RECENSION: The Hired Man, Union Theatre ✭✭✭

Ensemblen i The Hired Man. Foto: Paul Nicholas Dyke

The Hired Man

Union Theatre

22 juli 2017

3 stjärnor

Boka nu Nyligen såg vi Andrew Linnie i en konsert på Cadogan Hall ge vad som förmodligen under lång tid kommer att betraktas som det definitiva framförandet av denna, Howard Goodalls genombrottsverk och första musikal.  Varje ensemble som tar sig an stycket med minnet av den succén färskt i publikens medvetande måste verkligen ha alla sinnen på helspänn för att göra verket rättvisa, utifrån de medel som står till buds.  Union Theatre har sannerligen – gång på gång – bevisat att deras miniatyrproduktioner kan mäta sig estetiskt och konstnärligt med betydligt större uppsättningar: 'Chess' och 'Bad Girls' är bara två exempel från de senaste säsongerna som bekräftar detta.  Förväntningarna var därför höga när Union annonserade sin nypremiär av föreställningen; vi reflekterade över dess etablerade arv i Goodalls 'trilogi' bestående av 'The Dreaming', 'Love Story' och 'Girlfriends'.  Vad skulle vi få se den här gången?

Uppsättningen vi bjuds på här är sannerligen välbesatt.  Ifan Gwilym-Jones är en innerlig och plågad John Tallentire, och Rebecca Gilliland en tonsäker och alltid trovärdig Emily.  Luke Kelly är en kaxig och rättfram källa till äktenskapliga bekymmer i rollen som Jackson Pennington, och Christopher Lyne spelar en sober, nästan Des Grieux-lik Pennington. Övriga roller görs av Kara Taylor Alberts, Jack McNeill, Sam Peggs, Jonathan Carlton, Megan Armstrong, Matthew Chase, Rebecca Withers, Aaron Davey, Laurel Dougall och Nick Brittain.  Märkligt nog är dock den mest magnetiska scennärvaron hos en av ensemblens medlemmar som knappt har två repliker på hela kvällen, Lori McLare: hon är ett riktigt fynd, med starka anletsdrag som förmedlar ett ständigt skiftande spektrum av uttryck och stämningar, en nästan balettliknande rörelsekänsla och en förmåga att fängsla även när hon står helt stilla.  Man undrar var hennes minutiösa känsla för detaljer kommer ifrån, då det inte verkar vara ett genomgående drag för produktionen i stort.

The Hired Man. Foto: Paul Nicholas Dyke

Detta är en episk skildring av en familjs öden genom tumultartade tider, där vi följer deras resa från jordbruksarbete till kolgruvorna, vidare ner i skyttegravarna och slutligen tillbaka till jorden igen.  De enskilda episoderna behöver gestaltas tydligt, och händelseförloppet som leder oss från den ena till nästa måste göras helt genomskinligt och trovärdigt.  Till och med originaluppsättningen av verket, som jag såg på Astoria Theatre i West End, kämpade stundtals med att uppnå det.  Anmärkningsvärt nog lyckades Samuel Hopkins regi av 'händelseförloppet' på den smala scenen i Cadogan Hall, mot alla odds, berätta historien med häpnadsväckande klarhet och naturlighet.  Där användes projektioner, snarare än möbler och rekvisita, för att skapa en känsla av miljöombyte.  Kören användes sparsamt, och togs bara in när det krävdes sång i en oratorieliknande stil, vilket flyttade fokus i handlingen tydligare till huvudkaraktärerna.  Talande nog visste Hopkins exakt när han skulle pausa händelseförloppet och låta stillhet och tystnad bli vältaliga pauseringstecken: manuset är ofta sparsmakat skrivet, särskilt i skildringen av de inre psykologiska processer som driver huvudpersonerna framåt.  Skådespelarna måste få tid att 'smälta' andras handlingar, och publiken behöver tid att registrera detta.

Här tycks snarare motsatt metodik gälla.  Ensemblen är på scen och är intensivt sysselsatt med en mängd naturalistiska göromål under en stor del av föreställningen.  Inte nog med det, den lilla trion som är inklämd under trappan (kapellmästare Richard Bates på klaviatur, Sophia Goode på violin och Dominic Veall på cello) verkar spela nästan utan avbrott: stora sjok av dialog är nu inbäddade i en glatt pladdrande ström av åttondelsnoter, musik som tenderar att tona ner effekten av allt som sägs över – eller vilket oftare är fallet – under den.  Jag skulle vilja veta hur många som känner att detta hjälper dem att identifiera sig starkare med rollerna.  Jag skulle också älska att höra skådespelarnas åsikt om hur det är att behöva (a) kämpa för att göra sig hörda över musiken, och (b) jobba ännu hårdare för att uttrycka tankar och idéer som ofta står i direkt kontrast till tonläget i den musik som spelas.  Och när man betänker att regissören har låtit dem alla uppträda barfota (stackars Ifan Gwilym-Jones har redan ådragit sig en synlig skada på grund av detta besynnerliga krav), så börjar man ställa sig ganska allvarliga frågor om produktionens syfte.

The Hired Man. Foto: Paul Nicholas Dyke

Problemen slutar inte där.  Som om inte allt detta vore nog är lokalen mycket varm och saknar ett fungerande luftkonditioneringssystem.  Istället körs minst två ganska bullriga maskiner under hela föreställningen, vars syfte tycks vara att pumpa in lite svalare luft i den kvava salongen.  Avsikten är lovvärd, men resultatet är sorgligt.  Tragiskt nog känns det nu för publiken som om skådespelarna tvingas framföra showen i maskinrummet på RMS Titanic, ett intryck som förstärks av Justin Williams och Jonny Rusts scenografi med en klaustrofobisk vägg av träplattor som mest liknar en nödlagning av ett skadat fartyg.  Lägg därtill kostymer som knappt ändras under de passerande årtiondena (tack vare Carrie-Ann Stein) och en ljussättning (av den relativt oerfarne Stuart Glover) som tänds och släcks, går upp och ner och från vänster till höger nästan helt efter eget tycke och ofta helt oberoende av scenens handling, och man har receptet på en ganska rejäl katastrof.

Det är helt tack vare ensemblens förtjänst som denna katastrof avvärjs.  De kämpar heroiskt genom alla hinder på sin väg och gör vad de kan för att ur detta kaos rädda en trovärdig och vacker prestation, även om många av dem under långa perioder ser oroande vilsna och mållösa ut.  Charlotte Tooths koreografi är ofta mycket följsam i deras ensembleögonblick, även om hon verkar lika oförstående till vad produktionen egentligen försöker förmedla.  Jag är säker på att regissören Brendan Matthew har sina skäl till sina val, och jag önskar att jag kunde säga att jag visste vilka de var, men för tillfället förblir de en gåta för mig.  Det är synd.  Hans senaste uppsättning av 'My Land's Shore' på Ye Olde Rose & Crowne (en liknande episk berättelse om arbetarklassfolk) var mästerlig och ståtlig.  Trots att han arbetar med delar av samma ensemble och mycket av samma kreativa team här, har samma magi inte infunnit sig, och vem kan säga varför?

För den som vill se verket ges här en godkänd tolkning av texten, och en som fungerar om man inte har sett något bättre.  Denna uppsättning lär inte gå till historien som en av Unions mer lyckade produktioner.  Jag hoppas att värdefulla läxor dras av detta.  Skådespelarna förtjänar vårt stöd och beröm: alla andra – försök hjälpa dem bättre nästa gång.

BILJETTER TILL THE HIRED MAN