RECENSION: Noël Coward's Christmas Spirits, St James Studio ✭✭✭

Charlotte Wakefield, Stefan Bednarczyk och Issy Van Randwyck. Foto: Mark Douet Noël Coward's Christmas Spirits

St James Studio

10 december 2014

3 stjärnor

Noël Coward föddes året efter Irving Berlin, men Berlin har både i livet och på i princip alla andra sätt överlevt honom. Detta blir slående tydligt när Berlins melodier ställs mot Cowards, för även om Coward var ett geni, låg Berlin steget före när det gällde musik och textförfattande. London Pride kan inte mäta sig med I’m Dreaming Of A White Christmas.

Men grejen med Noël Coward är att helheten är långt större än de enskilda talangerna han besatt. Det finns något outsägligt, ogripbart och fullständigt oemotståndligt med Noël Coward: något nästan magiskt. Det har aldrig funnits någon som honom; ett urbrittiskt unikum som vann berömmelse och tillbedjan över hela världen. Helt begripligt. Han var en mästare av kvickhet, stil och komisk uppriktighet.

I programbladet till Noël Coward’s Christmas Crackers, som nu spelas på St James Studio, säger manusförfattaren och regissören Nick Hutchinson: ”Jag vände mig till Noël Coward och blitzen eftersom det tycktes passa atmosfären på St James’ Studio, men också för att det är vår närmaste referenspunkt för julens motståndskraft och vår okuvliga vilja att fira den trots åtstramning och rädsla. Churchills uppmaning att Coward skulle sjunga medan kanonerna dundrade framstår för mig som en perfekt metafor för vårt firande: det finns inget kladdigt eller sentimentalt i den önskan, som visades av soldaterna i skyttegravarna under första världskriget, att vi åtminstone en dag om året ska få skratta, sjunga och fira det som förenar oss, inte det som skiljer oss åt.”

Hutchinson har skapat en ovanlig julkonfekt: lika delar sång, uppläsning, minnen och lekfull njutning. Genom att använda material från allt från Cowards egna dagböcker och texter, via Charles Dickens, Dylan Thomas och Ben Johnson till reportage och obskyra eller välkända (beroende på din bildningsnivå) litterära verk, kryddat med populära klassiker, har resultatet blivit ett genuint alternativ till det vanliga utbudet av juldischerier och pantomimer.

Bakgrunden föreställande blitzen (fint arbete av Annie Gosney) etablerar en dyster stämning som – sorgligt nog – känns träffsäker för vår tids nästan rabiata besatthet vid ekonomisk åtstramning. Hutchinson litar till materialets styrka och de tre artisternas förmåga att se till att tonläget lyfter ur hopplösheten.

Materialet har stor charm och det är en begåvad idé att föreställa sig vad Noël Cowards tankar och bekymmer kring julen kan ha varit. Ännu smartare är greppet att använda karaktärer från Blithe Spirit (Min fru går igen), och brottstycken ur den klassiska farsen, som ett sätt att inspirera Coward att komma i julstämning. (Ser ni vad jag gjorde där? Hutchinson gjorde det först).

Som idé är det ganska briljant. I själva utförandet når det dock inte riktigt de höjder det hade kunnat. Delvis beror det på ”Berlin-faktorn”: det mest lättillgängliga materialet här är faktiskt inte skrivet av Coward. Inte så att det är ett misstag att inkludera det – det är det inte – men det är inte nödvändigtvis vad man väntar sig av en föreställning med denna titel. Att inkludera dessa låtar (inklusive populära julpsalmer och den ljuvliga Have Yourself A Merry Little Christmas) bryter på något sätt förtrollningen i Noël Coward-bubblan. Mer givande hade kanske varit att hålla sig till Cowards musik och hans brittiska samtida, som Ivor Novello: när Keep The Home Fires Burning dyker upp känns det som en naturlig övergång.

Hutchinson hade kunnat kosta på sig att vara mer vågad med det sammansatta materialet: vissa av uppläsningarna eller minnesbilderna hade fått större effekt om de ställts direkt mot sångfragment. Att varva talat ord med fristående sånger kan bli lite enformigt; en oväntad kombination kan vara slående effektiv. Särskilt när presentationen, som här, är statisk och helt förlitar sig på artisternas skicklighet att tillföra energi och variation.

Hutchinsons trumfkort i sammanhanget är den förtjusande och genuint begåvade Charlotte Wakefield. Charmig och vacker, och välsignad med en röst av skimrande perfektion, tillför Wakefield lyster till allt hon gör. Hennes version av Keep The Home Fires Burning är kvällens höjdpunkt. Hon briljerar även i uppläsningarna och visar en naturlig gåva för trollbindande berättarkonst. Hon sjunger så bra att det är överraskande, och en aning frustrerande, att hon inte fick sjunga finalen i första akten, Have Yourself A Merry Little Christmas.

Den äran går dock här till Issy Van Randwyck, som röstmässigt inte riktigt lever upp till utmaningen. Van Randwyck gör en blek Madame Arcati och det finns en forcerad hjärtlighet i hennes framträdande som förtunnar materialets enkla slagkraft. Hon fullföljer dock envist sitt spår, vilket man får beundra. Hon är som bäst i duetter och trios där ansvaret för att hålla publikens intresse delas med kollegorna.

Den svåraste uppgiften faller på Stefan Bednarczyk, som axlar det dubbla ansvaret att spela Noël Coward och vara kvällens ackompanjatör. Att gestalta Coward är en oerhört svår uppgift och Bednarczyk väljer antydan framför imitation. Det är helt förståeligt, men det är också den enkla vägen och den som mest riskerar att göra publiken besviken.

Även om han inte är lika fingerfärdig, charmig eller gnistrande som Coward själv, lyckas Bednarczyk mana fram en verklig känsla för hans stil och attityd. Det är svårt att inte önska att de tomma martiniglasen på scenen faktiskt hade använts av hans Coward; det finns en brist på dekadent lättsinne som hade varit välkommen.

Partiet där Bednarczyk spelade Scrooge från En julsaga var utmärkt, liksom många av Coward-uppläsningarna. Och han visade en verklig fingertoppskänsla för Cowards musik och texter, där London Pride och Don’t Lets Be Beastly To The Germans var särskilda godbitar.

Föreställningen är lite lång och bitvis lite för högtidlig, men Hutchinsons idé är god. Aningen mer tempo, lite mindre självmedvetenhet från Van Randwyck och ett större fokus på Cowards egen musik hade gjort denna julkaramell ännu sötare och lämnat efter sig en större känsla av tillfredsställelse.

Detta är ingen pjäs för barn – den förlitar sig för mycket på publikens egna minnen och erfarenheter, samt mer än bara en ytlig kännedom om Blithe Spirit. Men för den som är nostalgiskt lagd, har ett par timmar över och en faiblesse för ”den gamla goda tiden” är detta ett säkert kort. Noël Coward's Christmas Spirits spelas på St James Theatre studio fram till den 23 december. Boka biljetter via The St James Theatre