RECENSION: Årets studentartist och prisutdelningen av Stiles and Drewe Prize

Julian Eaves recenserar Stephen Sondheim Society Student Performer of the Year Awards, Stiles and Drewe Prize och Stiles and Drewe Mentorship Award 2018

Alex Cardall och Julia McKenzie. Foto: David Ovenden I år stod det anrika Savoy Theatre värd för detta livfulla branschevenemang, där 12 av landets främsta musikalutexaminerade visade upp vad de går för i en gemytlig tävling som lyfte fram deras talang inom både klassisk och nyskriven repertoar.  Varje tävlande framför en låt av Sondheim, samt ett (tekniskt sett) nytt verk av låtskrivare som är medlemmar i Mercury Musical Developments.  Kapellmästare Mark Etherington satt vid pianot och guidade oss genom det fullspäckade programmet med 31 musikalnummer.  Vi var i trygga händer hos vår konferencier Tracie Bennett och fick även höra direkt från Stiles och Drewe själva.

Det hela drog igång med en dunderstart genom ensemblenumret 'Make The Most Of Your Music' (skrivet för Londons originaluppsättning av 'Follies'), där studenterna gick samman och visade vad de kan åstadkomma i kör- och ensemblestycken.  Sondheim har själv påpekat vid mer än ett tillfälle att hans verk inte är till för nybörjare, men man måste börja någonstans. Denna inblick i startblocken på studenternas karriärer ger en fascinerande glimt av vilka stordåd som kan tänkas vänta om några år.  Och om man inte bygger för framtiden, så händer den helt enkelt inte.

Will Carey hade det otacksamma jobbet att gå ut först – med 'Giants In The Sky', som han klarade riktigt bra.  Men ingenting kunde ha förberett oss på den makalöst mogna insatsen från Alex Cardall i 'Buddy's Blues': från sekunderna han klev ut på scenen ägde han den, och kastade sig in i ett bländande fysiskt nummer som gav karaktären verkligt dramatiskt liv.  Det rådde omedelbart inget tvivel om tävlingens sannolika utgång: även om han inte skulle vinna – vilket kändes osannolikt – skulle han bli en mycket svår match att överträffa.  Med en bakgrund inom musik och teater från tidig ålder, och en glupande aptit på nya utmaningar – som att gå med i en modern dansgrupp och, som idag, glänsa i skicklig mimik – förmår han att vara sin egen entreprenör, manager och producent, och tillför varje projekt en stark konstnärlig vision.  När han krönte detta med den briljant kontrasterade 'You and Me' (en av två låtar av den talangfulle amerikanske kapellmästaren Adam Wachter i årets tävling), stod det klart att hans medvetenhet och känsla för sceniska effekter placerade honom i en i princip ohotad position.  Det var ingen överraskning att han vann.  Jag är övertygad om att vi kommer att få se och höra mycket mer av honom framöver.

Hur det måste ha känts för de andra att gå på efter den insatsen kan man bara gissa, men det bör vara lärorikt för alla som förbereder sig för sådana här tävlingar att man kan – och förmodligen bör – göra mycket mer än bara "det förväntade" för att verkligen väcka en karaktär och en låt till liv.  Samtidigt är tävlingshistorien en påminnelse om att inte ta något för givet: tänk på alla de som inte vann, eller som inte ens blev nominerade, men som ändå har skapat fantastiska karriärer.

Härnäst såg vi Emily Beresford, vars 'Don't Laugh' var smart och tydlig.  Sabi Perez gav oss en vacker 'Could I Leave You?'.  James Stirling kastade sig med liv och lust in i 'Hello, Little Girl', inklusive ett kraftfullt yl på slutet, och Donal Finn lotsade oss förtjänstfullt genom 'The Flag Song' från 'Assassins'.  Allt detta var mycket lovande.  Men sedan fick vi se vad många, många års erfarenhet och finslipande av hantverket kan åstadkomma: Di Botcher, från den senaste London-uppsättningen av 'Follies', klev in och levererade en perfekt tolkning av 'Broadway Baby' – lika delar upplyftande som berörande.  Det här var, som man säger, precis så det ska göras.  Gestalterna hölls till ett minimum, låten var genomtänkt och – det svåraste av allt – framförd direkt från hjärtat. Det är verkligen den svåraste biten att få till med Sondheim, och den största utmaningen för unga artister vars hjärtan förhoppningsvis inte har manglats lika hårt av livet som hos mer erfarna vuxna... inte än, i alla fall.  (Men vem vet?...)

