RECENSION: The Broken Heart, Sam Wanamaker Theatre ✭✭

Tom Stuart (Prophilus) och Amy Morgan (Penthea) i The Broken Heart. Foto: Marc Brenner The Broken Heart

Sam Wanamaker Theatre

20 mars 2015

2 stjärnor

"Jag slogs också av den dunkelhet i den mänskliga existensen som omger hela pjäsen: det faktum att människor verkar fatta beslut för att sedan dra sig ur, ändra sig och försöka smida planer mot något som aldrig förverkligas. Jag började direkt fundera på: 'Hur närmar man sig en sådan här historia? Försöker man 'lösa' dessa 'problem', eller låter man pjäsen vara pjäsen?'. Och det är naturligtvis långt mer intressant att låta pjäsen vara pjäsen, eftersom alla dess motsägelser, villospår och återvändsgränder är det som gör den så mänsklig... Inför repetitionerna skrev jag av hela pjäsen för hand, rad för rad, och översatte den till min egen engelska... ju mer vi arbetar, desto mer uppenbarar sig historien för oss. Jag har aldrig känt så med en ny pjäs i den här utsträckningen... The Broken Heart är en pjäs för tänkare, en pjäs som ber dig att följa med människor på en resa av självupptäckt och självrannsakan... I slutändan rör vi oss med en karolinsk såpopera. Alla försöker få till stånd bästa möjliga deal med alla andra, och männen härskar över kvinnorna nästintill absolut."

Dessa förbryllande ord återfinns i programbladet till The Broken Heart, ett relativt okänt verk av John Ford, troligen skrivet 1629 och som nu spelas på Sam Wanamaker Theatre. Orden tillskrivs produktionens regissör, Caroline Steinbeis. Utan något annat sammanhang är dessa uttalanden avslöjande – de pekar med precision på varför denna uppsättning har spårat ur så totalt.

En regissörs uppgift är att presentera texten på ett sätt som belyser författarens syfte. Om det finns ’problem’ måste regissören hitta ett sätt att lösa dem, eller åtminstone minska deras betydelse som ’problem’. Detta kan uppnås på många sätt; det enda som sätter gränser är regissörens egen skicklighet.

Att betrakta The Broken Heart som en såpopera är ett fundamentalt missförstånd. Författaren verkar ha varit helt på det klara med att det rörde sig om en tragedi, och texten låter sannerligen som en sådan. Människor dör en plågsam död på grund av sina beslut eller sina reaktioner på andras val. De flesta av de bärande karaktärerna är döda vid finalen, och inte av heroiska eller komiska skäl. Det är en symfoni av inre plåga.

Det är också ett verk som är fast förankrat i sin tid. Ford skrev om idealen och etiken i det antika Sparta, en civilisation skild från den tid han själv levde i. Vilket syfte tjänar det att 'översätta' pjäsen till modern svenska (eller engelska för den delen), om man inte tänkt iscensätta nypremiären helt i det idiomet? Det vore väl rimligen bättre att förstå själva texten, varför och när den skrevs, för att kunna förmedla dess mening till en modern publik?

Steinbeis lins för denna nypremiär – såpoperan – är helt missriktad. Hon utelämnar Fords prolog från produktionen, som annars är föredömligt tydlig med pjäsens ton:

"Vår scen är Sparta. Han som med sin konst

har skapat detta kallar det DET BRUSTNA HJÄRTAT.

Titeln lovar här inga förväntningar

på enkla skratt eller något lam-bent hån

mot plats eller person; inga krystade ord

passande för en bordell söker applåder

från pöbelns beundran: sådana låga sånger,

anpassade för oskära öron, klär ej ärbara tungor."

Trots att Ford vill att publiken ska slippa förväntningar på ”enkla skratt”, ser Steinbeis till att texten får en behandling som nästan påminner om en svensk buskis-fars hos skådespelarna. Alla spelar för skratt. Det är en sak när skratt uppstår naturligt ur text, karaktär eller händelse; det är något helt annat att spela för skratt bara för att man saknar förmågan att väcka texten till liv på annat sätt.

Konsekvenserna av detta buskis-grepp är ödesdigra. För det första förväntar sig publiken en komedi, så när andra akten förvandlas till ett regelrätt blodbad uppstår en naturlig oförståelse. För det andra innebär den tidiga banaliseringen av karaktärerna för billiga poänger att de saknar genuin dramatisk tyngd när handlingen når punkter där sådan kraft behövs. För det tredje har komplexa roller, som Bassanes, vars karaktärsdrag tycks förändras helt före och efter Pentheas död, ingen chans att bli begripliga. Allt detta påverkar fundamentalt publikens förmåga att förstå och uppskatta pjäsen.

Steinbeis deklarerar att The Broken Heart är en ”pjäs för tänkare”. Kanske det. Men möjligen hade lite mer tänkande från regissörens sida gjort pjäsen mer lättillgänglig för publiken. Pjäsen utspelar sig i Sparta av en anledning: den granskar den spartanska filosofin, som premierar yttre lugn och etikett framför inre lycka, och självbehärskning framför självuttryck. Arrangerade äktenskap får konsekvenser, likaså att behandla kvinnor som ägodelar. Det är dessa frågor som upptar John Ford.

