RECENSION: Priscilla Queen Of The Desert, Manchester Opera House ✭✭✭✭

I Will Survive. Foto: Paul Coltas Priscilla, Queen Of The Desert Manchester Opera House (Turné)

25 augusti 2015

4 stjärnor

Boka biljetter till den brittiska turnén

Ta två dragqueens, en transvestit, tillräckligt med paljetter och glitter för att sänka Titanic, och blanda det med en talangfull ensemble och en uppsjö av moderna pop- och discoklassiker i en stor rosa buss – där har du i princip alla ingredienser som gör Priscilla till en glädjefylld kväll på teatern.

Baserad på filmen med samma namn från 1994 har Priscilla blivit Australiens största musikalsuccé på export, med uppsättningar i bland annat Kanada, Italien, Brasilien, USA, Sverige, Argentina, Filippinerna, Spanien och Norge. Den här svängen markerar den andra turnén i Storbritannien efter nästan tre år i West End.

I sin enklaste form är Priscilla en roadmovie. Dragqueenen Tick blir inbjuden av sin fru att resa från Sydney till Alice Springs för att uppträda på casinot hon driver. Tick tar hjälp av Adam/Felicia, en ung dragqueen, och Bernadette, en äldre transvestit, och trion ger sig av i en buss som de döper till Priscilla. Tick är nervös inför resan eftersom han ska träffa sin son för första gången när de når Alice Springs, något han har hållit hemligt för de andra två. Det behöver knappast nämnas att tre flamboyanta karaktärer på en buss genom den australiensiska vildmarken skapar en kulturkrock med lokalbefolkningen, vilket ger den perfekta plattformen för självinsikt och för de tre närmare varandra.

Duncan James som Tick. Foto: Paul Coltas

Nio år efter premiären i Sydney exploderade Priscilla på scenen på Manchester Opera House denna vecka som en del av sin nya brittiska turné.

I den här uppsättningen ser vi Blue-stjärnan Duncan James i rollen som Tick (Jason Donovan kommer att alternera i rollen i vissa städer). Det är en roll som kräver en hårfin balans mellan kaxighet och skörhet, och för det mesta prickar James rätt, även om hans muskulösa kroppsbyggnad gör det till en utmaning att förmedla Ticks sårbarhet. Hans stora ögonblick kommer iklädd limegröna paljettpyjamas, då han dansar med cupcakes och sjunger Macarthur Park – en ren triumf.

Simon Green tillför en mjukare sida till Bernadette än vad vi sett tidigare. Som en av showens mest komplexa karaktärer längtar Bernadette helt enkelt efter att bli älskad. Greens prestation sticker ut i trion; hans Bernadette utstrålar stil och klass även under de tuffaste omständigheter. Det hårda yttre smälter ju längre in i ödemarken de kommer.

Adam Bailey spelar Adam/Felicia, en ung man som nyligen kommit ut och lever livet i ett rasande tempo utan en tanke på konsekvenserna. Baileys Felicia är en fantastisk uppvisning i ungdomlig energi – likt en komet som brinner starkt över himlen är han helt orädd.

Priscilla använder sig av tre fantastiska divor, ofta svävande högt upp i luften, som lånar ut sina röster till de läppsynkande dragqueensens alter egon. Lisa-Marie Holmes, Laura Mansell och Catherine Mort är suveräna – en fyllig mix av soul som ger en ny dimension till de stora discoklassikerna i showen.

Callum MacDonald får uppdraget att värma upp publiken och sätta tonen för kvällen som dragqueenen Miss Understanding. Hans snack med publiken är fyllt av glimten i ögat och fångar den där bitska drag-jargongen perfekt, och hans Tina Turner-tolkning är en fröjd.

