RECENSION: My Land's Shore, Ye Olde Rose And Crowne ✭✭✭✭

Ensemble i My Land's Shore. My Land's Shore

Ye Olde Rose And Crowne

10 februari 2017

4 stjärnor

Boka biljetter

Det har tagit femton år att färdigställa, men nu har föreställningen äntligen nått scenen i en fullfjädrad världspremiär. Det är en storslagen bedrift för upphovsmännen bakom denna skildring av walesisk historia, som omfattar hela 35 musiknummer av Christopher J Orton med libretto och texter av Robert Gould. Det är också en fantastisk prestation av det kreativa teamet under ledning av regissören Brendan Matthew. Detta är hans sjätte uppsättning på kort tid här, och han bevisar att han mer än väl bemästrar den komplexa väv av berättelser som utgör manuset. Han arbetar här med sin trogna samarbetspartner, koreografen och regiassistenten Charlotte Tooth – vars förmåga att iscensätta stora, livliga dansnummer på en fullpackad scen är inget mindre än ett mirakel – tillsammans med suveräna arrangemang för sexmannabandet av huskapellmästaren Aaron Clingham. Uppsättningen är ännu en logistisk triumf för den anspråkslösa lokalen ovanpå en pub i Walthamstow, som har etablerat sig som en av landets främsta inofficiella repertoarteatrar för musikaler. En ensemble på 18 personer (fint kostymerade av Celestine Healy) fyller en praktfull träscenografi i flera nivåer (skapad av den ständigt resursstarka Joana Dias) som sträcker sig ända upp till taket och erbjuder mängder av utgångar, vilket möjliggör en ofta blixtsnabb rörlighet för ensemblen.

Berättelsen baseras på den sanna historien om Dic Penderyn, som bär den något obekväma titeln som "den första walesiska arbetarklassmartyren". Verket är Ortons skötebarn, och en workshop-version sågs i London redan 2005. Sedan dess har Gould anslutit, och genom diverse omarbetningar, showcases och inspelningar har vi nu nått fram till den nuvarande versionen. Man kan undra om detta blir deras sista ord i ämnet. Partituret är sannerligen magnifikt och bjuder på en rent operaliknande palett av ryggradshilrande körpartier, stiliga solon, kraftfulla scener och ögonblick av sublim transcendens. Jag vet inte hur författarna ser på det nu när de ser helheten fungera på scen, men för många i publiken framstår föreställningen som hjältens fästmö Angharads (den intensiva Rebecca Gilliland). Hon slits mellan två män: sin nuvarande fästman, arbetarklasshjälten Richard Lewis (den lysande Aidan Banyard), och den dystre bekantingen från förr, Jenkins (den lika stilige, men på ett ondskefullt sätt, Taite-Elliot Drew). Jenkins är en svartklädd, bister slave under lagens bokstav, som har fått i uppdrag (hans drömjobb) att spåra upp och förgöra sin forna erövrings guldgosse. Det är 1830-tal och revolutionen hänger i luften... igen. Och om den franska trikoloren inte vajar över barrikaderna i den lilla gruvstaden där dessa tragiska händelser utspelar sig, så är det inte författarnas fel. De har i själva verket skapat något som inte så mycket är ett walesiskt svar på "Les Misérables" som ett eko av det.

Som det ser ut nu ges dock detta centrala dilemma inte riktigt samma prioritet som Boublil och Schönberg skulle ha kostat på det. "My Land's Shore" är i hög grad männens show, där – ibland långdragna – politiska utläggningar dryftas med stor entusiasm. Dias har till och med byggt in två parallella torn i sin scenografi, och tidigt i pjäsen placerar Matthew representanterna för gruvdrift och fabriker – William Crawshay (Andrew Truluck) respektive Josiah Guest (Hywel Dowsell) – på toppen av dessa för en debatt som har all den statiska självviktighet man kan förvänta sig i en metodistkyrka en söndagseftermiddag. Man kommer antingen att älska den sortens inslag eller tycka att de är lite av en prövning. Rättvisans namn ska sägas att Victor Hugo gör något liknande i sin enorma roman när han våndas över gott och ont och människans själ, men hans adaptatörer var mer skoningslösa när de skrev sitt libretto.

Icke desto mindre finns det många tillfällen då denna högtravande moral fungerar till föreställningens fördel: kulminationen är extraordinärt avskalad, och en av männen, Sean (den suveräne Raymond Walsh), får allas hjärtan att stanna med en sensationellt enkel men utsökt fraserad strofisk sång. Den ackompanjeras – i ett av orkestreringens många genidrag – av en ensam akustisk gitarr. Att få till denna typ av dramatomusikalisk balans är en svår konst, vilket får mig att tro att manuset kan komma att utvecklas ytterligare. Den spelas bara i två och en halv vecka här, och detta sensationella verk förtjänar verkligen betydligt mer uppmärksamhet än så.

Spelas till 26 februari 2017

Foto: David Ovenden

BOKA BILJETTER TILL MY LAND'S SHORE PÅ YE OLDE ROSE AND CROWNE