RECENSION: The Glass Protégé, Park 90 ✭✭

The Glass Protégé

Park 90

17 april 2015

2 stjärnor

Nyskriven dramatik behöver eldsjälar. Så har det alltid varit, och i dagens 2010-tal – med korta uppmärksamhetsspann, reality-TV i överflöd och få incitament att gå till teatern för att uppleva helt nya verk – är det sannare än någonsin. Akut, rent utav. Det är en dyster sanning att nyuppsättningar av klassiker (och stora fiaskon) lockar publik betydligt enklare än nya pjäser gör.

Ofta försöker producenter lösa detta genom att casta stjärnor som de tror ska dra folk. Andra gånger är det reklambilderna som fungerar som lockbete. Så är definitivt fallet med The Glass Protégé, som nu spelas på Park 90. Under en tid har en stilren bild av två snygga män i en romantisk omfamning, i klassisk Hollywood-noir-stil, fungerat som affischnamn för Giant Cherry Productions brittiska premiär av Dylan Costellos omarbetade pjäs Secret Boulevard från 2010.

Problemet är att bilden underminerar pjäsens inre dramatik. Hela första akten i Costellos pjäs ägnas åt att lägga grunden, etablera ramarna och antyda konsekvenserna av den sexuella relationen mellan två Hollywood-skådespelare år 1949. Ögonblicket då den som blir uppvaktad äntligen kastar sig i armarna på den andre är tänkt att vara aktens klimax. Men i reklambilderna – och till och med på programbladets framsida – har man redan spelat ut det kortet.

Sammanfattningen i programbladet lyder: "Hollywood 1949. En tid då filmen var kung och filmstjärnorna bara var pjäser i händerna på studiocheferna. En tid då passion hyllades men sex aldrig diskuterades. Så när den unge brittiske skådespelaren Patrick Glass inleder en skandalös homosexuell kärleksaffär med sin berömde motspelare, får han känna på studions karriärförstörande makt i full kraft. Fyrtio år senare, när sanningar från förr grävs fram, uppdagas de verkliga konsekvenserna av denna 'oacceptabla' romans."

I kombination med reklambilden antyder denna beskrivning att pjäsen kommer att handla om Glass svårigheter med studiocheferna på grund av hans sexualitet, och att oväntade konsekvenser väntar årtionden senare. Verkligheten är dock en annan.

Faktum är att man efter att ha sett pjäsen inte riktigt vet vad dess syfte är, vilken poäng författaren vill göra eller vilken historia han egentligen vill berätta. Inga nya insikter om Hollywood sena 40-tal avslöjas; inga djupare sanningar om mänskliga relationer eller maktmissbruk kommer i dagen. Dialogen är varken tillräckligt vass eller lyrisk för att bära verket i sig självt, och ingenting i iscensättningen lyckas skapa en känsla av mystik eller ärlighet. Det finns helt enkelt inget nytt här.

Det är sant att produktionen är kompromisslös i sin skildring av förförelse mellan män, men det är tveksamt om det räcker som motivering för ett helt drama. Men det kanske är just det som är poängen? Kanske måste verk som The Glass Protégé sättas upp, precis som otaliga märkliga eller intetsägande pjäser om heterosexuell kärlek har gjorts genom tiderna. För om vi inte rutinmässigt ger plats åt även dessa, kommer de verkligt stora verken aldrig att skrivas?

Med det sagt är det största problemet att regin och produktionens koncept är så pass svagt att det lilla intresse texten eventuellt bär på drunknar helt i ett rörigt moln av betydelselöshet. Regissören Matthew Gould har inte lyckats sätta sin prägel på pjäsen, och hans uppsättning gör lite för att sälja dess värde eller potential. Pjäsen framförs nästan som ett dåligt avsnitt av Eastenders i Hollywood-miljö. Man kan nästan höra det tunga sluttemat i slutet av vissa scener.

Dialogen hjälper inte direkt till. Pärlor som "If you live in the closet, at some point you start coughing up mothballs" måste levereras som allvarliga observationer snarare än en snabb replik från Blanche i Pantertanter. Vid klimaxet av 1949-historien sker följande ordväxling:

"You Asshole!

You're the one who fucks them"

"Trist" är för snällt för att beskriva hur platt dialogen landar.

