RECENSION: Sense Of An Ending, Theatre 503 ✭✭✭✭

Sense Of An Ending

Theatre 503

15 maj 2015

4 stjärnor

Persienner fungerar som en genomskinlig ridå framför en träinredning med ett par nakna glödlampor och två dörrar i fonden i en glasvägg. Ett gevär och en keps vilar på en av tre stolar. En nunna svänger försiktigt ett rökelsekar medan vi tar våra platser. Persiennerna dras upp av en uniformerad man som visar sig vara en fängelsevakt, och vi befinner oss i Kigali, Rwanda, i Ken Urbans skoningslösa drama som utspelar sig i slutet av 90-talet i kölvattnet av folkmordet. Två hutu-nunnor, syster Justina (Lynette Clarke) och syster Alice (Akiya Henry), väntar på rättegång för påstådd delaktighet i en massaker som ägde rum i deras egen kyrka. De har gått med på att ge en enda intervju till den amerikanske journalisten Charles (Ben Onwukwe) inför deras utlämning till Belgien. Vid sidan av nunnornas vittnesmål får vi höra de bitre och skeptiska åsikterna från journalistens tutsi-säkerhetsvakt, Paul (Abubakar Salim), och uppleva det drabbande vittnesmålet från den enda överlevande, Dusabi (Kevin Golding). Tillsammans med journalisten tvingas vi i publiken reflektera över var sanningen ligger och hur, om det ens är möjligt, man kan finna ett avslut – en ”sense of ending” – inför handlingar av sådan brutalitet att de knappt går att greppa. Hur hittar man ett dramatiskt ramverk för verkliga händelser som skördade minst 800 000 tutsi-liv på bara 100 dagar?

Detta är Europapremiären av en pjäs som redan vunnit pris för bästa nyskrivna drama vid Williamstown Theatre Festival. Med all rätt. Författaren motstår klokt frestelsen att göra pjäsen till en kriminalthriller; istället för att bara fokusera på nunnornas skuld eller oskuld bjuder Urban in oss att reflektera över stora och oroande frågor: främst folkmordets omfattning och det moraliska ansvaret för dem som dras med i det, men även journalistens roll i att dokumentera sådana fasor och frågan om förlåtelse ens är möjlig i dessa sammanhang. Kanske mest av allt ombeds vi reflektera över sanningens natur – vem man ska tro på och om det ens finns en entydig moralisk sanning, snarare än olika perspektiv som alla förtjänar respekt. Det är tunga och viktiga ämnen, men Urban förtjänar högsta betyg för att han presenterar dem med både humor och en naturlig dialog som bygger karaktärerna effektivt. Det finns utrymme att begrunda de tunga frågorna samtidigt som man njuter av ett gripande drama med många intressanta vändningar.

Stora delar av pjäsen består av intervjuerna mellan Charles och nunnorna. Ben Onwukwe lyckas väl med att gestalta sin karaktärs osäkerhet, både personligt och yrkesmässigt. Vi får veta att han tog uppdraget för att rädda sitt rykte efter ett etiskt övertramp, och att hans tidigare brist på mod ledde till en kollegas död. Tack vare hans egen sårbarhet accepterar vi honom som publikens samvete. Syster Justina börjar som den starkaste karaktären – en livserfaren äldre nunna som är fast besluten att berätta sin sanning, samtidigt som hon utnyttjar intervjun för att gynna deras sak i rätten. Lynette Clarke skildrar dock skickligt hur hennes självsäkerhet gradvis spricker. I kontrast visar sig den till synes mer sårbara syster Alice vara betydligt skickligare i ordets maktkamp. Akiya Henry visar hur hennes karaktär växer och blir alltmer medveten om hur man hanterar media, samtidigt som hon behåller en obehaglig underton av undertryckt hysteri. Som säkerhetsvakten Paul spelar Abubakar Salim en viktig roll genom att utmana nunnornas version med sin egen vrede och mörka galghumor. Kevin Golding gör en avgörande insats som det enda vittnet till vad som faktiskt hände i kyrkan; det är genom hans berättelse vi i en tillbakablick får uppleva händelserna. Det är ett ögonblick som tvingar både Charles och publiken att tänka om. Det hade varit lätt att göra scenen melodramatisk, men genom att behålla en känsla av oklarhet mitt i kaoset blir vittnesmålet mer övertygande och tar oss djupare in i mörkrets hjärta. Utan den resan hade förlåtelsen mot slutet av pjäsen knappast varit trovärdig.

När denna fina uppsättning rörde sig mot sitt nyanserade slut kunde jag inte låta bli att dra paralleller till Poulencs opera Karmelitersystrarna. På 1950-talet, när Frankrike fortfarande var traumatiserat av Vichyregimens moraliska kompromisser, var det lättare att föreställa sig en tydlig moralisk integritet inför brutalitet. Men slutsatsen här är att fakta inte längre talar för sig själva och att varken sanningar eller lögner fungerar som svartvita kategorier… som titeln antyder finns inga definitiva ”avslut”, bara olika berättelser. Det är inte ett försvar för relativism – individuella moraliska handlingar är fortfarande möjliga – men det förblir en kamp att generalisera utifrån de fragment som den nutida historien lämnar efter sig. Sense Of An Ending spelas till och med den 6 juni 2015 på Theatre 503