RECENSION: The Christmas Truce, RSC ✭✭

Foto: Topher McGrilis The Christmas Truce

Royal Shakespeare Theatre

31 januari 2015

2 stjärnor

Fakta kan utgöra den solida grunden för fantastiska teaterupplevelser. Vem känner till detaljerna kring skyttegravskriget i Belgien 1914, under det första året av första världskriget, så väl att man skulle tröttna på nya inblickar i den tiden? Det finns förmodligen inte en enda människa kvar i livet som faktiskt var på plats.

Skulle en modern publik vilja veta mer om de umbäranden som Royal Warwickshire Regiment genomled i skyttegravarna vid Ploegsteert-skogen efter ett misslyckat angrepp mot tyskarna? Den roll dimman spelade för att de som strandsatts i ingenmansland skulle kunna fly? Eller berättelsen om kapten Bruce Bairnsfather, som blev världsberömd för sina karikatyrer från fronten och sin skapelse av den valrossmustasch-prydde gamle soldaten "Old Bill", som figurerade regelbundet i tidningen The Bystander? Visste vi att Stilla natt var i stort sett okänd i Storbritannien i december 1914? Att en tysk order på julafton löd: "inga skott ska avlossas i natt eller på juldagen, såvida det inte sker i vedergällning"? Att Bairnsfather och en sergeant var först med att våga sig ut i ingenmansland för att möta tyskarna, där båda sidor var redo och ivriga att hylla tanken om "frid på jorden", mitt på denna mest osannolika av platser? Att de brittiska orderna sedermera krävde att vapenvisan skulle upphöra?

Visst borde väl detta stoff kunna ligga till grund för en både tankeväckande, humoristisk och hjärtvärmande julföreställning? För min del råder det ingen tvekan. Förmodligen var det precis vad RSC också tänkte när de 2013 gav Phil Porter i uppdrag att skriva en pjäs – ett verk som skulle bli The Christmas Truce. Uppsättningen, i regi av Erica Whyman, har just avslutat sin säsong på Royal Shakespeare Theatre i Stratford-upon-Avon. Problemet är bara att The Christmas Truce är ett platt och taffligt hopkok av klichéartade situationer och karaktärer, falsksjungna julsånger, en oändlig sekvens av "underhållning för grabbarna" och ändlösa, trista cricket-metaforer. Pjäsen saknar i sanning både driv och berättarglid. Det påminner mer om en misslyckad blandning av ett dåligt avsnitt av Dad's Army, en billig kopia av The Crimson Field och ett amatörmässigt julspel. När en julreklam från Sainsbury's, som skildrar vapenvilan i skyttegravarna, har mer substans, nerv och hjärta än en pjäs finansierad och producerad av RSC, då vet man att världen är ur led. Men så är fallet här.

Om Porter hade hållit sig närmare sanningen och försökt belysa historien för publiken, hade detta kunnat bli sevärt. Men det gör han inte. Och hans fiktion är inte på långt när lika fängslande som verkligheten.

Erica Whymans regi gör inget för att lyfta texten till något meningsfullt. Tempot är segt och skådespeleriet mestadels tungfotat; produktionen lyckas varken släta över eller dölja bristerna i dialogen. Tom Piper står för en stilren och karg scenografi, men hela tillställningen har mer karaktären av ett bygdespel framfört av välmenande lokalbor i en samlingslokal.

Där Les Misérables använder en vit ljuskägla för att markera en karaktärs död, använder Whyman här bilden av en kille som springer upp för att bowla mot en wicket som symbol för övergången till nästa värld. Varför förblir högst oklart.

Mycket av skådespeleriet är beklagligt, och det är svårt att tro att många i ensemblen även medverkar i dubbeluppsättningarna av Love's Labours Lost och Love's Labours Won.

Det finns dock ljuspunkter. Peter McGovern har en fin scen som Harris där han håller ett tal om fallna kamrater; det är genuint rörande och vackert utfört. Frances McNamee är en kvicktänkt krigssjuksköterska, Phoebe, och trots att hennes scener är bedrövligt skrivna, melodramatiska och otrovärdiga, lyckas McNamee ge dem energi och liv.

Gerard Horan gjorde vad han kunde med rollen som Old Bill, den krigströtte trotjänaren och fadersfiguren för grabbarna i skyttegravarna. Hans kärva och visa gestaltning var befriande torr och nedtonad. Chris Nayak är entusiastiskt jovialisk som den skämtsamme Tallis och får ut mer av rollen än de flesta skulle lyckas med. Nick Haverson gör en bra insats som den specielle löjtnant Kohler.

Oliver Lynes är behållningen, först som den glada ynglingen Liggins, vars liv släcks av en prickskytt, och sedan som den buttra tyska pragmatikern Schmidt, med en träffsäker repertoar av "Scheiße!" och pjäsens roligaste replik (om grisspillning).

Resten av ensemblen antingen bara hänger med, ser ut att skämmas över att vara där, eller är oförklarligt usla. Mest besviken blir man på Joseph Kloskas osympatiska och urvattnade Bairnsfather. Hans insats var smärtsam att bevittna, särskilt i det löjliga "drag"-numret där han gick ur karaktär flera gånger. Helt utan charm.

Det största nederlaget är den missade möjligheten. RSC hade kunnat skapa ett mästerverk som gav djupare insikt i de anmärkningsvärda händelserna i Belgien i december 1914. Istället nöjde man sig med The Christmas Truce.