RECENSION: Return To The Forbidden Planet, UK-turné ✭✭✭

Mark Newnham (i mitten) och ensemblen i Return To The Forbidden Planet. Foto: Nobby Clark Return To The Forbidden Planet

New Wimbledon Theatre

24 mars 2015

3 stjärnor

Hur stora är oddsen att två musikaler som slogs om en Olivier Award för bästa musikal för 25 år sedan båda får stora professionella nyuppsättningar under 2015? Ganska små, snudd på mikroskopiska? De nominerade 1990 var Miss Saigon, The Baker's Wife, Buddy och Return To The Forbidden Planet. Det var ett märkligt år för Olivier-galan då produktioner från både 1989 och 1990 hedrades vid samma ceremoni. Miss Saigon vann inte. Idag känns det resultatet mer förvånande än vad det kanske gjorde då.

Just nu spelas Bob Carltons Return To The Forbidden Planet på New Wimbledon Theatre som en del av sin turné i Storbritannien. Det är en jubileumsuppsättning från Queen's Theatre i Hornchurch, ett verk som författaren och regissören själv beskriver som "en alkemisk kombination av Shakespeares språk, 50-talets science fiction-parodier... (och)... ett hederligt, gungande rock'n'roll-soundtrack." Om det var den unika och oväntade mixen som gav musikalen en Olivier 1990, eller det då banbrytande greppet med skådespelare som spelar instrument live på scen samtidigt som de sjunger och agerar – eller helt enkelt bara den otroliga energin i originaluppsättningen – är svårt att säga med säkerhet idag.

Men vad som står klart är att den nuvarande turnéversionen inte är en nyproduktion i samma bemärkelse som den Miss Saigon som spelas på Prince Edward Theatre; det handlar snarare om en rak återuppsättning av originalet. Det verkar inte som att man har uppdaterat eller tänkt om på något väsentligt sätt, och om man har gjort det så är det inget man skyltar med.

Istället möts man i salongen av en känsla av hemtrevlig igenkänning. Det är en fullständigt fånig historia med lika fåniga kostymer, som skamlöst massakrerar Shakespeares ord i en nördig sci-fi-stil samtidigt som den dundrar ut klassiska hits med stor entusiasm. Beroende på din inställning är detta antingen himmelrike eller helvete att titta på.

Shakespeare-inslagen är intressanta. Å ena sidan finns glädjen i att identifiera citat eller felcitat (”To Beep or not to Beep” är en publikfavorit), å andra sidan är det sällan någon faktiskt tar vara på den skönhet och potential som språket erbjuder. Undantaget är Mark Newnhams Cookie. Newnham vet hur man använder färgerna i Shakespeares vers och prosa, och han vågar använda riktig teknik även i detta parodiska verks medvetet absurda utsvävningar. När Newnham får spela ut för fullt blir det tydligt vilken nivå föreställningen skulle kunna nå om resten av ensemblen var lika bevandrade i Bardens hantverk.

Sci-fi-elementen bjuder på stor potential för komik. Monstren vi möter längs vägen är tydliga hyllningar till Doctor Who (referenserna till Tom Baker-äventyren The Invisible Enemy och The Power Of Kroll är både uppenbara och roliga), precis som publikinteraktionen kring konceptet att "reverse the polarity". Det senare var nog ännu roligare när musikalen hade premiär och minnet av Jon Pertwees Doctor fortfarande var färskt i minnet hos publiken.

Kostymerna för tankarna till valfri B-film eller gammal tv-serie och sveper in hela föreställningen i ett nostalgiskt skimmer av en enklare tid. Ljudeffekterna och vapnen är precis så där härligt töntiga som de ska vara i det här sammanhanget. Roboten Ariel är som en blandning mellan en gammaldags Cyberman, roboten från Lost In Space och en Ken-docka i rymddräkt; återigen, fånigt men väldigt underhållande.

Men den starkaste kraften här är – för att låna en annan sci-fi-term – valet av musik för att driva fram det som liknar en handling. Det är en juke-box fylld till bredden med hits som Great Balls of Fire, Don't Let Me Be Misunderstood, Good Vibrations, Young Girl, She's Not There, All Shook Up, Shake Rattle and Roll, Monster Mash och I Heard It Through The Grapevine. Det finns något genuint glädjefyllt i att höra sådana klassiker framföras live; det är nästan omöjligt att inte ryckas med i gunget.

Men här klämmer skon. Tiden har sprungit ifrån Return To The Forbidden Planet sedan den först satte ribban för hur skådespelande musiker kan ge liv åt en scenproduktion. Bara förra veckan på samma scen framförde en grupp begåvade musiker Calamity Jane, där de lyckades kombinera skarpsinnigt skådespeleri och livfull koreografi med sitt musicerande. I jämförelse med vad dagens musikaler kräver av sina artister hamnar ensemblen här, med ett par undantag, tyvärr i ett fack där man mest bara ”står och levererar”.

Spelet kräver mer energi, intressantare koreografi och en känsla av dynamiskt samspel mellan instrument, text och agerande. Återigen är Mark Newnham bäst i klassen – hans Cookie är laddad och han använder hela kroppen för att ge uttryck för karaktärens musikaliska och dramatiska ytterligheter. Hans ögon och uttrycksfulla ansikte lyckas ständigt krama ut det lilla extra ur materialet.

Många av de andra är tyvärr för ljumma. Sean Needhams Captain Tempest känns märkligt livlös utan anledning, och hans sång är nästan dött saklig. Joseph Mann är originell och intressant som Ariel och Sarah Scowen kanaliserar sin intergalaktiska Sandra Dee effektivt som Miranda, men båda – liksom resten av ensemblen – skulle behöva mer fokus och energi. Dessa roller kräver en entusiasm och ett engagemang utöver det vanliga. Precis som Cats är detta ett verk som kräver allt eller inget; en medelmåttig insats räcker inte. Det krävs full gas hela vägen.

Jonathan Markwood spelar den märklige och smått maniske Dr Prospero mer som en mild Willy Wonka möter H.G. Wells och Mr Hyde. Hans märkliga, halv-viktorianska cirkusdirektörs-outfit fungerar förvånansvärt bra i havet av silverglittrande rymddräkter, och Markwood förstår absolut behovet av att vara "udda". Men det känns som en halvmesyr; man anar att det finns en mer energisk, manisk och tillfredsställande prestation inom räckhåll som bara väntar på att få släppas lös.

Brian May (från Queen) dyker upp och lättar upp stämningen som en slags berättare, och Steve Simmonds bjuder på några klassiska ”dåliga” skämt i rollen som den kaxige Bosun Arras. Ljudet som alstras av instrumenten på scen är precis så där härligt galet och högt som man kan förvänta sig.

Framför allt visar den här uppsättningen av Return To The Forbidden Planet att vad showen egentligen skulle behöva är ett nytt, fräscht produktionsteam som vågar se på verket med nya ögon och hitta nya sätt att liva upp det. Om du däremot älskar tunna svepskäl för att få höra dunderhits från 50- och 60-talet, då är det här definitivt föreställningen för dig.