RECENSION: Our House, Union Theatre ✭✭✭

Our House

Union Theatre

21/08/15

3 stjärnor

Our House är en jukebox-musikal som först sattes upp på Cambridge Theatre för över tio år sedan. Den vann en Olivier Award för bästa nya musikal 2002, men har inte synts till sedan dess. Tim Firth har skrivit manus och all musik är hämtad från den klassiska engelska ska-gruppen Madness katalog. Denna nyuppsättning är signerad regissören Michael Burgen och producenten Sasha Regan. Föreställningen består av två akter med 22 musikalnummer jämnt fördelade däremellan.

I grunden är det en moralitet om den ”vanliga människan”. Joe Casey (Steven France) växer upp på Casey Street i Camden NW1, i ett hus (titelns ”our house”) och ett bostadsområde som ursprungligen byggdes av hans farfar. Men sedan dess har det förfallit. Hans pappa (Dominic Brewer) dog efter en kriminell bana grundad på en rad gradvisa felsteg, så han har uppfostrats av sin hårt prövade ensamstående mamma, Kath (Sally Samad). Han är populär i skolan, men under ett mindre inbrott – motiverat av en önskan att imponera på flickvännen Sarah (Ailsa Davidson) – ställs Joe inför ett avgörande val: ska han överlämna sig till polisen som närmar sig, eller ska han fly?

Musikalen utforskar båda valen sida vid sida och ber oss reflektera över vilken väg som egentligen hade varit bäst. Den Joe som flyr undkommer lagen, och efter en tid som småkriminell ger han sig in i fastighetsbranschen där han når stora materiella framgångar. Genom kalkylerad filantropi och till synes goda gärningar lyckas han till och med vinna tillbaka Sarah. Han är omgivningens och vännernas stora förebild ända tills han blir involverad med just den man vars lägenhet han en gång gjorde inbrott i. Under ett sista stort uppdrag riskerar han att rasera allt genom ett djupt svek. Är hans liv en framgångssaga, eller sålde han sin själ redan från början?

Den alternative Joe tar straffet för inbrottet, men får inte bara ett fängelsestraff som är hårdare än väntat – han upptäcker också att det inte finns något som heter att ”betala sin skuld till samhället”. Varje steg han försöker ta därefter förföljs av hans första snedsteg. Han möter fördomar och avvisanden, och sjunker allt djupare ner i oavsiktlig kriminalitet. Dygden visar sig inte vara någon belöning i sig, särskilt inte när han möts av förakt och när vännerna drar sig undan en efter en – inklusive Sarah, verkar det som. De två berättelserna vävs samman skickligt mot slutet och gemenskapen bevaras.

I och kring dessa parallella historier rör sig en grupp kommentatorer – Joes pappa som tyst förvarnar honom mot att upprepa hans egna misstag, samt två vänpar: Emmo och Lewis (Joseph Giacone och Joe Ashman), i stil med de mer flummiga figurerna Rosenkrantz och Gyllenstern, samt Billie och Angie (Claire Learie och Chanice Alexander-Burnett) som opportunistiskt pendlar mellan beundran och förakt beroende på hur det går för Joe. Skurkarna gestaltas av Mr Pressman (Rhys Owen), den tvivelaktige fastighetsutvecklaren, och småförbrytaren Reecey (Jay Osborne). Ensemblen kompletteras av sju dansare som åldras i takt med huvudkaraktärerna alltmedan historien fortskrider.

Det finns mycket som är tilltalande med scenariot och de produktionstekniska värderingarna, men för mig räcker det inte hela vägen fram. Den moraliska jämförelsen är prydligt ihopklippt men tappar komplexitet efter en viss punkt, inte minst för att musiken saknar tillräcklig variation i emotionella teman för att introducera fler nyanser. Den känns också dubbelt daterad: musiken, som är en produkt av 70- och 80-talet, är i sin originalform ganska kaxig, cynisk och ironisk, medan inramningen och berättelsen känns som en renodlad romantisk kritik av Thatcher-åren. Detta framstår numera som en smula förenklat sett ur perspektivet av vår egen tids åtstramningar. Slutresultatet vill därför inte riktigt smälta samman trotts fina rollprestationer, minnesvärda nummer, toppmusiker och – framför allt – en fantastiskt dynamisk och energifylld koreografi.

En del av problemet är själva lokalen. Det här är i praktiken en fullskalig West End-musikal som försöker trängas i en liten Off West End-teater. Det är ingen kritik mot teatern i sig – som Stephen Collins ofta påpekat har Union Theatre visat upp verk av sällsynt hög kvalitet de senaste åren – men det blir en obekväm passform. Dansarna har inte tillräckligt med svängrum för att verkligen ta ut svängarna, bandet sitter inklämt med svåra siktlinjer, och den avancerade ljussättningen bländade stundtals publiken på grund av den nära närkontakten. Man behöver kanske inte London Palladium för den här showen, men den skulle göra sig betydligt bättre på en scen som Donmar Warehouse.

Bland rollprestationerna är det flera som utmärker sig. Steven France visar prov på enorm fysisk och mental uthållighet i huvudrollen och kämpar för att göra karaktären så sympatisk som möjligt. Ailsa Davidson gör det mesta av de begränsade möjligheter hon har att utveckla sin karaktär, särskilt i de lugnare, reflekterande stunderna i andra akten. Dominic Brewer lyckas dra in en i pappans vemodiga sorgsenhet, och jag vill ge ett särskilt omnämnande till Rhys Owen för en rad utmärkta och vältecknade biroller. Ensemblens sång och dans höll hög klass rakt igenom med tydlig diktion och uppfinningsrikedom i rörelserna, inte bara i de mest energiska numren. Jag blev till exempel särskilt förtjust i den kvicka iscensättningen av ”Driving in my car”, ett i grunden lättviktigt nummer som väcktes till liv med stor finess. Kapellmästare Richard Baker håller ett bra tempo i vad som är en ganska lång föreställning.

Även om detta är en välförtjänt nypremiär av en fascinerande show, är grundmaterialet i vissa avseenden otillfredsställande, och föreställningens skala passar inte riktigt för lokalen. Om detta låter gnälligt är det bara för att inom musikalvärlden – precis som inom operan – krävs det att en lång rad detaljer är i absolut toppskick för att helheten ska lyfta. Om en enda del hos författarna, skådespelarna eller det kreativa teamet skaver, kan det sänka helheten mer drastiskt än inom talteater. De flesta föreställningar når inte upp till den ribban, men när de gör det finns det inget som slår det på en teaterscen. Med det sagt erbjuder Our House sannerligen en underhållande kväll med en teknisk skicklighet som förtjänar beröm. Our House spelas på Union Theatre fram till den 12 september 2015