I den andra akten kom Bonnie Badoo med en färgstark 'The Ladies Who Lunch' matchad med en välbalanserad 'Down The Stairs', ännu ett av Wachters nummer.  Shelby Flannery drabbade oss med sin vackra pondus i 'I Wish I Could Forget You', och hon har definitivt fler överraskningar i beredskap för oss i framtiden.  Elliott Woosters lättsammare 'Love I Hear' var en bra prestation – men hur förmedlar en kille som knappt lämnat tonåren egentligen låtens ironiska blinkningar?  Jag är inte helt säker.  Ser man till bakgrunden så skapade Brian Davies rollen som Rolf i 'The Sound of Music' tre år innan han introducerade den här låten 1962: någon med så mycket Broadway-erfarenhet kan väl knappast klassas som en oskuldsfull nybörjare?  Å andra sidan visade Pedro Leandros heroiska försök på 'Being Alive' på de kusliga tekniska risker som Sondheim kan bjuda på: det här är en krävande sång som kräver en enorm teknik för att bemästra. Han kom dock tillbaka med besked i en perfekt kontrollerad 'Set The Alarm For Six', en fantastiskt välskriven låt av teamet A C Smith och Bella Barlow, som vi – snälla, snälla – hoppas få höra mycket mer av snart.

Samtidigt verkade Amara Okerekes två låtar – 'Not A Day Goes By' från 'Merrily' och 'Shone With The Sun' av Benjamin Till, Nathan Taylor och Sir Arnold Wesker – röra sig i fascinerande likartad terräng. Kanske är det den instinkten som redan har gett hennes karriär en lovande start i West End: boka biljetter till 'Les Misérables' nu på en gång.  Thomas Grant gjorde ett strålande försök i TV-intervjuscenen (också från 'Merrily'), där de första två delarna var mycket snyggt iscensatta, även om energin dippade något i den tredje. Hans val av 'ny' låt, Rob Eyles och Robert Goulds 'As Long As I Have Music', har precis som många av dessa MMD-inslag florerat i branschen i några år nu.  Råder det verkligen sådan brist på nyskrivet material?  Det är svårt att tro.

Slutligen nådde vi de tre finalisterna i mentorsprogrammet.  Isabella Pappas och Bradley Riches bjöd på gospel-parodin 'Let Out The Thunder In You' (som även hördes nyligen på The Other Palace), och Thomas Sutcliffe och Kayleigh McKnight förtrollade oss med en Andrew Lloyd-Webber-inspirerad 'What Beauty Is' från en musikalisering av 'The Mill on the Floss'.  Men inget verkade kunna stoppa den oemotståndliga Tori Allen-Martin med hennes sensationellt direkta och ärliga 'He Doesn't Exist' – en vacker och känslomässigt sann låt från ett nytt verk av Jim Barne och Kit Buchan, författare vars originalitet står i en klass för sig.  Ingen blev nog förvånad när de tog hem förstapriset.

Vi fick även se givande återbesök.  Både Izuka Hoyle och Oscar Conlon-Morrey – förra årets vinnare – kom tillbaka för att framföra 'Last Midnight' från 'Into The Woods' respektive 'The Contest' från 'Sweeney Todd'.  Vilket fantastiskt kontrasterande par låtar, och så magiskt båda förverkligades med en fingertoppskänsla för vad som gör musikalteater så spännande.  Hoyle gav oss en sofistikerad förförelse som smög sig på i ett dramatiskt crescendo av hot, och Conlon-Morrey (med snabbt improviserat stöd från ingen mindre än Peter Polycarpou) visade återigen sin bravur i att skapa en hel scen.  Båda dessa artister har turen att arbeta med intressanta projekt, och gör stora framsteg i sina karriärer.  Det är underbart att se dem återvända och visa vilken skjuts det här forumet kan ge.

Så ännu en gång, stort tack till sällskapet, till MMD, till Stiles och Drewe och alla andra lojala – och generösa (tack Julia McKenzie och Tracie Bennett) – supportrar.  Musikalscenen här i landet vore inte densamma utan er.