Macarthur Park. Foto: Paul Coltas

Överraskande nog är det kvinnorna som är de mest groteska karaktärerna trion möter längs vägen. Catherine Mort, en av divorna, dubblerar som Shirley, bartendern på en sylta i Broken Hill fylld av lantisar. Karaktären är en ren stereotyp med hockeyfrilla, dålig hygien och bh-lösa bröst – ett ögonblick av ren komisk lycka. Julie Yammanee ger en helt ny dimension till den asiatiska postorderbruden Cynthia. Denna version av Cynthia har fått nya drag som visar att hon kanske inte är den talangfulla dansare hon själv tror, utan snarare förlitar sig på sin sexualitet och ett litet trick med pingisbollar för att fånga männens uppmärksamhet. Yammanee gör Cynthia till en av kvällens komiska höjdpunkter. Du kommer aldrig att se på en pingisboll på samma sätt igen.

På vägen till Alice möter trion mekanikern Bob, en fördomsfri gentleman som rest jorden runt för att hitta en plats där han passar in. Han blir snabbt vän med de udda resenärerna och utvecklar en unik relation med Bernadette. Philip Childs ger liv åt Bobs grabbiga maskulinitet och hans mjuka sida med en komplexitet och själ som man inte förväntar sig av en mekaniker i bushen.

Go West. Foto: Paul Coltas

Ensemblen i Priscilla jobbar extremt hårt med klädbyte efter klädbyte för att väcka musikalens camp-estetik till liv. Deras största stund kommer i slutet av första akten med showstopparen I Will Survive, ett av de mest glädjefyllda ögonblicken som någonsin skapats inom musikalteater.

Något av det bästa med filmen Priscilla var kostymerna av Tim Chappel och Lizzy Gardiner, som belönades med både en Oscar och en BAFTA. Alla de klassiska looks de skapade för filmen har översatts till scenen tillsammans med en hel del nya. Priscillas kostymer är precis lika vilt extravaganta och fantastiska som själva grundidén i sagan. Klädmässigt är Priscilla en visuell fest du sent kommer att glömma – en snurrande, färgstark parad av popkultur och drag som måste ses för att tros på. Bravo!

Jag blev överraskad av att Priscilla själv är tillbaka på scenen i denna turnéversion, om än i ett något mindre format än i West End-originalet. Att sätta en buss på scenen som kan manövreras lika smidigt som en av dansarna, lysa upp och agera på kommando är ingen enkel match. Med tanke på att showen är uppkallad efter henne är det roligt att se att Priscilla har återvänt i en mer rejäl form än under förra turnén, då en stålkonstruktion med led-fönster fick ersätta bussens fysiska tyngd. Det är fint att ha dig tillbaka!

Colour My World. Foto: Paul Coltas

Med så mycket positivt att rapportera är det synd att en sak drar ner helhetsintrycket. Scenografin verkar ha blivit kvar någonstans på vägen till Manchester. Kärnan i historien om Priscilla handlar om den stora australiensiska vildmarken och den känsla av isolering och självinsikt som den ger. Så stor del av denna uppsättning spelas framför vinröda draperier att berättelsen tappar sin geografiska förankring.

Jag fick känslan av att de kreativa krafterna designat showen för en publik där alla redan sett filmen. Min ledsagare för kvällen hade inte gjort det, och medan de fysiska platserna var tydligt markerade i West End-uppsättningen, gick förflyttningen mellan olika platser förlorad här.

Sempre Libera, som i filmen visade den klassiska stilettklacken ovanpå Priscilla med Felicia i silverdräkt och ett femton meter långt silversläp fladdrande över öknen, är en ikonisk del av den australiensiska filmhistorien. I West End fick vi se Oliver Thornton hänga i luften ovanför publiken och läppsynka till texten som fritt översatt betyder ”lev fri och jubla”. Den visuella kraften blandad med italiensk opera var bländande. Nu är det reducerat till en liten händelse vid sidan av som inte längre känns logisk, och för de som aldrig sett Priscilla förut blir det helt obegripligt.

Trots det finns det mycket att beundra i Priscilla, särskilt med denna talangfulla ensemble som ger liv åt de udda hjältarna på denna fantastiska roadtrip.

Priscilla är verkligen den ultimata feelgood-musikalen. Den har humor i överflöd och massor av hjärta.

Missa den inte!

Boka biljetter till den brittiska turnén av Priscilla