon kanske beklagar sig över sin lott i livet – vem gör inte det? – men hon gör det alltid från en position av gnälligt självmedlidande, utan gnutta av självbehärskning.  Det skär i öronen.  Och det känns märkligt för mig, som sett den här karaktären spelas på ett radikalt annorlunda sätt i en annan uppsättning.  Jag brydde mig – mycket – om vad som hände den unga kvinnan då, för hon visade prov på viktiga mänskliga egenskaper som har förvägrats henne i den här föreställningen: värdighet, samlad karaktär, mod, uthållighet, värme och hopp. Och äkta ilska, i motsats till ett bortskämt barns raseriutbrott.

Khali Best, Andrew Lewis, Emily Berrington och Nathalie Armin. Foto: Johan Persson

I den här uppsättningen verkar Abrahami och Berrington tvärtom ha bestämt sig för att inpränta i oss att hon saknar alla dessa dimensioner.  Men om det är så, varför ska vi bry oss om vad som händer med henne?  Varför skulle hon spela någon roll?  Och om hon inte spelar någon roll, vad gör vi då i teatern och ser på när hon raserar sitt eget liv?  Hjälper det till att artikulera en feministisk ståndpunkt?  Verkligen?  Beter sig männen i hennes närhet lika avskyvärt mot alla kvinnor?  Vi ser ingen annan hamna i liknande knipor.  Så kön verkar knappast vara kärnfrågan här.  Lat självupptagenhet och ett kallhjärtat förhållningssätt till andra människor, som om de bara vore till för att tjäna hennes syften, verkar vara den unga kvinnans främsta egenskaper, och de är sannerligen inte tilltalande.  När saker går snett för henne leds vi snarare till slutsatsen att hon har bäddat för det själv och förtjänar en ordentlig läxa. Gränsen nås när hon röjer sin make (Jonathan Livingstone) ur vägen bara för att han står i vägen för hennes älskare (Dwane Walcott) – intressant nog båda spelade av svarta skådespelare – ett mord för vilket hon aldrig visar minsta ånger.  Ändå, inför den elektriska stolen, trappar hon upp sitt gnäll och sin självgodhet och ber om nåd, som om vi skulle bry oss.  Det gör vi absolut inte.

Många i publiken kommer nog dra slutsatsen att om det här är det bästa Treadwell kan åstadkomma, så är det inte konstigt att hon är bortglömd.  Men de har fel.  Det är den här uppsättningens märkliga vinkling som tvingar oss att se dramatikern i detta ljus, vilket skapar ett missvisande omdöme.  Detta blir tydligt när man ser hur mjukt och älskvärt de flesta andra karaktärer spelar sina roller.  Den tjatiga mamman, Denise Black, är i själva verket en osjälvisk slitvarg som arbetar ihjäl sig för att ge sitt enda barn så mycket fritid och bekvämlighet som möjligt. Kontorets tjenis-snubbar gör bara så gott de kan under samma begränsande omständigheter, och man kan förlåta dem för att de inte står ut med huvudpersonens totala oförmåga att förstå någon annan synvinkel än sin egen.  Vi skulle själva avsky att behöva jobba med någon så egoistisk och ytlig.

Ju längre pjäsen pågår – och dess knappa 90 minuter känns till slut som en evighet – desto mer känner vi för Nathalie Armin, Khali Best, Demetri Goritsas, Andrew Lewis, John Mackay, Alan Morrissey, Kirsty Rider och Augustina Seymour, som tvingas kämpa med denna svåra uppgift.  Klädda så naturalistiskt av Alex Lowde verkar de nästan som fiskar som tagits ur sitt expressionistiska vatten, särskilt när dekoren – av skäl som känns trendiga men obegripliga – plötsligt hoppar framåt ett decennium, eller två, eller tre, eller fyra (avgör själv om du tycker att det gynnar berättandet).  Ben och Max Ringham bidrar med en imponerande ljuddesign, och Arthur Pita står för rörelseschemat.

Och hur lämnar det oss i slutet?  Tja, vissa lär gilla det, men jag tror att de skulle älska en annan uppsättning mer: det är en storartad, underbar och oförglömlig pjäs.  Tyvärr tror jag inte att det här experimentet, trots all sin påkostade prakt, träffar rätt.  Huruvida produktionen tillfredsställer de ansvariga är en sak för dem och deras samveten: jag har aldrig sett något annat av den här regissören och kan inte kommentera hennes hantverk vidare, mer än att notera att hennes CV är imponerande. Alla verkar ha gjort ett mycket grundligt och bra jobb, men helheten lyckas inte riktigt smälta samman till ett lyckat resultat.  Ja, ja. Det är inte hela världen.  Det kommer fler uppsättningar av den här pjäsen, hoppas jag.  Under tiden duger detta som en tillfällig bekantskap.

Spelas till 21 juli 2018

BOKA BILJETTER TILL MACHINAL