Penthea älskar Orgilus, men hennes bror Ithocles tvingar henne att gifta sig med Bassanes. Bassanes oroar sig för att Penthea inte är trogen och blir besatt av tanken på hennes otrohet. Orgilus stämmer träff med Penthea i en trädgård och bedyrar sin åtrå, men hon vill inte veta av det eftersom hon anser sig ovärdig honom (då hon har blivit bortgift mot sin vilja med Bassanes). Penthea träffar sin bror och tigger om att få dö hellre än att upprätthålla skenet i ett olyckligt äktenskap. Ithocles ser chansen att be Penthea om hjälp att uppvakta Calantha, kungens dotter. Trots det öde som Ithocles har tvingat på Penthea går hon med på det. Men Calantha blir kränkt över att Penthea överhuvudtaget understår sig att diskutera sådant med henne. Skammad och övergiven blir Penthea galen och svälter sig till döds.

Man kan väl knappast se våra svenska folkkära komiker fnittra och larva sig med den handlingen, eller hur? Nej. Pjäsen är en tragedi, och det är en tragedi i sig att Steinbeis inte har regisserat den som en sådan.

Skådespelarna är inte problemet. Varenda en tar sig an pjäsen med geist och i den stil som Steinbeis valt. Att angreppssättet är felaktigt ligger inte på dem.

Joe Jameson kliver fram som den främste i ensemblen. Han spelar Nearchus, prinsen av Argos, en excentrisk och färgstark figur när han först dyker upp i mitten av första akten. Jameson är exakt och direkt; han gör sin karaktär hel, parodisk när det inte distraherar, och kunglig och passande i övrigt.

Adam Lawrence gör också ett enastående jobb i dubbla roller: Phulas, tjänare till Bassanes – en fjollig och rapptungad undersåte – samt Amelus, Nearchus lojala och dödliga följeslagare. Prestationerna är så vitt skilda och verklighetstrogna att det är svårt att tro att Lawrence spelar båda. Han är superb.

Både Tom Stuart (Prophilus) och Luke Thompson (Ithocles) gör utmärkta insatser. Båda spelar den ståtliga och heroiska typen, men Stuart är den gode och Thompson den onde, även om Ithocles försöker sona sina synder. Thompson är särskilt bra i sin dödsscen, där omständigheterna är en smula bisarra.

Regin hindrar övriga prestationer från att nå några högre höjder; drivkrafterna är för otydliga för att skapa hela karaktärsporträtt. Sarah MacRae gör ett gediget jobb som Calantha, men jakten på skratt gör hennes nyckelscen med Penthea gällande Ithocles avsikter obegriplig. Det tvingar henne också att leverera dialogen inför sin död i ett rasande tempo och låter henne delta i två separata, men lika meningslösa, danssekvenser som rånar hennes prestation på allt förnuft.

Som Penthea är Amy Morgan lite för pigg för miljön och hon återhämtar sig aldrig riktigt från det skrattretande stumma skådespel som äger rum innan pjäsen ens börjat på riktigt. Återigen står jakten på skratt i vägen för förståelsen av den situation hon befinner sig i och den tunga börda hon bär.

Brian Ferguson (Orgilus), Thalissa Teixeira (Euphrania), Owen Teale (Bassanes) och Patrick Godfrey (Amyclus) gör alla så gott de kan, men motsägelserna mellan texten och den regi de tvingas följa lägger nästan oöverstigliga hinder i vägen för deras strävan efter tydlighet och helhet.

Ingen i ensemblen får någon hjälp av Simon Slaters förfärliga scenmusik eller Imogen Knights fåniga koreografi. Öppningen av andra akten, ett märkligt slags dansavbrott i gökur-stil, är bland det märkligaste jag någonsin sett på en klassisk scen. Det bjuds också på en del bedrövlig sång och ett mycket svagt orkesterstöd från fyramannabandet under ledning av Adrian Woodward. All denna ”utsmyckning” skär sig och motverkar varje form av belysning av texten.

Scenografen Max Jones bidrar med en del fina kostymer, även om det gyllene bröstharnesket (och vingarna) som sänks ner från himlen likt Askungens balklänning inför Calanthas kröning (och död) är i överkant à la Alexander McQueen. Men han har skapat en utmärkt stol, och Orgilus långsamma självmord genom åderlåtning är fullkomligt fasanfullt (och perfekt).

Det var oundvikligt att det förr eller senare skulle komma en besvikelse på Sam Wanamaker-scenen. Efter framgången med Fords mer kända 'Tis Pity She's A Whore är det förvånande – och sorgligt – att det blev The Broken Heart som bröt den goda trenden. Men så är det.

Det var inte bara Calanthas hjärta som brast i slutet av detta avsnitt av ”Carry On Caroline”.

The Broken Heart spelas på Sam Wanamaker Playhouse till den 18 april 2015.