RECENSION: Rocky, Wintergarden Theatre ✭✭✭

Foto: Sara Krulwich Rocky

Winter Garden Theatre

9 april 2014

3 stjärnor

Föreställningen att vilket ämne som helst kan ligga till grund för en bra musikal kan, likt en välblandad cocktail, skakas om eller röras till beroende på vad som serveras.

Just nu spelas Rocky på Broadway-teatern Winter Garden Theatre, en musikalversion av Sylvester Stallones berömda film. Skriven av Thomas Meehan och Stallone, med musik av Stephen Flaherty och texter av Lynn Ahrens, är Rocky något alldeles unikt. Jag har sannerligen aldrig sett något liknande förut.

Föreställningen regisseras av Alex Timbers som, för att vara helt ärlig, gör ett enastående jobb. Här finns många disparata element, men Timbers lyckas paketera dem till en sammanhängande helhet. Det bjuds på mycket flashig multimedia och i andra akten förvandlas delar av salongen; publiken får flytta på sig och boxningsringen rullas ut i mitten av rummet. Det är en minutiöst orkestrerad manöver som åtminstone ikväll utfördes helt felfritt.

Scenbytena har en filmisk rörlighet som både tillfredsställer filmens fans och håller tempot uppe för dem som förväntar sig något mer än bara en tunn story i en teateruppsättning.

Tempot mattas aldrig av. Timbers håller intresset vid liv och den avslutande boxningsmatchen är helt bländande, briljant koreograferad (av Steven Hoggett och Kelly Devine) och framförd.

Jag minns inte filmen tillräckligt väl för att avgöra detaljerna, men kommentarer från andra i publiken tyder på att manuset här är både troget och nyskapande i förhållande till förlagan. Det fanns definitivt nyckelscener som möttes av stort jubel, förmodligen för att de speglade ikoniska ögonblick från filmen. Ett sådant ögonblick var när Andy Karls Rocky svepte tre råa ägg i en klunk. Publiken blev som galen – på ungefär samma sätt som när Momma Rose brister ut i "I had a dream" i Gypsy.

Karl gör en extraordinär insats som Rocky. Han är helt trovärdig som den dumsnälle italienske hingsten som tränar sina slag på upphängda köttkroppar; hans hängivenhet till de fysiska kraven i rollen är i sig värd en Tony Award.

Men Karl kan också sjunga och agera – riktigt bra dessutom. Han väcker sympati genom hela pjäsen som en enkel, drömmande och lite fumlig figur. Hans tjusthet i den blyga Adrian (Margot Seibert) är vackert gestaltad. Han är en vinnare i ordets alla bemärkelser här.

Seibert är lika imponerande. Hennes förvandling från grå mus till vacker kvinna i rött är noggrant och känsligt skildrad, och hon är förtjusande hela vägen. Det finns inget att ogilla här.

Dakin Matthews ger utmärkt stöd som den bryske gymägaren Mickey, som har sina duster med Rocky men som vill hjälpa honom i slutändan. Terence Archie är perfekt som Apollo Creed, den regerande mästaren som Rocky oförklarligt får chansen att möta.

Danny Mastrogiorgio är den svagaste länken; hans roll som Adrians berusade och osofistikerade bror är lika lättglömd som den är osannolik i Broadway-sammanhang.

Men de verkliga problemen ligger i manuset, som är alldeles för fragmenterat för en scenproduktion, och i musiken. Även om partituret för det mesta är behagligt och harmlöst, känns det inte sammanhängande och det saknas helt show-stoppers i form av ballader, hymner eller duetter. Det finns betydligt sämre musikalmusik, men för ett förstklassigt verk har Flaherty och Ahrens levererat ett soundtrack så ordinärt som man kan föreställa sig.

Delvis kan man anta att svårigheten legat i att väva in musiken kring filmens populära ledmotiv som, när det väl dyker upp, är precis så bländande, fräscht och spännande som det alltid har varit. Ingenting Ahrens och Flaherty gör här kommer i närheten. Det finns bra nummer – Fight from the Heart, Happiness, I’m Done och Adrian – men ingenting som man minns fem minuter efter att man hört det.

Detta är mer av ett spektakel än musikalteater; mer av en pjäs med musik än en musikal; mer av en iscensatt film än traditionell teater. Men den har ett stort hjärta och några väldigt starka rollprestationer.

Viktigt att notera, och något som inte bör underskattas, är att denna produktion lockar nya människor till teatern. Ingen som satt i min närhet tycktes ha varit på teater förut – och de älskade det. Så om inte annat så hittar föreställningen en ny publik för scenkonst.

Den kommer varken lämna dig skakad eller rörd, men den kommer inte heller att suga musten ur dig.