Handlingen har så många logiska hål att den skulle kunna misstas för en avlägsen galax. Den unge, snygge Oxford-killen Patrick har skuldkänslor för att hans föräldrar dog i en flygräd under kriget en kväll när han var ute, och tackar ja till en biroll i en storfilm i Hollywood. När han kommer fram får han veta av en ondskefull Hollywood-mogul att han nu har fått den manliga huvudrollen, eftersom den förre skådespelaren åkt fast i en skandal med knark och kvinnor. Patrick tackar ja och möter sin motspelare, den maskulint snygge matinéeidolen Jackson – en livsnjutare som gillar sex med män.

Det dröjer inte länge förrän Jackson har visat könet för Patrick för att kolla läget, men Patrick förblir sval. En vänskap växer dock fram och efter en fest, med hjälp av alkohol och cigaretter, kysser Patrick Jackson och de har sex. Fyra gånger. Sedan bråkar de lite och har sex igen. Båda förklarar att de har hittat den stora kärleken, omedelbart, där och då.

Deras avundsjuka och berusade kvinnliga motspelare råkar förråda dem för en skvallerjournalist (en slags blandning av Blixt Gordon-skurken Kejsar Ming, Hedda Hopper och Louella Parsons). Journalisten förråder i sin tur henne, så hon tar livet av sig. Därefter pressar journalisten Hollywood-mogulen genom att visa bilder på både Patrick och Jackson in flagrante delicto. Ja, helt rätt – bilder på dem båda.

Men mogulen ger bara Jackson sparken. Helt förtvivlad smider han och Patrick planer på att rymma och leva i lycka tillsammans. Men när Patrick ska gå och säga sanningen till mogulen, erbjuder denne honom huvudrollen i filmen och lovar att gifta bort honom med en kvinna och se till att de har barn inom ett år. Av anledningar som aldrig förklaras glömmer Patrick snabbt bort sin omedelbara, sanna kärlek. Eller gör han det?

Det finns ytterligare en parallell handling som utspelar sig fyrtio år senare. Den involverar ännu ett arrangerat äktenskap, den äldre versionen av Patrick och den nu vuxne sonen. Även detta är tröttsamt förutsägbart, även om det finns ett ögonblick av genuint intresse – en slags vändning – som åtminstone tillför något.

Tyvärr är skådespeleriet för det mesta lika osannolikt och otrovärdigt som själva berättelsen. Endimensionella klichéer verkar vara den allmänna regeln.

Undantagen är tack och lov de två huvudrollsinnehavarna. Trots allt motstånd i manus lyckas Alexander Hulme vara både fängslande och karismatisk som Jackson, och man får en glimt av det lidande en plågad skönhet fångad i en yttre värld kan uppleva. Han spelar både ruffig och charmör väl, men det finns en skörhet hos honom – en sårbarhet dold bakom stjärnglansen – som gör Jackson till den mest komplexa karaktären på scen.

David R Butler är som bäst i scenerna med Hulme, och tillsammans gestaltar de trovärdigt hur en intim vänskap övergår i lust och sedan kärlek. I scener med andra är Butler märkligt stel, vilket kan vara ett medvetet val för att understryka hans dragning till Jackson.

Båda skådespelarna har bra röster och känns trygga med de sensuella kyssarna och nakenheten. Kvällens mest trovärdiga scen utspelar sig i dimman efter deras första kärleksakt.

Om 1989-berättelsen ska vara kvar i pjäsen krävs en rejäl redigering och ett tydligare fokus. Som det är nu är det bara 1949-handlingen som bär på något verkligt intresse, och det handlar mer om kemin och skickligheten hos skådespelarna än om själva texten.

En stor himmelssäng dominerar Jean Greys scenografi och sätter sexakten bokstavligen och bildligt talat i centrum. Det känns lite väl tydligt, även om Hollywood-skylten ovanför (komplett med ordet "land" som faktiskt togs bort 1949 – vem visste det?) var en snygg inramning. Kostymerna varierar från utsökta till bisarra, men tidsandan är tydlig i båda tidsplanen.

Den här pjäsen har redan spelats i Chicago där den fick ett mottagande som borde ha fått klokare huvuden att återvända till ritbordet. Förhoppningsvis kan den här spelperioden hjälpa författaren att se vad som faktiskt fungerar och vad som behöver tänkas om. Det simmar en intressant pjäs någonstans i de här grumliga vattnen. Med lite ihärdighet kan Costello nog hitta den.

Park Theatre är en viktig plattform för ny dramatik – må den fortsätta blomstra. The Glass Protégé spelas på Park Theatre till och med den 9 maj 2015 – Boka här